Annons

Ellinor Skagegård:Först nu får ­Schumann visa vad hon går för

Clara Schumann (1819–1896).
Clara Schumann (1819–1896).

Vännen Johannes Brahms och maken Robert Schumann ”lånade” gärna från hennes kompositioner, och hennes inflytande över det sena 1800-talets musik är obestridligt. Men först 200 år efter hennes födsel tycks tiden vara mogen för pianovirtuosen Clara Schumanns genombrott även som tonsättare.

Under strecket
Publicerad

Den dresserade mönstereleven, virtuosen, kompositörshustrun, musan. Som femåring kunde hon inte formulera en hel mening. Som 13-åring började hon komponera en pianokonsert som framförs än idag. Hon födde åtta barn men var samtidigt en av Europas mest framgångsrika och aktiva konsertpianister. I historieskrivningen har Clara Schumann ofta försvunnit in i skuggan av de tre männen i hennes liv: fadern, maken Robert Schumann och vännen Johannes Brahms. Också idag framstår musikhistoriens kanske mest kända kvinnliga tonsättare som något av en gåta. 

Claras föräldrar hette Friedrich och Marianne Wieck, bosatta i Leipzig. Han var en skicklig och driven pianolärare, hon sångerska och pianist. Vanligtvis lade professionella kvinnor ned sin musikkarriär sedan de gift sig, men Friedrich krävde en artist och lärare såväl som en fru och mor. Under deras sju år som gifta födde Marianne fem barn, uppträdde professionellt under sin mans övervakande och tog sig an hans mer avancerade pianoelever. 

Den 13 september 1819 föddes deras första barn. Hon gavs av sin far namnet Clara, som betyder ljus och berömd, ett passande namn för den virtuos han redan hade bestämt att hon skulle bli. Under sina första fyra år i livet sa hon inte ett ord och Friedrich befarade att hon var stum. En och annan misstänkte nog att det var något annat fel på den tysta och långsamma flickan. 

Annons
Annons

En anledning till Claras tystnad kan ha varit att det i hemmet förekom mer musik än tal. Men en orsak kan också ha varit den destruktiva miljö som hon växte upp i, som Nancy B Reich beskriver i den omfångsrika biografin ”Clara Schumann: The artist and the woman” från 1985. Strax innan Clara fyllde fem år lämnade hennes mamma sin kontrollerande man. Med tanke på hur ovanligt det var med skilsmässor, och att en gråtande Marianne tvingades överge sina barn, kan man bara spekulera om anledningarna till hennes val. 

Musiken blev hennes sätt att uttrycka sig, möjligheten för den till synes avstängda flickan att visa känslor, men också rummet där hon kunde finna ro och tröst.

Enligt lag tillhörde Clara sin far och denne koncentrerade sig nu på sin nästa stjärna. Under hård övervakning och disciplin tränades hon i piano, musikteori, komposition och orkestrering. Friedrich struntade i sönerna, det var Clara som var hans ögonsten och livsprojekt. Och musik, till skillnad från språk, lärde hon sig helt utan svårigheter. Musiken blev hennes sätt att uttrycka sig, möjligheten för den till synes avstängda flickan att visa känslor, men också rummet där hon kunde finna ro och tröst. När fadern misshandlade sin son för att han inte spelade bra nog satt Clara lugnt vid pianot. 

När hon var åtta år uppträdde hon på en tillställning i hemstaden. En av åhörarna var den nio år äldre Robert Schumann, som blev så hänförd att han övergav juridikstudierna för att ägna sig åt musiken. Han bad Claras far om lektioner och inackorderades i huset Wieck. Clara och Robert fann snart varandra och en unik musikalisk relation – som i ”A Cambridge companion to Schumann” (2007) beskrivs som ”den mest berömda kärlekshistorien i den västerländska musikens historia” – tog sin början. De komponerade för varandra, till varandra, om varandra. Båda hade svårigheter att uttrycka sig verbalt men kommunicerade genom musiken. 

Annons
Annons

Som elvaåring gjorde Clara sin första Europaturné och hyllades som ett underbarn. Strax därefter publicerades hennes första verk, ”Quatre Polonaises pour le pianoforte”.  

När hon besökte Wien hälsades hon som en berömdhet och på en av konserterna applåderades hon in 13 gånger.

I en tid när kvinnors musicerande framför allt skulle hållas inom hemmet var Clara, och hennes far, ovanliga undantag. Friedrich Wieck citerade gärna Goethes ord om dottern: ”Hon spelar med lika mycket styrka som sex pojkar tillsammans”. Clara skulle bli hans möjlighet att förverkliga drömmen om virtuosskap, och för att nå dit styrde han henne som om hon vore en tävlingshund. Inte ens i sin dagbok tilläts hon att vara sin egen individ. Fadern övervakade allt hon skrev och antecknade själv i den som om han vore Clara: ”Min far, som länge hoppats på en förändring i mitt beteende, påpekade återigen att jag är lika lat, slarvig, bråkig, envis, olydig etc som alltid, och att allt detta märks i mitt pianospel och i mina studier.” 

År 1837, när Clara var 18, förlovade hon sig med Robert Schumann trots starkt motstånd från hennes far. Friedrich ansåg att Robert dels var för fattig, dels inte var lämplig som make till hans dotter. Troligt är också, enligt Nancy Reich, att ett äktenskap riskerade att beröva honom den stjärna som han satsat både tid och kapital på. Clara var då en av Europas ledande pianister. När hon besökte Wien hälsades hon som en berömdhet och på en av konserterna applåderades hon in 13 gånger. Hon förärades – trots att hon var protestant, utlänning och kvinna – den anspråksfulla titeln Königliche Kaiserliche Kammervirtuosin. Hon uppträdde med extremt svårspelade verk, som Beethovens ”Hammerklavier”, och hon var en av de första pianisterna som spelade utan noter. 

Annons
Annons

Friedrich Wieck var rasande. Först efter att det hela gått till domstol kunde Clara och Robert gifta sig. När fadern vägrade ge henne någon hemgift och krävde att hon kompenserade honom för sina lektioner, turnerade hon på egen hand för att få in pengar. 

Hon spelade sin mans kompositioner oftare än sina egna och talade om sina ”svaga produkter”.

Robert tyckts ha varit kluven till Claras karriär. Han såg gärna att hon skapade och uppmuntrade henne att katalogisera sina verk för publicering. Till en början såg han på sig och sin fru som en musikalisk union och när de tillsammans gav ut ett album lät Robert medvetet bli att ange vem som komponerat vad. Men snarare än en likvärdig kollega lockades han av idén om en inspiratör och musa. Han ville att hon, som nybliven hustru, skulle sluta med turnélivet. Detta störde Clara som ville försörja sig och dessutom trivdes på konsertscenen. Robert påpekade flera gånger att en kompositör stod över en uttolkare, som han ansåg att hon var. När han behövde pianot, fick hon vänta. 

”Ju mer Robert hänger sig åt konsten, desto mindre kan jag göra som konstnär”, skrev Clara. Anna Beer menar i ”Sounds and sweet airs: The forgotten women of classical music” att Robert Schumanns attityd, men också tidens inställning till kvinnor och skapande, bidrog till att tonsättaren Clara saknade den självklarhet och styrka hon besatt på konsertscenen. Hon spelade sin mans kompositioner oftare än sina egna och talade om sina ”svaga produkter”. Fylld av självförebråelser och förakt för det egna svagare könet skrev hon:

Annons
Annons

”Jag trodde en gång att jag besatt en kreativ talang, men jag har gett upp den tanken: en kvinna borde inte komponera – det har aldrig funnits någon som kunnat det. Skulle jag vara den enda? Det vore arrogant att tro. Det var något som min far frestade mig med i forna dagar. Men jag slutade snart tro på detta. Må Robert alltid skapa; det måste alltid göra mig lycklig.”

Eftersom de var beroende av hennes inkomster fortsatte hon efter en tids avbrott ändå med sina konserter. Det var också den betydligt mer berömda Clara som framförde sin mans verk och gav dem en publik. 

Både maken och Brahms lånade av hennes musik i sin egen. 

Men Robert led av depressioner och vanföreställningar som skulle bli allt värre. Efter ett självmordsförsök blev han inlagd på psykiatrisk klinik. Tröst och stöd fann Clara i en av Roberts elever, den 14 år yngre Johannes Brahms. De två inledde ett slags kärleksrelation som, även om den verkar ha stannat på det platoniska planet, starkt påverkade dem båda. Liksom sin makes verk, uruppförde hon många av Brahms kompositioner. 

När Robert dog 1856 var Clara 36 år och ensamstående med sju barn. Att skriva musik var inte längre möjligt för henne, vare sig tidsmässigt eller ekonomiskt. Däremot fortsatte hon att turnera och marknadsföra sin makes verk, och skulle göra så under resten av sitt liv. 

För eftervärlden har Clara Schumann mest varit känd som hustru till Robert Schumann, och som pianovirtuos. Att hennes kompositörskap kommit i tredje hand är på sätt och vis förklarligt: också hon själv gjorde denna rangordning. Först under senare decennier har vidden av hennes tonsättarröst börjat uppmärksammas. Jessica Duchen har i tidskriften BBC Music noterat att ”det sena 1800-talets musik inte skulle ha varit densamma utan henne” och att Clara Schumann var en viktig del i ”kriget mellan romantikerna”, med Liszt och Wagner på ena sidan och Brahms och Joseph Joachim på den andra. Dirigenten Cathrine Winnes, som i våras sågs i SVT-serien ”She composes like a man”, beskriver i P2-dokumentären ”Livet enligt Clara Schumann” hennes musik som ”Brahms före Brahms”. Både maken och Brahms lånade av hennes musik i sin egen. 

Annons
Annons

När någon idag talar om ”Schumann” kan det lika gärna vara Clara som menas. 

Clara Schumanns liv och konstnärskap kan, för att citera Nancy Reich, beskrivas som ”en berättelse om stor talang, kamp och överlevnad”. Under hela sitt liv kämpade hon med att tillåtas en egen identitet. Hon var styrd av plikt, försörjningsbörda och andras förväntningar på henne. Därför är det snarast förvånande att hon över huvud taget skrev musik efter att hon gift sig. På hennes verklista finns bland annat solosånger för piano och romanser, en pianokonsert i a-moll, en pianotrio i g-moll och tre romanser för piano och cello. 

Men kanske var det just musiken som gjorde att hon klarade av att leva med en psykisk sjukt man, att gå vidare efter hans död och att under resten av sitt liv ensam försörja sin stora familj. ”Det finns inget som överträffar kreativitetens glädje, om så bara under de timmar då man glömmer sig själv och helt befinner sig i tonernas rike”, skrev hon efter att ha avslutat de sex sångerna i opus 23. När Johannes Brahms såg hennes hetsiga konsertschema och sa åt henne att sluta, svarade hon: ”Att få utöva min konst är, när allt kommer omkring, en stor del av det som är jag. För mig är det själva luften jag andas.” 

Claras karriär som konsertpianist varade i 61 år. Hon slutade uppträda bara några år innan hon dog 1896, 76 år gammal. När hon nu firar 200 år uppmärksammas hon i sin egen rätt runtom i hela Europa. Och när någon idag talar om ”Schumann” kan det lika gärna vara Clara som menas. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons