Annons

Tove Lifvendahl:Första maj – ballongen som luften gick ur

2009. Bärgningsinsats i Bottenviken av en luftballong.
2009. Bärgningsinsats i Bottenviken av en luftballong. Foto: KBV 582 / Kustbevakningen / KUSTBEVAKNINGEN
Publicerad

I dag tågar demonstranter i landet. Men demonstrationstågen har som helhet blivit något av festballongen som blåstes upp och till en början vippade stolt i luften, men som efter en tid ligger i ett hörn och ser lite ledsen, skrynklig och bortglömd ut.

Andra ballonger har blåsts upp. Kristdemokraterna har i flera år försökt annektera delar av första maj till att manifestera för familjen. Och i Ludvika och Kungälv har Nordiska motståndsrörelsen, NMR, givits polistillstånd för att demonstrera i år. Det är möjligt att det lyckas pr-mässigt. Att ge medietäckning åt regeringspartiet och dess företrädare när de går ut för att ”demonstrera” borde ge Pravdavibbar för klartänkta och luttrade redaktörer. Nykomlingarna bär möjligen mer av nyhetsvärde, även om det också är mediala honungsfällor.

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, och när arbetarrörelsen kunde trovärdiggöra att man bättre än andra tillgodosåg arbetarnas intressen. Att demonstrera på första maj var att exponera sitt flertal och sin styrka visavi makten. Men sedan blev arbetarpartiet makten, i så många decennier att det inte ens för oppositionen knappt gått att tankemässigt särskilja Socialdemokraterna från regeringen.

Annons

Det har förvisso givit S-rörelsen enorm makt, men symboliken att makten går ut för att demonstrera mot makten har av lätt insedda skäl blivit ihålig. Socialdemokratiska statsråd gör sin plikt och kräver medborgarnas rätt; de ställer sig på torg och går längst fram i paraden.

Men budskapen kan bara bli på en mycket esoterisk och svepande nivå om orättvisor och klyftor, trygghet, demokrati, sammanhållning – ja, och så givetvis några slängar mot högern. För när det gäller den konkreta politiska ansvarsdelen för vården, skolan, omsorgen, integrationen, försvaret, polisen, otryggheten, gängbrottsligheten, äldres situation och klimatinsatserna, är det ju faktiskt de som talar, som sitter vid styrspakarna.

Talarna sitter ju i regeringen. De är Peter Hultqvist, Ylva Johansson, Jennie Nilsson, Tomas Eneroth, Lena Hallengren, Annika Strandhäll, Hans Dahlgren, Morgan Johansson, Mikael Damberg, Matilda Ernkrans, Magdalena Andersson, Anna Ekström, Anders Ygeman, Ardalan Shekarabi, Ibrahim Baylan, Ann Linde och Stefan Löfven.

I Socialdemokraternas verkställande utskott sitter också förstamaj-talarna Lena Rådström Baastad, partisekreterare, Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande och Ulf Bjereld, ordförande för Tro och solidaritet. De har makten. De styr landet. Så på vems uppdrag talar de?

TT har talat med olika fackliga företrädare inför första maj. De sammanfattar innehållet i årets budskap från LO-förbunden: Det kunde ha varit värre. Rösta i EU-valet. LO-basen och VU-ledamoten Thorwaldsson får frågan om det inte känns svårt i år. Han svarar: ”Nej, egentligen är det svårare när man är i opposition, då påverkar ju inget av det man säger på allvar.”

För mitt inre dyker bilden fram av en ballong som blåses upp och medvetet släpps taget om så att den far iväg med ett för barn (och somliga vuxna) oemotståndligt roande ljud.

Den tidigare politiska chefredaktören på Norrländska Socialdemokraten, Lotta Gröning, skrev närmast i desperat vädjande tonläge om saken på Expressen igår, och vädjade till Stefan Löfven att inte fortsätta göra första maj till parodi: ”Jag har sedan 20 år tillbaka krävt att om demonstrationstågen ska fylla någon som helst demokratisk funktion bör partitopparna sitta på åhörarbänken och lyssna på vad gräsrötterna har att säga. I år är det viktigare än någonsin. Med den regeringskonstellation som är i dag – med Centern och Liberalerna som samarbetspartier – är trovärdigheten lika med noll.”

Hon nämner de alltmer fantasifulla greppen för locka publik – sambadans, fiskdamm och ponnyridning. Det är en lika plågsam som god illustration över hur irrelevanta demonstrationerna uppfattas. Ingen vill köpa medicinen, men lite smink kanske kan locka?

Det går förmodligen att se en kurva över nöjesinslagen som korrelerar med det stora medlemstappet. År 1990 lär S-partiet ha haft 1 034 000 medlemmar. Efter att fackets kollektivanslutning till partiet upphörde vid årsskiftet 1991/92 sjönk antalet medlemmar till 259 000. Vid årsskiftet 2016/17 räknade man till blott 89 000 medlemmar.

Lotta Gröning varnar för att dagen i sitt nuvarande skick lär göra det opinionsmässigt möjligt för borgerligheten, nästa gång den kommer till makten, att avskaffa helgdagen. Ja, varför inte? Nu tror jag förvisso att mången valborgsfirare kommer att ha starka invändningar mot att behöva gå till jobbet en dag då de hellre kollar på film, konsumerar pizza och huvudvärkstabletter. Men det är ett lättviktigt argument.

Första maj liksom fjärde oktober är historiska och politiska märkesdatum. Vore det inte mer passande att högtidlighålla de dagarna genom att ägna dem åt arbete och flit, företagande och bildning – ja, att bygga landet? Socialdemokratisk sambadans behövs det ingen allmän helgdag för.

TOVE LIFVENDAHL är politisk chefredaktör och jobbar givetvis på första maj.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons