Annons

Forskning behövs för att undvika ett nytt försvarshaveri

Magnus Petersson, om att försvarssektorn inte utsätts för vetenskaplig, kritisk granskning vid våra lärosäten.

Under strecket
Publicerad

Utrikesminister Ann Linde borde initiera ett forskningsprogram om svensk säkerhetspolitik under 500 år från ”krigsstaten” 1523–1814 till ”fredsstaten” 1814–2023.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 1

Utrikesminister Ann Linde borde initiera ett forskningsprogram om svensk säkerhetspolitik under 500 år från ”krigsstaten” 1523–1814 till ”fredsstaten” 1814–2023.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 1
Utrikesminister Ann Linde borde initiera ett forskningsprogram om svensk säkerhetspolitik under 500 år från ”krigsstaten” 1523–1814 till ”fredsstaten” 1814–2023.
Utrikesminister Ann Linde borde initiera ett forskningsprogram om svensk säkerhetspolitik under 500 år från ”krigsstaten” 1523–1814 till ”fredsstaten” 1814–2023. Foto: Pontus Lundahl/TT

I ett inlägg i Säkerhetsrådet pekar Per Egon Johansson och Dag Sundström på de senaste 20 årens försvarspolitiska haveri, och på vikten av att något görs för att undvika en lika riskabel försvars- och säkerhetspolitik i framtiden. De föreslår bl a en mer mångfacetterad och kritisk tolkning av omvärlden, men också av vår egen försvars- och säkerhetspolitik utifrån ett lite länge perspektiv. 

Det är bara att instämma och att återigen påpeka att utvecklingen av svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik över tid är ett perifert, underbeforskat och närmast bortglömt tema i svensk samhällsdebatt, utträngt sedan länge från våra universitet och högskolor. Det finns ett fåtal individer som utgör lysande undantag, men överlag finns inga forskningsmiljöer.

Annons
Annons

Att försvarssektorn är den enda större samhällssektor som inte beforskas systematiskt och därmed utsätts för vetenskaplig, kritisk granskning vid våra lärosäten, är en starkt bidragande orsak till att motkrafter i form av forskningsbaserad kunskap och kritiska röster utanför försvarssektorn nästan helt saknades när försvaret sakta men säkert tilläts förvittra. 

Man kan storleksmässigt jämföra försvarssektorn med rättsväsendet där domstolarna, polisen, kriminalvården, åklagarmyndigheten o s v ingår. De båda sektorerna har i dagsläget ungefär lika stora poster i statsbudgeten (försvarssektorns är något större, och gapet kommer av allt att döma öka). När det gäller forskning om de båda sektorerna utifrån olika perspektiv är dock skillnaderna mycket stora. På våra lärosäten är kriminologi ett ämne som finns nästan överallt och rättsväsendet beforskas utifrån olika perspektiv av mängder av forskare.

Bara vid Stockholms universitets kriminologiska institution finns ett trettiotal forskare, doktorander och lektorer och nio av dessa är professorer. Tillsammans med sina kollegor i hela landet utgör de en enorm kunskapsbas och ett kritiskt korrektiv till urspårningar av rättsväsendet, synliga i media och i andra sammanhang. 

Mig veterligen finns inte en enda professur i utrikespolitik, försvarspolitik eller säkerhetspolitik i hela landet, trots att forskningsområdet tillhör statens kärnfunktioner och kostar skattebetalarna cirka 50 miljarder per år. Lägger man till biståndsbudgeten, vilket inte är orimligt eftersom den är en del av utrikespolitiken, handlar det om nästan 100 miljarder. Varför finns ingen motsvarighet vid våra lärosäten till kriminologi, som beforskar, lär ut och förmedlar kunskap om utrikes- försvars- och säkerhetspolitik?

Annons
Annons

* För det första beror det på ointresse. Skulle professorerna i historia och statsvetenskap intressera sig mer för dessa frågor skulle det finnas forskningsmiljöer och utbildning även inom dessa områden. Intresse från studenterna finns, det vet vi, men detta räcker inte, eftersom det är lärarnas intressen och perspektiv som avgör vilka kurser som ska ges och vilka som ska antas till forskarutbildning. 

* För det andra är det svårt att få pengar för forskningsprojekt om svenskt försvar och säkerhetspolitik generellt – och i ett längre perspektiv speciellt – via ordinarie kanaler, eftersom de som sitter i granskningsgrupperna hos dessa finansiärer är samma personer som är ointresserade av tematiken och därför motvilliga till att finansiera projekt av den typen. 

* För det tredje anses försvarsforskningen vara väl försörjd med – jämfört med forskningsrådens medel för samhällsvetenskap och humaniora – stora forskningsmedel från Försvarsmakten och försvarsdepartementet. 

Men detta är bara delvis riktigt. Av den forskning som finansieras av Försvarsmakten går nästan allt till teknikutveckling, och den lilla del som går till samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning är med få undantag starkt styrd uppdragsforskning som förväntas bidra till att lösa dagens och framtidens problemställningar. Det finns ingen betalningsvilja där heller för forskning om de långa linjerna i svensk försvars- och säkerhetspolitik eller Sveriges roll och agerande i det internationella systemet, som man kan dra lärdomar av i dag.

Den forskning som bedrivs håller hög kvalitet, men eftersom det är uppdragsforskning finns det inte någon större möjlighet för forskarna att fritt formulera forskningsproblem. 

Annons
Annons

I år är det 60 år sedan det sista bandet i tiobandsverket Den svenska utrikespolitikens historia utkom. Bokverket skrevs av dåtidens ledande forskare och fokuserade på tiden 1560–1939. Det hade initierats av dåvarande utrikesministern Christian Günther 1942, och finansierats av elva större industri- och rederiföretag. Redaktionskommittén leddes av historieprofessorn och ledamoten i Svenska Akademien, Nils Ahnlund. Kommittén ville att verket skulle ge en samlad framställning av den svenska utrikespolitikens historia.

Dess förhoppning var att ”klarlägga huvudfåran” i den svenska utrikespolitiken såsom den utformats ”under påverkan av med tiderna skiftande yttre och inre faktorer”. Bokverket är fortfarande ett standardverk, mycket gediget empiriskt, kronologiskt framställt och på alla sätt grundligt. Det saknar dock nästan helt analytiska perspektiv, och är i behov av uppdatering även kronologiskt eftersom efterkrigstiden inte alls är täckt. 

Vore det inte värdefullt om den nya utrikesministern kunde initiera ett liknande projekt om de långa linjerna i svensk säkerhetspolitik, utifrån moderna analysmetoder och teoretiska infallsvinklar? År 2023 har det gått 500 år sedan riket blev en självständig aktör i det internationella systemet. Regeringen borde initiera ett forskningsprogram om svensk säkerhetspolitik under 500 år, där kontinuitet och förändring, olika strategiska mål och medel, och olika strategier för att uppfylla dessa säkerhetspolitiska målsättningar kunde tillåtas lyftas fram, från ”krigsstaten” 1523–1814 till ”fredsstaten” 1814–2023. 

Ett sådant projekt skulle ge forskningen om svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik i bred mening en välbehövlig skjuts, och kanske leda till att området börjar beforskas systematiskt igen vid våra lärosäten. Det skulle också – som Johansson och Sundström efterlyser – kunna bli en kunskapsbank innehållandes viktiga lärdomar från det tidiga 2000-talets, och tidigare epokers, säkerhetspolitiska missgrepp som beslutsfattarna skulle kunna ha stor nytta av i utformningen av dagens och framtidens försvars- och säkerhetspolitik. 

MAGNUS PETERSSON är professor vid Institutt for forsvarsstudier i Oslo.

Läs även

Magnus Petersson: Löfvens säkerhetspolitik är oförsvarlig.

Robert Dalsjö & Magnus Petersson: 200 år av fred: Dags för ett arbete om utrikes- och säkerhetspolitik 1814–2014.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons