Annons

Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt

Peter Handke och Henrik Petersen.
Peter Handke och Henrik Petersen. Foto: Francois Mori/TT/Louise Enhörning

Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén, skriver om det hårt kritiserade valet av Peter Handke. Det är inte skamligt att ge Handke Nobelpriset i litteratur, tvärtom, menar Petersen.

Under strecket
Publicerad

Henrik Petersen (till höger) med fyra andra medlemmar av Nobelkommittén som utser Nobelpristagre i litteratur.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Det har ställts frågor om hur Svenska Akademien och Nobelkommittén resonerar i fallet Peter Handke och förhållandet mellan litteratur och politik. Jag ska kommentera Handkes häftigt debatterade ställningstagande i Balkankriget, men också gå in på frågan om huruvida han är en ideologisk författare.

För tydlighets skull: Jag gör detta som enskild, extern ledamot av Nobelkommittén och inte som officiell talesman för Svenska Akademien.

Handkes uppgörelse med föräldragenerationens tyska fasciststat i böcker som ”Långsam hemkomst”, ”Vägen till Sainte-Victoire”, ”Berättelse om ett liv”, ”Smärtans kines” och ”Upprepningen”, är den ”politisk”? Många skulle väl säga det. Minne, samvete, sorg och vrede är teman som hanteras i de böckerna, av en författare med en identitet som tyskspråkig österrikare, men också som medlem av en familj tillhörig en slovensk minoritet i Österrike. Jag menar att det finns en poäng med en urskiljning av vad som är politiskt, ideologikritiskt, etiskt frågande och beskrivning och gestaltning av en personlig erfarenhet. Särskilt eftersom bruket av ordet ”politik” i dagens litteraturkontext ofta är oprecist och abstrakt.

Annons
Annons

Handke var på ett tidigt stadium till varje pris för fred, inte krig, och hans grundläggande ståndpunkt är antinationalistisk.

Låt mig börja med några personliga anmärkningar. För mig är det viktigt att Peter Handke beklagat Balkankriget, att han skulle ha föredragit att konflikterna lösts på fredlig väg. Det är enkelt att sådär kort säga, men i just detta faktum öppnar sig en väldigt viktig diskussion: Hade kriget kunnat förhindras, hur i så fall och varför skedde i stället motsatsen? Det här förklarar till viss del också Handkes inställning till serberna i konflikten, som måste vara svår att förstå för den som inte alls är insatt. Bara det faktum att Handke har slovenska familjeband, men anses ha stött serberna, torde framkalla huvudvärk för många, liksom för övrigt även den splittrade höger-vänster-skalan i hela bilden av Balkankonflikten.

Det land Peter Handke själv hade starka personliga band till, Slovenien, var enligt hans sätt att se, i ett ekonomiskt betydligt fördelaktigare läge än Serbien under den kristid som föranledde konflikten. Det säger han i en intervju i den schweiziska tidningen Neue Zürcher Zeitung, 17 juni 2006, och ger uttryck för åsikten att det var osolidariskt att bryta upp federationen i det läge den befann sig. Här är han också tydlig med att han själv önskat undvika inbördeskrig.

Handke var starkt kritisk till EU:s snabba erkännande av Slovenien och Kroatien som självständiga stater. Det sättet att resonera på kan jämföras med hur många ser på Kataloniens självständighetsförklaring visavi övriga Spanien i dag; särskilt som Handke antydningsvis använder Katalonien som en sådan referens i ”Mitt år i Ingenmansbukten”, där ett fiktivt tyskt inbördeskrig utspelar sig i berättelsens bakgrund. Så långt alltså – Handke var på ett tidigt stadium till varje pris för fred, inte krig, och hans grundläggande ståndpunkt är antinationalistisk.

Annons
Annons

Henrik Petersen (till höger) med fyra andra medlemmar av Nobelkommittén som utser Nobelpristagre i litteratur.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Ännu viktigare att komma ihåg i fråga om just Peter Handkes ställningstagande är hur symboliskt viktigt Jugoslavien blivit för honom personligen, något vi också kan studera i författarskapet. Det är inte ett oproblematiskt tema för många, eftersom det innehåller ett ganska stort mått av idealisering: kritiker brukar påtala att det är Peter Handke som österrikare och inte sloven som där kommer till uttryck, i ett slags mytifiering av Slovenien och Jugoslavien. Samtidigt går det också att förstå honom genom att se närmare på det temat, om vi läser hans böcker och lär känna honom som författare.

Här kan han jämföras med flera andra tyskspråkiga författare, Thomas Bernhard på ett sätt, Paul Celan på ett annat.

Här kan vi alltså, till skillnad från hur många kommenterat författaren de senaste dagarna, tacksamt gå till böckerna för svar – och se det antifascistiska temat som återkommer hos Peter Handke. Ett hithörande tema är nämligen uppgörelserna hos Handke med arvet efter nazismen. Här kan han jämföras med flera andra tyskspråkiga författare, Thomas Bernhard på ett sätt, Paul Celan på ett annat.

Henrik Petersen (till höger) med fyra andra medlemmar av Nobelkommittén som utser Nobelpristagre i litteratur.
Henrik Petersen (till höger) med fyra andra medlemmar av Nobelkommittén som utser Nobelpristagre i litteratur. Foto: Tomas Oneborg

Det speciella med Handke är den introspektiva samvetsdiskurs som äger rum i böcker som ”Långsam hemkomst”, ”Vägen till Sainte-Victoire” och ”Smärtans kines”: hur författaren själv kritiskt prövar idén om hur ideologierna ligger nedärvda i hans eget språk och hans sätt att se. Därefter kan vi vända vår läsande blick till boken ”Upprepningen” – en nyckelbok i författarskapet – och där se hur Handke investerade ett stort känslomässigt kapital i Jugoslaviens befrielsekrig mot Nazityskland. Detta utgör hos Handke en personlig bakgrund till varför han menade att regionerna borde hållit ihop, såsom syskonfolk sida vid sida.

Annons
Annons

En morbror till Handke är modell för den bror som berättaren i ”Upprepningen” ger sig i väg att leta efter, genom vandringar som leder honom till Sloveniens Karstregion. Enligt familjemyten i boken deserterade denne broder från den tyska armén och anslöt sig till partisanerna i Jugoslaviens befrielsekrig mot Nazityskland. I familjeberättelsen – den fiktive berättarens – ingår även ett släktband till en ledande politisk figur på 1700-talet, som ska ha lett ett bondeuppror mot den österrikiske kejsaren, och som berättaren i boken delar namn med. I verkligheten dog morbrodern på östfronten, dit han tvångsinkallats, att slåss för ett Nazityskland som han, inte minst utifrån sin identitet som sloven, aldrig identifierat sig med. Om detta skriver Handke i sitt tydligast självbiografiska verk, ”Berättelse om ett liv”, det kärleksfulla porträttet av modern, som begick självmord.

Den fiktiva varianten av historien, med morbrodern som en frihetskrigare mot nazisterna, återkommer också i drömspelet ”Immer noch Sturm”. Den återkommande bilden här är det slovenska folket visavi tyskspråkig överhöghet, ett tema som också återkommer i Handkes reflektioner över det slovenska språket i ”Upprepningen”. Det faktum att Slovenien historiskt stått införlivat i större riken och saknat makt, blir hos Handke till en bild av politisk ”oskuld”; ett inte oproblematiskt tema, men som förklarar sig, om vi nu också läser vidare.

Jag menar snarare motsatsen: att Peter Handke är en radikalt opolitisk författare och att det språkkritiska temat är det kanske allra viktigaste för att visa varför.

Annons
Annons

Det språkkritiska temat återkommer genom hela Peter Handkes författarskap. Jag har redan nämnt ”Långsam hemkomst” och ”Vägen till Sainte-Victoire”, som innehåller uppgörelser med det tyska språket och idébagaget. De här böckerna visar också prov på Handkes mångtydiga fascination för den tyske filosofen Martin Heidegger – också en anledning att jämföra honom med den rumänsk-judiske poeten Paul Celan. Är det här temat ”politiskt”? En definitionsfråga. Jag menar snarare motsatsen: att Peter Handke är en radikalt opolitisk författare och att det språkkritiska temat är det kanske allra viktigaste för att visa varför.

Den grundläggande inställningen i Handkes verk är ideologikritisk, etiskt frågande, men utan något propagerande för något politiskt program. Berättarjaget i många av Handkes berättelser söker aktivt fjärma sig ifrån det ideologiska, världen av värden, gängse symboliska ordningar, ”namnens värld” (som det heter i ”Långsam hemkomst”), för att i den litterära texten i stället upprätta nya, privata, subjektiva eller mytiska ordningar. Här återkommer vi till vad som kan kritiseras för subjektivt drömmeri hos Handke – men som också kan läsas som en radikal, ideologikritisk poetik.

Det här är ett tema som börjar hos Handke efter hans möte med den franske målaren Paul Cézanne. I sitt sena landskapsmåleri ifrågasatte Cézanne grundligt – på ett enligt Handke för samtiden ytterst relevant sätt – alla sina egna förutfattade meningar om vad ”natur” och ”landskap” är för något. Återigen ser vi här ett tema som kan läsas politiskt, med nuvarande paradigms definitioner av ordet i förhållande till litteratur. Men temat rör något betydligt mera fundamentalt mänskligt än så: det handlar först och främst om hur vi upplever världen genom våra perceptioner och sinnesintryck, och i andra hand hur vi, ofrivilligt eller frivilligt, värderar dessa intryck genom språket. Med en för Handke typisk hyperbol beskriver han hur Cézanne för författaren kommit att framstå ”som en lärare i mänsklighet – jag vågar säga: som nutidens lärare i mänsklighet”.

Annons
Annons

I sin landskapsskrift vill Handke i sin tur komma runt språkets och hela den symboliska ordningens likriktningar, från framställningar av historia, till myter om städer och alla sorters färdiga förklaringsmodeller för att förstå världen. Handke är den stora antituristen i litteraturen. Det här motivet har inte precis blivit mindre relevant för Handke i takt med globaliseringen; det återkommer också i det sena, stora eposet ”Der Bildverlust oder Durch die Sierra de Gredos”, som ännu inte översatts till svenska.

Artikeln får betraktas som ren ryktesspridning

Den som ändå vill läsa den språkkritiske Handke politiskt finner just häri – i hans ovilja att vara ideologisk – också en styrka. För att ta ett exempel: Handkes landskapsskrift i böcker som ”Långsam hemkomst”, men inte minst också ”Mitt år i Ingenmansbukten”, skulle mycket väl kunna låta sig läsas i en ny tradition av ekodiktning, och på så vis tolkas eller användas politiskt. Men inget politiskt propagerande förekommer för den skull i ursprungstexten. 

I Balkanfrågan utgjorde Peter Handke ett slags politisk kamikazefigur, sannolikt klart medveten om vilka risker han tog. Handkes grundtes var den att den serbiska sidan inte fick höras i rapporteringen i tyska och österrikiska medier från kriget. Hans sätt att framföra den kritiken i sina essäer var sårigt, klumpigt och ofta med direkt vettlösa jämförelser. De texterna är svårhanterliga av många anledningar, och svåra att citera ur, eftersom utsagor där vävs in i resonemang som Handke hoppas ska utläsas i deras helhet.

Annons
Annons

I sin vetenskapliga artikel ”Justice for Peter Handke?” (2013) närläser Karoline von Oppen, dr senior lecturer i politics, languages & international studies vid University of Bath, en essä som ofta omnämns i politiska Handkediskussioner: ”Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morava und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien”. Essän i fråga publicerades i dagstidningen Süddeutsche Zeitung i januari 1996, över två söndagar. Ofta har essän uppfattats som ett ställningstagande för Serbien i Bosnienkriget – och som sådan skandalös. von Oppen diskuterar texten utifrån det faktum att den publicerades efter krigets slut och visar samtidigt på hur essän är polemisk, provokativ, med litterära medel, innanför en tysk-österrikisk kontext och en särskild debatt i Tyskland i mitten av 90-talet. Essän är alltså skriven i en kontext och får en annan betydelse när den lyfts ur denna.

2007 vann Peter Handke ett förtalsmål mot den franska tidningen Le Nouvel Observateur som i en artikel hävdade att han genom sitt besök vid Slobodan Miloševićs begravning förespråkade (”approuver”) folkmord.

Det hindrade inte Dagens Nyheter från att häromdagen publicera en artikel där Carsten Jensen kallar Handke för ”en öppen förespråkare av folkmord och utrotning”, och att Handke, som Jensen samtidigt skryter om att han aldrig har läst, ”hyllar blodutgjutelse”. Artikeln får betraktas som ren ryktesspridning.

De senaste dagarna har en mängd andra fördömanden av Handke framförts, där han utpekats som ideolog och krigshetsare.

Det är tydligt hur Handke i vissa artiklar om Balkankriget inte ens försöker vara en trovärdig politisk kommentator. Även om det också syns hur Handke reflexmässigt slår mot vad han uppfattar som en orubblig konsensus, så är ett flertal av dessa utspel helt och hållet oförsvarbara. Men någon krigshetsare är Peter Handke inte. Han är ingen Ezra Pound.

Annons
Annons

Om femtio år, när någon betraktar Handkes porträtt i samma galleri, kommer Peter Handke att precis som Beckett att höra till de allra mest självklara valen som Svenska Akademien någonsin gjort...

Den som är intresserad av att veta vad Peter Handke verkligen sagt om Jugoslavien rekommenderar jag att läsa den tyske litteraturforskaren Lothar Strucks genomgång, i boken ”’Der mit seinem Jugoslawien’: Peter Handke im Spannungsfeld zwischen Literatur, Medien und Politik” (2013), samt även artiklar av samme skribent.

Precis som i fallet Olga Tokarczuk förekommer hos Peter Handke en essäistik, som lästs och kommenterats i Nobelkommittén, men som inte kommit i fråga för de mer ingående diskussionerna av verket som helhet, där det i stället kommit att handla om många andra enskilda verk. Även i de stora verken – av vilka jag nämnt några – som befunnit sig i hjärtat av diskussionen i kommittén, tematiserar Peter Handke svåra ämnen som historia och våld. Litterärt sett på ett alldeles storartat vis. En svår värld behöver svåra författare. Stor litteratur ska belönas.

Ulrika Milles sa i SVT under dagen för tillkännagivandet att det i dessa tider av desinformation är skamligt att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Jag menar precis tvärtom, att just i dessa tider av desinformation har Nobelpriset till Peter Handke visat sig vara ett ytterst i samtiden träffande val. Hela mottagandet av Handkes Nobelpris lär bli ämne för en historisk avhandling i framtiden.

När jag en dag för några veckor sedan befann mig i galleriet på Börshuset i Gamla stan, där alla Nobelprisförfattarnas porträtt hänger, råkade jag stanna under porträttet av Samuel Beckett. Det slog mig att det i år är precis ett halvt sekel sedan Beckett tilldelades Nobelpriset, 1969. Om femtio år, när någon betraktar Handkes porträtt i samma galleri, kommer Peter Handke precis som Beckett att höra till de allra mest självklara valen som Svenska Akademien någonsin gjort, det är jag övertygad om.

Henrik Petersen
Extern ledamot av Nobelkommittén

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons