Annons

Äkta känner äktaFörorten som identitet och skam

Zardasht Rad, Peter Viitanen och Jonatan Rodriguez i ”Äkta känner äkta” av Alexander Salzberger.
Zardasht Rad, Peter Viitanen och Jonatan Rodriguez i ”Äkta känner äkta” av Alexander Salzberger. Foto: Markus Gårder

Vad gör en förort med sina barn? Vem lyckas, och vem lyckas inte, ta sig ur knarkmissbruk, gängbildningar och social skam? Alexander Salzberger har skrivit en stark och trovärdig pjäs om den branta, sociala trappan.

Under strecket
Publicerad

Äkta känner äkta

Genre
Teater
Regi
Olof Hanson
Medverkande
Jonatan Rodriguez, Peter Viitanen, Zardasht Rad
Var
Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Text
Alexander Salzberger

Scenografi: Annika Tosti Ljus: Ann-Marie Fritiofsson Projektioner: Marjo Palokangas

Amir kommer tillbaka till förorten – med en filmkamera. Han stack en dag, bara gick ifrån alla droger och nu är han på ytan framgångsrik: har skrivit böcker och spelat in filmer. Nu vill han göra en dokumentär om vad som hänt med alla kompisar. Han söker det absolut äkta, det som han själv känner att han förlorat genom sin klassresa från förorten till kulturella Södermalm. Den yttersta anledningen till att han vill göra sin film är att han börjat grubbla på mansroller efter #metoo, säger han. Fast har han också en annan agenda...

Alexander Salzberger har skrivit en pjäs om förortsgrabbar som blivit 30-någonting men delat en stökig tonårstid med droger och strul. Nu har allt och ingenting hänt. Nidal kommer till mötet iförd dyr kostym, han är framgångsrik mäklarstjärna. Sami är kvar på botten, drogar ännu och har egentligen inget annat liv än missbruksperioder. Dimitri kommer inte. Han är ju död, skjuten när han var 16. Vad var det som gick snett den där dagen? Detta är också en debattpjäs: vad gör en miljö med dem som lever där?

Annons
Annons

”Äkta känner äkta” är en pjäs om identitet, resor genom klasser, skuld – men också om social skam. Och droger. Rollfigurerna har varsin monolog om lyckliga och jobbiga situationer. Nästan samtliga handlar om knarkrus, om sex samt om gruppen och dess förväntningar, kompisskap och förtryck. Salzberger lyckas bra med att fånga språkbruket. Det påminner – utan jämförelser – om hur Jonas Hassen Khemiri hittar ett exakt, ungt slangspråk.

Ensemblen skapar spänningar, sin känsla av att leva ett slags dubbelgångarliv.

Vällingbyscenen är omgjord till symbolisk trappa. Regissören Olof Hanson låter ensemblen använda den också som spelplats. Marjo Palokangas har skapat rörliga projektioner som visas mot tegelväggen under olika tillbakablickar, som drömska, antydda minnen. Stycket blandar återblickar och monologer med en konflikt som gäller personligt ansvar. Jonatan Rodriguez, Peter Viitanen och Zardasht Rad hittar sina roller perfekt.

”Äkta känner äkta” är buren av en – för mina öron – helt trovärdig tonträff. Ensemblen skapar spänningar, sin känsla av att leva ett slags dubbelgångarliv. Salzberger skriver för en ung publik, och sin egen generation, men pjäsen väcker allmängiltiga frågor om ursprung, om social klättring och om språk och identitet. Regin lägger till en energi som är perfekt för den sociala trappa där alla våra liv utspelas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons