Annons

Förr satt vi i biktstolen – nu skriver vi ”jagporträtt”

Varför är det så många läsare som älskar autofiktion, alltså självbiografier som blandar fiktion och fakta? Här läser Karl Ove Knausgård ur sin svit ”Min kamp”.
Varför är det så många läsare som älskar autofiktion, alltså självbiografier som blandar fiktion och fakta? Här läser Karl Ove Knausgård ur sin svit ”Min kamp”. Foto: Krister Sørbø/TT

KULTURDEBATT | ”Det stör mig, detta närmast systematiska ointresse för vad litteratur är och kan göra, detta grundliga ointresse för estetik och stil.” SvD:s skribent Emi-Simone Zawall svarar Agnes Lidbeck och Maria Schottenius i debatten om den självcentrerade litteraturen.

Under strecket
Publicerad

I Maria Schottenius efterföljd undrade Agnes Lidbeck varför samtidslitteraturen är så självcentrerad och vad det egentligen är som skiljer en bred samhällsskildring från ett inskränkt jagporträtt ”sett till den faktiska texten”.

Är det inte läsarna, skrev hon, som gör texten till det den är (de vill säga självcentrerad) genom att fylla i textens ”luckor” med allt det skvaller om författarens privatliv som står dem till buds?

Visst finns det väl en poäng med att intressera sig för läsarnas medskapande (eller medförstörande) betydelse för en litterär text. Men hur mycket eller lite man än pratar om läsaren, säger man till slut alltid mer om läsaren än om texten. Och det stör mig, detta närmast systematiska ointresse för vad litteratur är och kan göra, detta grundliga ointresse för estetik och stil – kort sagt: för arbetet, eller bristen på arbete, med en litterär text.

Det är omöjligt att fatta varför vissa kritiker och läsare så hängivet böjer sig för litterärt helt kraftlösa romaner bara för att de råkar innehålla många samtidsmarkörer och vara väldigt lätta att känna igen sig i

Annons
Annons

Jag tror alltså inte alls att skillnaden mellan den ytliga bekräftelse som samtidslitteraturen ger och de samband på ett ”djupare mänskligt plan” som ”dåtidslitteraturen” (Lidbecks term) erbjuder, handlar om skillnader i tid eller skillnaden mellan levande och döda författare, utan om skillnader i litterär kraft. Vill man veta vad det är som gör en text tidlös måste man fråga sig vad författaren gjort för att göra texten tidlös. (Och det räcker förstås inte att som Lidbeck plocka ut "beståndsdelarna" i ett verk för att undersöka det. Sådant gör man på sin höjd med en sockerkaka.)

Varför skulle inte ett jagporträtt kunna läsas som en samhällsskildring eller av litterära skäl både leva i och överleva den samtid den skildrar?

I sin tankeväckande bok ”När vi talar om oss själva” vecklar Carin Franzéns ut den litterära självframställningens långa tradition som ett slags röd tråd i den västerländska självbildens historia. En bärande tanke hon har är att det som kyrkan från början kallade ”bikt och bekännelse” idag är ett självklart kontrollredskap både inom byråkratin och på marknaden, vilket i sin tur påverkat hur vi ser på och förhåller oss till oss själva.  Vi är alltså sedan länge vana vid att tänka på vår existens som knuten till vissa bekännelser, även om vi idag kan sägas vara mer ”bekännande” än någonsin.

Vi registrerar våra konsumtionsmönster, besvarar enkäter, uppdaterar vår status på Facebook, lägger ut bilder på våra hem och ansikten på Instagram, och så vidare. Det är svårt, nästan omöjligt, att vara hemlig i en sådan kultur och förklaringen till varför vi blivit så självupptagna kan förstås vara att det är så vi har formats; det är så ”man” vill ha oss. Men tänk om all denna självcentrering och jagfixering som pågår idag också är ett svar på ett förstärkt behov av självbestämmande? Alltså: en vilja att återta makten över jaget och den egna livsberättelsen. Det skulle i sin tur kunna förklara läsarnas intresse för autofiktionen som genre och författarnas intresse för att skriva den. Litteraturen som det fria rum där människan tar avstånd från samhällets tryck: se där – en samhällsberättelse om någon!

Men det kan aldrig förlåta eller förklara varför graden av igenkänning som den litterära texten väcker ska vara överordnad alla andra kvaliteter. Och där har Lidbeck faktiskt en halv poäng. Det är omöjligt att fatta varför vissa kritiker och läsare så hängivet böjer sig för litterärt helt kraftlösa romaner bara för att de råkar innehålla många samtidsmarkörer och vara väldigt lätta att känna igen sig i. Inget dåligt blir bra bara för att någon säger att det är det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons