Annons

”Märkligt resonemang i rapport om sjukskrivningar”

I en rapport från Riksrevisionen antyds att sjukskrivning är hälsovådlig och att en än mer strikt rätts­tillämpning skulle hjälpa männi­skor. Det kan inte sägas utgöra en seriös forsknings- eller rapportinsats, skriver tre forskare vid Lunds universitet.

Under strecket
Publicerad

Den triviala slutsats vi kan dra av resonemanget i Riksrevisionens rapport är att sjukdom är farlig för hälsan, skriver Lotti Ryberg-Welander, Sara Hultqvist och Roland Paulsen.

Foto: Fredrik Sandberg/TT (Arkiv) Bild 1 av 1

Den triviala slutsats vi kan dra av resonemanget i Riksrevisionens rapport är att sjukdom är farlig för hälsan, skriver Lotti Ryberg-Welander, Sara Hultqvist och Roland Paulsen.

Foto: Fredrik Sandberg/TT (Arkiv) Bild 1 av 1
Den triviala slutsats vi kan dra av resonemanget i Riksrevisionens rapport är att sjukdom är farlig för hälsan, skriver Lotti Ryberg-Welander, Sara Hultqvist och Roland Paulsen.
Den triviala slutsats vi kan dra av resonemanget i Riksrevisionens rapport är att sjukdom är farlig för hälsan, skriver Lotti Ryberg-Welander, Sara Hultqvist och Roland Paulsen. Foto: Fredrik Sandberg/TT (Arkiv)

DEBATT | RIKSREVISIONEN

Det är häpnadsväckande att Riksrevisionen använder sig av så grova mått.

Riksrevisionen har nyligen presenterat en rapport om sjukskrivning. Titeln är ”Är sjukskrivning bra för hälsan?” ­Anslaget är retoriskt och trots att inga belägg för att sjukskrivning skulle vara vare sig hälsovådlig eller hälso­befräm­jande presenteras, refererar författaren till tidigare forskning och hävdar att ”Sjukfrånvaro emellertid i sig kan vara riskfylld”. Vi ställer oss kritiska till rappor­tens utgångspunkt och ser frågeställ­ningen som ett tydligt tecken på att myndigheten fort­farande är märkt av förra riksrevisor Susanne Ackums omstridda högergir.

Sjukpenningen som en del av den allmänna sjukförsäkringen har aldrig haft till syfte att bota, lindra eller läka. Den har visserligen gett arbetstagare en möjlighet att tillfriskna och få behandling, men dess syfte och funktion är – och har varit alltsedan den infördes – att ersätta inkomstbortfall när sjukdom eller skada hindrar människor från att arbeta. Att människor som är sjukskrivna löper större risk att ådra sig (ytter­ligare) ohälsa än människor som inte är sjukskrivna behövs inga statistiska uträkningar för att konstatera. Den som är sjuk i dag löper större risk att vara sjuk i morgon än den som är frisk i dag. Påståendena är analoga. Den triviala slutsats vi kan dra av ett sådant resonemang är att sjukdom är hälsovådlig.

Annons
Annons

Utan att rakt ut påstå det så antyder rapporten att sjukskrivning är hälsovådlig; ett i samtida debatt lika vanligt förekommande som svårbevisat påstående. Rapporten bygger på en registerstudie av 5 000 personer som fått avslag på sin ansökan om sjukpenning under åren 2009–2012.

Studien riktar sig enligt författaren och Riksrevisionen till Försäkringskassan. Varför den gör det är oklart – den handlar inte om hur Försäkringskassan arbetat eller arbetar med sjukförsäkringen eller hur kassan tolkar och tillämpar lag i individuella fall. Precis som författaren skriver, behandlar rapporten inte förhållandena eller villkoren för enskilda personer. Så varför ska Försäkringskassan bry sig om vad Riksrevisionen säger i denna rapport?

Försäkringskassans handläggare som myndighetsutövare ska tillämpa lag i enskilda fall, efter en noggrann utredning av om villkoren om sjukdom och nedsatt arbetsförmåga är uppfyllda. Det är dels en fråga om medicinsk kunskap och om rättspraxis avseende vad som är att betrakta som sjukdom, dels en fråga om bedömningen av nedsatt arbetsförmåga. Begreppet nedsatt arbetsförmåga är mycket svår­tolkat, särskild på individnivå. Det finns viss rättspraxis och en del skrivningar i lagförarbeten och rättspraxis. Om en registerstudie alls hör hemma i det svåra arbetsfält som kassans handläggning av sjukpenning utgör är mycket tveksamt. Vilken nytta kan den tänkas göra? Frågan är relevant i synnerhet som studien bygger på register avseende ärenden där sjukpenning nekats eller dragits in under pågående sjukskrivning mellan 2009 och 2012, en tidsperiod som utmärktes av stor rättslig osäkerhet efter de drastiska förändringar i sjukförsäkringen som genom­fördes av den dåvarande alliansregeringen.

Annons
Annons

Förarbetena, en viktig rättskälla som hjälper till att förstå hur en lagtext är tänkt att fungera, ger inte mycket hjälp när det gäller begreppet arbetsförmåga. Det dröjde några år innan det fanns rättspraxis att tillgå. Mätperioden och det så kallade naturliga urvalet sker med andra ord under en exceptionell tid. Utredning, handläggning och beslut måste då fattas utan den tolkningshjälp som prejudikat från högsta domstolsinstans vanligen utgör i svensk statlig administra­tion. Den skillnad som rapporten hävdar existerar mellan olika domstolar har förmodligen minskat i slutet av undersökningsperioden. Att utan att ha kunskap om det aktuella rättsläget eller rättstillämpningen antyda att en än mer strikt rätts­tillämpning skulle vara lämplig, eller hjälpa männi­skor, kan inte sägas utgöra en seriös forsknings- eller rapportinsats.

En av de slutsatser som dras i den samman­fattande analysen är att en strikt bedömning gynnar jämställdheten. Orsaken är att kvinnor är mer sjukskrivna än män och alltså påverkas relativt mer när alltfler ansök­ningar nekas. Samtidigt visar studien att kvinnor som nekas sjukpenning inte ökar sina inkomster i samma omfattning som män som nekas sjuk­penning. Det innebär förmodligen att kvinnor som nekas sjukpenning inte klarar av att återgå i arbete, utan antingen blir fattigare eller ökar sitt beroende av makes/sambos inkomster. Att i det samman­hanget prata om ”jämställdhet” blir absurt. Vi ansluter oss till professor Ruth Mannelqvists omdöme i tid­ningen Arbetsvärlden 14/12 2016. Att dra en sådan slutsats är att vara könsblind.

Annons
Annons

Att överhuvudtaget definiera hälsa på det sätt rappor­ten gör; som en frånvaro av ökad dödlighet inom tre år, och som ett oförändrat uttag av subventionerade läkemedel eller sjukvård, är inte adekvat. I ett tillfrisknande kan man exempelvis anta att läke­medelskonsumtionen tilltar under en period i många fall. Det är häpnadsväckande att Riksrevisionen använ­der sig av så grova mått för att mäta ett begrepp som, både på individ- och samhällsnivå, rymmer så många dimensioner.

Möjligen avser rapportförfattaren och Riksrevisionen att propagera för uppfattningen att männi­skor i allmänhet har bättre hälsa om de arbetar än om de är sjukskrivna. Det är nämligen ett genomgående tema i rapporten – att arbete gör oss friska och frånvaron av arbete gör oss sjuka. I sin iver att bevisa denna tes blandar rapportförfattaren emellertid samman begreppen. Vad vi, till skillnad från rapport­författaren, poängterar är de triviala förhållandena att 1. sjukskrivning vanligen emanerar ur sjukdom eller skada och 2. sjukförsäkringen inte har till syfte att bota, lindra eller läka. Att då ställa förhoppningar till att sjukskrivning antingen ska fungera hälso­befrämjande eller hälsovådligt är att missa målet.

Riksrevisionens uppdrag är enligt RF 13:7: ”att ­granska den verksamhet som bedrivs av staten”. Mer specifikt ska myndigheten granska om statliga myndig­heter och verksamheter ”följer direktiv, regler och föreskrifter, om de når sina mål samt om statliga insatser är effektiva och samhällsnyttiga”.

Vår rekommendation till Riksrevisionen är att utgå från uppdraget och granska huruvida sjukförsäkringen anno 2017 fungerar i enlighet med det väl förankrade målet om att ersätta inkomst när sjukdom eller skada hindrar individer från att arbeta.

Lotti Ryberg-Welander

jurist och lektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet

Sara Hultqvist

socionom och lektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet

Roland Paulsen

sociolog och lektor vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons