Annons

”Pr-byråer fungerar som en förlängning av partier”

I samtal med SvD kommer det fram att Lars Leijonborg inte bara ger råd – utan också har haft i uppdrag att skriva den Nyamko Sabunis viktigare tal.
I samtal med SvD kommer det fram att Lars Leijonborg inte bara ger råd – utan också har haft i uppdrag att skriva den Nyamko Sabunis viktigare tal. Foto: Henrik Montgomery/TT

Känsliga regeringssamarbeten ökar spelrummet för lobbying när allt förhandlas mellan flera partier, säger forskare till SvD. Att fler röstar på missnöjespartier kan bli en effekt av att politik skapas långt från offentligheten.

Under strecket
Publicerad

Anna Tyllström, forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Foto: Institutet för framtidsstudier

Ingen är förvånad. Anna Tyllström är fil doktor i företagsekonomi vid Institutet för framtidsstudier och Stefan Svallfors är professor i sociologi, och båda har läst SvD:s artiklar om Nyamko Sabunis nära kopplingar till toppkonsulterna Johan Jakobsson och Lars Leijonborg.

Båda har också forskat länge på rörelser i gränslandet mellan politik och påverkansbranschen. Övergångar mellan branscherna reglerades fram till för ett år sedan inte alls i Sverige.

– Vissa pr-byråer fungerar i praktiken som en förlängning av partier, säger Anna Tyllström.

Röstar jag på Liberalerna och Nyamko Sabuni, eller röstar jag på Svenskt Näringsliv och Scania?

Förlorar regeringen ett val syns ett inflöde av politiker och tjänstemän från regeringskansliet till pr-branschen, och tvärtom.

– Det finns vad man inom biologin kallar en symbios, fortsätter hon.

I sin forskning intervjuade Anna Tyllström redan 2006 liberalen Johan Jakobsson om partiernas användning av konsulter.

– För dem är det här så naturligt, att de ser inte ens problemet. Jag tror att de tycker att det är helt normalt och så här politik sköts, säger hon.

Annons
Annons

Anna Tyllström, forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Foto: Institutet för framtidsstudier
Anna Tyllström, forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Anna Tyllström, forskare vid Institutet för framtidsstudier. Foto: Institutet för framtidsstudier

Hon ser däremot ett demokratiskt problem i det SvD beskriver i granskningen av Liberalernas nya ledning.

– För Liberalernas väljare blir problemet: vad eller vem röstar jag på? Röstar jag på Liberalerna och Nyamko Sabuni, eller röstar jag på Svenskt Näringsliv och Scania? säger hon.

Stefan Svallfors ser till viss del en lösning i tydligare karensregler.

– De ska vara branschspecifika. Om du har jobbat i regeringskansliet med hälsofrågor ska du inte kunna gå direkt till ett hälsoföretag, säger han.

Och fortsätter:

– Om du har jobbat som utvecklare åt Microsoft får du inte gå som första jobb till Apple, det är inskrivet i kontraktet. Det borde kunna funka på samma sätt här, säger han.

Stefan Svallfors har tidigare skrivit boken Makt utan mandat: De policyprofessionella i svensk politik tillsammans med Christina Garsten och Bo Rothstein.Nu arbetar han med en internationell uppföljare: ”Politics for Hire”. I gråzonen mellan politik och påverkan etableras nätverk och karriärvägar, och det blir svårt att följa makten.

– Det som blir konstigt i demokratiskt styrda organisationer är om allt samarbetet sker i det fördolda, osynligt för de aktiva partimedlemmarna och ännu osynligare för allmänheten, säger han.

Han ser en stor demokratisk fara i dagens system och beskriver ett scenario där gemene man upplever en känsla av att vara utestängd.

– Att det inte spelar någon roll vad ”såna som jag” tycker, när det ändå är i maktens mörka rum politiken formas, säger han.

Som politiskt folkvald i Sverige finns ingen rapporteringsskyldighet om vem du träffar. Det skiljer sig från hur det är i till exempel USA, där det finns en loggbok i både senaten och kongressen. Vilka ledamöter träffar vem och vilka företag, och vilka lobbyister, allting lagras. Samtidigt har man i USA ett helt annat finansieringssystem till politiken vilket gör att inte heller det systemet blir transparent.

Annons
Annons

I EU -parlamentet jobbar man med ett liknande system, men det är fortfarande på frivillig basis. Anna Tyllström tror att ett liknande system skulle vara bra också i Sverige.

– Men det som SvD visar om mentorskapet mellan Johan Jakobsson och Mats Persson är svårt att reglera. Ingen kan stoppa någon från att ringa sin mentor 19.38 på kvällen, det fångas inte upp av den typen av regler, säger hon.

Två amerikanska statsvetare, Richard L. Hall och Alan V. Deardoff, har pekat på att huvudvikten av lobbying mot USA:s kongress är något som de kallar ”lagstiftningssubventioner”. Ledamöterna som kontaktas har redan en sympatisk inställning i frågan, och får till exempel utan kostnader färdigt utarbetade lagförslag och nyttiga argument att använda.

– När en politiker redan är vagt positivt intresserad till det man lobbar för, men inte har egna argument. Det är det optimala läget för en lobbyist, säger Anna Tyllström.

Varenda pr-byrå som fanns i Stockholm jobbade på Ja-sidan, och Svenskt Näringsliv pumpade in hundratals miljoner. Ändå blev det nej.

Hon menar att känsliga politiska koalitioner och regeringsbildningar, som januarisamarbetet, spelar påverkansbranschen i händerna.

– Eftersom varje fråga ska förhandlas finns mycket att påverka. Det är mumma för pr-branschen, säger hon.

Stefan Svallfors ser i grunden ett annat problem som har att göra med de politiska partierna i Sverige.

– De mår inte så bra. De har inte en kraftfull inre idédebatt, eller en aktiv medlemskader som försöker forma politik. I det tomrummet uppstår en efterfrågan på nya idéer som lätt fylls av rådgivare eller anställda policyprofessionella av olika slag.

Det blir som en ond spiral, fortsätter han:

– Om man som partimedlem inser att partiets politik formas någon helt annanstans, då sjunker naturligtvis intresset av att aktivt engagera sig i partiets aktiviteter, säger Stefan Svallfors.

Men forskaren Anna Tyllström lägger in en brasklapp om lobbybyråernas möjlighet att påverka politiken.

– Kapital lönar sig inte alltid. Det går ju inte så bra för Nyamko Sabuni. Hon blev vald, men kurvan pekar nedåt efter det.

Hon tar den stora EMU-kampanjen 2003 som exempel.

– Varenda pr-byrå som fanns i Stockholm jobbade på Ja-sidan, och Svenskt Näringsliv pumpade in hundratals miljoner. Ändå blev det nej. Väljarna är inte så lättövertygade ändå, säger Anna Tyllström.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons