Annons

Peter Gärdenfors:Förnuftig blir bara den som möter motstånd

Vårt förnuft är inte i första hand ett verktyg för att komma fram till välgrundade slutsater och beslut, utan för att övertyga andra om fördelen med det vi råkar tycka. Det menar i alla fall författarna till ”Förnuft och fördom”, som kritiserar den traditionella bilden av rationaliteten som en privatsak.

Under strecket
Publicerad

”Tänkaren” av Auguste Rodin. ”Det är otroligt vilka dumma åsikter man tillfälligt kan anamma om man tänker alltför länge på egen hand”, påpekade John Maynard Keynes.

Foto: Felix Choo/IBLBild 1 av 2

René Descartes

Foto: IBLBild 2 av 2

”Tänkaren” av Auguste Rodin. ”Det är otroligt vilka dumma åsikter man tillfälligt kan anamma om man tänker alltför länge på egen hand”, påpekade John Maynard Keynes.

Foto: Felix Choo/IBLBild 1 av 1
”Tänkaren” av Auguste Rodin. ”Det är otroligt vilka dumma åsikter man tillfälligt kan anamma om man tänker alltför länge på egen hand”, påpekade John Maynard Keynes.
”Tänkaren” av Auguste Rodin. ”Det är otroligt vilka dumma åsikter man tillfälligt kan anamma om man tänker alltför länge på egen hand”, påpekade John Maynard Keynes. Foto: Felix Choo/IBL

I sin ”Avhandling om metoden” skriver 1600-talsfilosofen René Descartes att han vill göra sig av med alla idéer han fått från andra och bli kvitt alla åsikter och fördomar. I stället ska han steg för steg bygga upp sin kunskap om världen från grunden och använda sitt förnuft som enda verktyg för denna rekonstruktion. Bara det som han inte kan tvivla på godtar han som giltig kunskap. 

Inom den västerländska filosofin ses Descartes som en av de främsta rationalisterna. Enligt hans syn ska en människa använda sitt förnuft till att logiskt resonera sig fram till den bästa ståndpunkten i en fråga eller till det bästa beslutet i en viss situation. Som ett verktyg för rationalismen har den formella logiken sedan utvecklats som en teori om hur det renodlade förnuftet fungerar. 

Annons
Annons

Aristoteles definierade människan som det förnuftiga djuret. Andra djur gör sina slutledningar omedvetet och intuitivt. Men under de senaste decennierna har forskningen visat att människor i många sammanhang inte tänker logiskt. Mest kända är kanske de experiment som gjorts av psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky. Deras resultat tyder på att människor inte bara gör tankefel då och då utan att det finns många systematiska begränsningar i vår logik. 

Tanken är att männi­skor såväl som andra djur har intuitiva beslutssystem men det är bara människan som har ett någotsånär utvecklat rationellt system.

Som en förklaring till de psykologiska resultaten har man anfört att även människan ofta resonerar intuitivt och därmed inte utnyttjar förnuftets kontroll. Ett argument som framförts för en sådan tudelning är att intuitioner är icke-språkliga, medan rationellt resonerande förutsätter språk. Denna distinktion har gett upphov till den så kallade ”dubbelprocessteorin”, som antar två tankesystem: ett snabbt intuitivt och ett långsamt rationellt. Kahneman har gjort denna teori populär genom boken ”Tänka, snabbt och långsamt” (2011). Tanken är att männi­skor såväl som andra djur har intuitiva beslutssystem men det är bara människan som har ett någotsånär utvecklat rationellt system. 

De psykologiska resultaten har fått stora rubriker och de leder till frågan varför människans förnuft uppvisar sådana begränsningar. En vanlig förklaring är att vårt förnuft är en relativt ny produkt i evolutionen. Framtida generationer kommer genom det naturliga urvalet att uppvisa ett mer fullgånget intellekt. Problemet med detta argument är att det inte förklarar varför de evolutionära mekanismerna inte har eliminerat de systematiska tankefelen som forskningen har identifierat. 

Annons
Annons

René Descartes

Foto: IBLBild 1 av 1

En annan förklaring till hur vårt förnuft fungerar läggs fram av kognitionsforskaren Hugo Mercier och antropologen Dan Sperber i deras bok ”Förnuft och fördom. Varför vi tänker som vi gör” (övers: Tom Sköld; Fri Tanke). Författarna vänder sig mot det intellektualistiska synsätt som utgår från Descartes och de visar i boken att det dåligt stämmer med vad vi vet om hur förnuftet fungerar. I stället presenterar de en teori som säger att förnuftet huvudsakligen finns till för att användas i interaktion med andra människor. Det behövs för att övertyga andra snarare än för att vi själva ska komma fram till välgrundade slutsatser. 

Det är ibland vanskligt att översätta filosofiska termer från engelskan. Ett klassiskt exempel är mind som inte har någon bra svensk motsvarighet. De centrala orden i ”Förnuft och fördom” är reason, reasons och reasoning. Reason översätts i boken med förnuft, och här finns ingen bättre svensk term. Reasons översätts med motiv, men skäl hade nog varit naturligare. Reasoning översätts med logiskt tänkande, vilket leder fel eftersom ett av Mercier och Sperbers argument är att reasoning omfattar mer än logiskt tänkande. Resonerande hade varit bättre, även om det svenska ordet har andra konnotationer än reasoning.

René Descartes
René Descartes Foto: IBL
Annons
Annons

En av Mercier och Sperbers huvudteser är att det rationella resonerandet inte utgör en motsättning till intuitiva bedömningar som dubbelprocessteorin framhåller, utan rationellt resonerande innebär att man använder intuitioner som skäl i resonemangen. Ett skäl som vi accepterar i ett resonemang måste bottna i en intuition – annars skulle vi behöva ange nya skäl för det, och så vidare.

Intuitioner är inget mystiskt. De står bara för de slutsatser vi drar omedvetet utan att reflektera. Men vi kan inte ange skäl för våra intuitioner. De fungerande intuitionerna är resultaten av tidigare erfarenheter. Den inlärning som leder fram till effektiva intuitioner kan därför ses som en form av rationalitet. 

Boken innehåller en kritisk del som argumenterar för att det intellektuella synsättet på förnuftet inte fungerar. Ett av de besvärligaste problemen är vår bekräftelsebias (confirmation bias) – den starka tendensen hos oss att bara söka information som bekräftar det vi redan tror och att bortse från sådant som skulle kunna visa att vi har fel. 

Om man är övertygad om att man har rätt i en viss fråga och bara presenterar argument som talar för, har man större möjligheter att också övertyga andra.

Hur kan en sådan tendens finnas kvar hos människorna? Borde inte det naturliga urvalet ha sållat bort de individer som bara förlitar sig på bekräftelser av sina idéer? En teori som försvarar betydelsen av bekräftelsebias har lagts fram av psykologen William von Hippel och biologen Robert Trivers. Om man är övertygad om att man har rätt i en viss fråga och bara presenterar argument som talar för, har man större möjligheter att också övertyga andra än om man lägger fram både argument och motargument. Bekräftelsebiasen leder också till större självsäkerhet, vilket är ytterligare en fördel i diskussioner. 

Annons
Annons

På ett liknande sätt argumenterar socialpsykologen Jonathan Haidt i artikeln ”The emotional dog and its rational tail” för att resonerandets funktion är att finna – eller hitta på – skäl som kan rättfärdiga våra handlingar. Till stöd för denna position har kognitionsvetarna Lars Hall och Petter Johansson och deras kollegor i ett antal experiment visat att de flesta av oss lider av ”beslutsblindhet”. I ett av experimenten håller en försöksledare upp två svartvita foton på unga kvinnor. Försökspersonerna får peka på den kvinna som de tycker är mest attraktiv. Sedan lägger försöksledaren ner fotona på bordet med bildsidan nedåt och skjuter fram det kort som försökspersonen pekat på. Försökspersonen tar upp fotot och får nu förklara varför han eller hon tyckte kvinnan på bilden var den mest attraktiva.

Kruxet är att man i några fall, med hjälp av ett enkelt trolleritrick, byter ut det kort som försökspersonen får så att den bild som ska motiveras är den som inte valdes. Det överraskande är att ungefär 90 procent av försökspersonerna över huvud taget inte märker bytet, och detta fastän om kvinnorna på bilderna ser väldigt olika ut. De tvekar inte heller att motivera varför den kvinna de ser på bilden är mest attraktiv, även om det var den andra kvinnan de ursprungligen valde och de är övertygade om att denna motivering ligger bakom deras val.

”Förnuft och fördom” är mest originell i den del där Mercier och Sperber lägger fram sin interaktionsteori om förnuftet. Människan är det mest samarbetande djuret – vi samarbetar inte bara med närstående utan också med främlingar. Förnuftets uppgift är att ge verktyg för sådant samarbete. Mercier och Sperbers viktigaste tes är att förnuftet har två huvudfunktioner som svarar mot de två huvuduppgifterna för det mänskliga samspelet. Den ena är att ta fram skäl för att rättfärdiga våra åsikter och beslut. Den andra är den argumentativa funktionen då vi försöker bemöta andras argument. Förnuftet uppstår, enligt deras synsätt, genom samspelet mellan de båda funktionerna. Detta betyder att det inte är en enskild männi­ska som är förnuftig, som Descartes och andra rationalister utgår från, utan förnuft kan bara tillskrivas människor i samverkan.  

Annons
Annons

När man tar fram argument är det, enligt Mercier och Sperber, förnuftigt att vara partisk och bekväm. De skäl vi anger för en åsikt eller handling behöver bara vara rimliga för oss. Den primära uppgiften är då att försvara vårt ställningstagande. I denna roll får förnuftet gärna styras av en bekräftelsebias. Mercier och Sperber döper om denna bias till ”myside-bias”. Det faktum att myside-bias är så allmänt förekommande tyder på att människor är bra på att hantera denna uppgift för förnuftet. Enligt detta synsätt är inte biaser och lättja i argumentation brister hos förnuftet utan de hjälper förnuftet att fylla sin funktion.

Förnuftets argumentativa funktion är att komma med motargument.

Genom att åberopa skäl för att rättfärdiga sina handlingar kan man påverka hur man bedöms av andra människor. Man förbinder sig att handla på ett visst sätt genom den normativa kraften i skälen. Men eftersom skälen bedöms av andra behöver de ibland omprövas och ändras så att de lättare kan godtas av andra.

Förnuftets argumentativa funktion är att komma med motargument. Det innebär att när vi lyssnar till någon annans argument och ska bedöma dem så är det förnuftigt att vara krävande och objektiv. 

Att resonera med sig själv är en sekundär funktion enligt Mercier och Sperber. De skriver att det inte är säkert att det intellektualistiska förnuftet fungerar så väl eftersom man är både försvarsadvokat och åklagare och det blir svårt att hålla en objektiv balans. Motargument mot det man vill tro på har en tendens att inte bli tillräckligt uppmärksammade. Som motpol till Descartes skriver ekonomen John Maynard Keynes: ”Det är otroligt vilka dumma åsikter man tillfälligt kan anamma om man tänker alltför länge på egen hand.” 

I den omfattande argumentationen för sin teori verkar Mercier och Sperber själva drabbas av en viss myside-bias. Även om de nämner polariserade grupper som förstärks av sina egna argument för en position, ägnar de mest intresse åt de situationer där argumentation styrker rationaliteten inom en grupp. Det är synd, eftersom boken hade blivit ännu intressantare om de också analyserat diskussioner som inte leder till rationella resultat. 

En allmän slutsats av deras teori är dock att grupp­diskussioner fungerar mest rationellt då deltagarna har olika uppfattningar. Inom grupper där deltagarna tycker samma sak kommer motargument inte att diskuteras tillräckligt och därmed blir resultatet mindre förnuftsgrundat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons