Annons

Forskare: Vårt obehag leder till förbud mot tiggande

”Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön.”
”Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön.” Foto: Meli Petersson Ellafi

En majoritet av svenska folket vill förbjuda tiggande. Det beror egentligen på en sak: vi mår dåligt av att se det. Så skriver kulturgeografen Erik Hansson i doktorsavhandlingen ”Det känns fel”.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Kulturgeograf Erik Hansson.

Foto: Veronica Johansson

”Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön.”

Foto: Meli Petersson Ellafi

Återigen börjar enskilda kommuner fördriva de fattiga som finns hos dem, konstaterar Erik Hansson.

Foto: Veronica Johansson

Det handlar inte om störande av ordningen. Eller om organiserade ligor. Inte heller om försök att stoppa fattigdom, eller omsorg om den som tigger.

Den svenska majoriteten för att införa ett nationellt tiggeriförbud – något som redan prövas av enskilda kommuner – handlar om att vi som inte tigger mår dåligt av att möta dem som gör det.

Det handlar om hur det känns.

Det kommer kulturgeografen Erik Hansson fram till i sin knappt 800 sidor långa avhandling ”Det känns fel". Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare, 2014–2016”.

Han menar att mötet med en människa som ber om pengar tvingar oss till ett moraliskt ställningstagande. Det skapar ångest, ambivalens och vantrivsel.

Man tvingas se sig själv utifrån.

Så vad är det som händer i själva mötet?

– Människor är väldigt bra på att känna med och föreställa sig andras känslor och tankar. Och man gör det ofrivilligt, säger Erik Hansson.

– En person som tigger ber om att bli uppmärksammad. Oavsett vad man anser om personen eller handlingen tvingas man då fatta ett beslut man inte vill ta, i en moralisk situation som man inte frivilligt satt sig i. Och man tvingas se sig själv utifrån.

Annons
Annons

Kulturgeograf Erik Hansson.

Foto: Veronica Johansson
Kulturgeograf Erik Hansson.
Kulturgeograf Erik Hansson. Foto: Veronica Johansson

Vad leder det till?

– Ångest är en känsla människor vill undfly, eller begripa och göra till en annan känsla. När du känner ångest vill du placera den utanför dig själv. En ond känsla kan leda till projicering: det måste vara människan framför dig som är ond.

Och om jag känner sympati?

– Även de känslorna kan förstärkas: man känner hopplöshet inför situationen, som man inte riktigt ser en lösning på. Många tänker på sig själva som solidariska – sen tar de omvägar för att slippa möta tiggande människor, eftersom de mår dåligt av det, säger Erik Hansson.

Det handlar inte om vad som faktiskt sker, utan om hur det upplevs.

Vi människor kämpar ofta intensivt med att sätta ord på våra känslor, på att underbygga det som känns i magen med rationalitet och fakta. Med sanning. Men tiggerifrågan är komplex. De vanligaste argumenten för att förbjuda tiggande i Sverige, till exempel att ett förbud på olika sätt skulle hjälpa tiggaren, grundas sällan i forskning eller fakta.

Vissa, som Erik Hansson, pekar i stället på hur argumenten etableras som sanningar för att fylla ut våra känslor inför ”den tiggande gesten”.

Vad har förvånat dig mest under arbetet med avhandlingen?

– Hur samma problemformuleringar återkommer genom historien. Och att aktörer och röster i den svenska debatten säger samma sak, oavsett partifärg: tiggandet är destruktivt, det cementerar fattigdom. Det ska därför förbjudas. Sedan kommer frågan att lösa sig själv.

Annons
Annons

”Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön.”

Foto: Meli Petersson Ellafi
”Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön.”
”Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön.” Foto: Meli Petersson Ellafi

Erik Hansson borrar ned sig i frågans juridiska motiveringar, och hur de kopplats till vår känsla inför tiggaren och vad personen gör.

– Att förbjuda något man kallar ”aggressivt tiggeri” är vanligt i till exempel USA. De som vill tala för tiggarnas sak påpekar ofta att det inte handlar om aggressivitet. Vad ingen sida i debatten verkar förstå är att det inte handlar om vad som faktiskt sker, utan om hur det upplevs. Därför hör vi i Sverige nu ofta samma argument som i Danmark: tiggandet gör folk otrygga. Jag menar att det egentligen handlar om att folk känner sig obekväma.

Vad är egentligen skillnaden?

– Definitionen av otrygghet fungerar på samma sätt som definitionen av vad som är aggressivt: alla har sin egen upplevelse av vad det är. Poängen är hur det tas emot och upplevs. Politikerna säger: människorna känner sig otrygga av tiggande – alltså är tiggandet aggressivt. Men det som händer, själva handlingen, är oftast inte farlig ur ett otrygghets- eller aggressivitetsperspektiv.

Det räcker med att man säger att det får människor att känna sig otrygga.

Men ska vi inte lyssna på den som upplever sig utsatt för något aggressivt?

– Jo, och det gör vi ju rent juridiskt. En aggressiv handling faller under lagen om ofredande. Det har hänt flera gånger att personer som tigger har dömts för ofredande – när de gjort något faktiskt aggressivt.

Annons
Annons

Återigen börjar enskilda kommuner fördriva de fattiga som finns hos dem, konstaterar Erik Hansson.

Foto: Veronica Johansson

Erik Hansson anser att det finns en förvirring kring de olika begreppen och deras egentliga betydelse.

– Tiggande i sin ursprungliga mening är alltid en bön. Har det inslag av aggressivitet eller utpressande så är det ju tekniskt sett ett rån. Och det finns det redan lagar mot.

Själva idén om vad tiggande är har utvecklats snabbt i Sverige de senaste åren.

– Det finns en linje: tidigare talade man om att tiggare egentligen var organiserade kriminella, sedan om att situationen inte innebär en ”långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning”, till dagens läge där det glidit över i att det räcker med att man säger att det får människor att känna sig otrygga.

Återigen börjar enskilda kommuner fördriva de fattiga som finns hos dem, konstaterar Erik Hansson.
Återigen börjar enskilda kommuner fördriva de fattiga som finns hos dem, konstaterar Erik Hansson. Foto: Veronica Johansson

Samma dag som jag och Erik Hansson träffas på ett kafé i Stockholm har ledande politiker i Danderyds kommun gjort ett utspel om att man vill förbjuda inte bara tiggeri, utan även att ”opåkallat” erbjuda sig ta hand om kläder eller pantburkar vid återvinningsstationer. I mitten av oktober gick förslaget igenom i Danderyds kommunfullmäktige.

– Jag har jobbat i år med detta, men den här hösten känns det som att verkligheten levererar fler och fler exempel på själva grundtesen, säger han.

– I dag talar man mycket tydligare om obehaget som en anledning till förbudsåtgärder.

Erik Hansson är själv mån om att visa på politikernas ansvar för den enskilda människans uppfattning i frågan. Han beskriver hur avsaknaden av sociala insatser och reformer formar vår syn på tiggandet.

Annons
Annons

– Varför börjar förbuden gå igenom nu? På ytan kan vi peka på ”ett hårdare samhälle”. Men egentligen har det varit igång länge. Folk har lärt sig att vi inte kommer att få större reformer på området. De som alltid varit mot tiggande får ett uppsving, när den andra sidan inte ges ett konkret förslag att peka på, de kan inte förklara vad man ska göra i stället. Politikerna hade möjlighet att visa en annan väg, vilket också skulle ha påverkat våra känslor i frågan.

Nu kräver man plötsligt praktiska lösningar på emotionella problem.

Vad skulle man ha gjort?

– Det finns så klart andra sätt att tolka både konventionen om mänskliga rättigheter och socialtjänstlagen, för att fokusera på en fattigdomsbekämpning här och nu. I Sverige.

Hur skulle du beskriva dagens debatt i ett historiskt perspektiv?

– För över hundra år sedan var inte socialpolitiken nationaliserad i Sverige. Då skulle varje kommun och socken ta hand om ”sina” egna fattiga och fördriva eller hålla ordning på dem. Genom decentraliseringen av socialpolitiken börjar vi nu se en återkomst till den verkligheten. Återigen börjar enskilda kommuner fördriva de fattiga som finns hos dem.

Vad leder det till rent politiskt?

– Nu kräver man plötsligt praktiska lösningar på emotionella problem. Som med situationen vid återvinningsstationer. Det är väl helt rimligt att man mår dåligt när man möter folk som tigger. Att man vill att något ska hända. Polismakten kan göra något åt det. Därför behöver man rubricera det hela som aggressivt och otryggt, för att få till en lösning. Den blir polisiär i stället för socialpolitisk.

Annons
Annons

Dagens tiggeriförbud går igenom i högerstyrda kommuner. Men Hansson visar i sin avhandling att även den svenska vänstern länge verkat i samma tradition.

– Vänstern framstår som konservativ på det här området. Det finns en lång tradition av misstänksamhet mot tiggare inom socialismen. En rädsla för vad man tolkar som ett hot mot välfärdsstatens grundvalar: att man får tillgång till välfärd genom sitt lönearbete, skatt och socialförsäkringar.

Det är intressant hur både höger och vänster landar i samma slutsats.

Varför hotar en fattig tiggare den bilden?

– Tiggandet representerar då en ”borgerlig” filantropi som man vill bekämpa. Och så finns föreställningen om "den skötsamme arbetaren" som "tiggaren" går totalt emot. Problemet är att den svenska vänstern inte heller preciserar hur EU-migranternas akuta fattigdom ska hävas, rent konkret. Det är intressant hur både höger och vänster landar i samma slutsats.

Man hör ofta diskussioner om att tiggare på olika sätt ”luras”. Varför är vi så oroliga för att bli lurade av en annan människa på gatan?

– Man blir pressad att fatta ett beslut, vill bibehålla bilden av sig själv som god och försöker därför hitta fel hos den andre. Vi har också en slagsida mot misstänksamhet för att det är en främling vi möter, för att det handlar om pengar och att det är en situation vi inte själva försatt oss i.

– Det finns en genuin ovisshet om världen utanför en själv. Ovissheten måste förläggas någonstans. Då passar det bra att lägga den på en plats där även andra saker verkar oklara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons