X
Annons
X

”Förödmjukande” fred – så slutade kriget Sverige glömt

För flera år sedan berättade jag i den här bloggen om det krig som Sverige och USA gemensamt förde mot sjörövarna och deras beskyddare i det tidiga 1800-talets Libyen. Nu har frågan dykt upp om vi har legat i krig med andra nordafrikanska länder också. Sjörövarna i Nordafrika hotade ju vår (och alla andras) handelssjöfart i flera sekler, och vi tvingades betala stora tributer och beskyddsavgifter. Rådde det någonsin formellt krig mellan Sverige, Algeriet och Tunisien?

Läs mer om Harrisons historia
undefined
Foto: IBL

Ja, det gjorde det. Krigen var småskaliga, ledde inte till många strider – ibland inga alls, eftersom man slöt fred så fort man var överens om ett nytt handels- och tributavtal – och brukar därför inte förekomma i historieböckerna. De enskilda individerna, särskilt våra konsuler i Nordafrika, spelade en nyckelroll i att avvärja konflikter och lösa de krigiska trådfnurror som då och då uppenbarade sig. Av detta följer att mycket vilade på att rätt personer fanns på plats; om så inte var fallet kunde ett gräl mycket väl sluta med krigsförklaring. Således kunde en nog så oavsiktlig förolämpning mot den nordafrikanske ledaren få förödande konsekvenser.

Så länge den skicklige konsuln George Logie var verksam i regionen, till 1758, präglades relationerna mellan Sverige och härskarna i Algeriet, Tunisien och Libyen av fred och välvilja; faktum är att vi lät Logie intervenera även å andra nationers vägnar, till exempel som medlare i förhandlingar mellan Frankrike och Alger. Vid ett tillfälle använde härskaren av Alger, som bar titeln dej, Logies eget fartyg för en resa till Konstantinopel och tillbaka.

Efter att ha accepterat en hutlöst stor tribut slöt svenskarna fred med Alger i maj 1792.

Annons
X

Varje konsulsbyte innebar dock nya tributkrav från nordafrikanernas sida. När Logie lämnat sitt ämbete krävde dejen av Alger att Sverige sände stora skeppslaster med vapen och ammunition, vilket även skedde. Under en tid fick algerierna regelbundna svenska vapenleveranser vartannat år. Men det räckte inte. År 1791 förklarade dejen krig mot Gustav III under sken av att svenskarna inte sänt tillräcklig tribut. Konsuln Henrik Gottfried Brandel begav sig till Livorno och spred information om konflikten till alla andra konsuler i regionen. De svenska kaptenerna blev varnade i tid och algerierna lyckades inte kapa ett enda skepp. Nordafrikanerna hade emellertid trumf på hand och kunde diktera villkor: efter att ha accepterat en hutlöst stor tribut slöt svenskarna fred med Alger i maj 1792. Fredsslutet följdes av ytterligare tributkrav.

Jämfört med kraven från dejen i Alger var kraven från bejen i Tunis tämligen låga. Tunis var svagare än Alger, vilket båda parter var väl medvetna om. Relationerna mellan den svenske konsuln och bejen var i regel harmoniska. Enda undantaget var 1763, då de svenska tributfarkosterna blev försenade på grund av den ännu oavslutade europeiska storkonflikten, sjuårskriget. Bejen förklarade krig mot Sverige men slöt fred när skeppen kom fram.

Även relationerna mellan Sverige och paschan (eller baschan, som titeln stavades här) i Tripoli var länge förhållandevis goda. Liksom bejen i Tunis och dejen i Alger höjde dock paschan sina tributkrav på 1790-talet, och till skillnad från härskarna i de båda andra städerna förklarade han krig vid upprepade tillfällen. År 1802 var läget särskilt allvarligt. Svenska skepp, som samarbetade med örlogsfartyg från USA, försatte Tripoli i blockad, men de förmådde inte åsamka paschan någon större skada. I oktober samma år slöt Sverige fred på förödmjukande villkor och lovade erlägga en stor tribut.

Amerikanerna, allt annat än belåtna över hur deras svenska alliansbröder betett sig, fortsatte kriget på egen hand, med avsevärd framgång – men om detta har jag, som nämnts, bloggat vid ett tidigare tillfälle.

Annons
X
Annons
X
Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X