Annons

Försvarspolitikerna får inte blunda för kärnvapenhotet

Stefan Ring, om att Sverige måste vakna upp inför risken att utsättas för ett anfall med taktiska kärnvapen.

Under strecket
Publicerad

Försvarsberedningen borde ha tagit upp frågan om användandet av taktiska kärnvapen mot Sverige.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Försvarsberedningen borde ha tagit upp frågan om användandet av taktiska kärnvapen mot Sverige.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Försvarsberedningen borde ha tagit upp frågan om användandet av taktiska kärnvapen mot Sverige.
Försvarsberedningen borde ha tagit upp frågan om användandet av taktiska kärnvapen mot Sverige. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

När jag började i Flygvapnet 1965 var hotet från taktiska kärnvapen en del av normalbilden. Vi studerade Kärnladdningshandboken och lärde oss allt om riskavstånd för värmestrålning och att vi genom enkla skyddsåtgärder även kunde klara oss från konsekvenserna av stötvågen. Genom att granska vindriktningar och förstå skillnaderna mellan en låghöjdsdetonation och en bomb som utlöstes på hög höjd, förstod vi riskerna och spridningen av den radioaktiva strålningen. Utformningen av flygbassystemet Bas 60 utgick från konsekvenserna av ett anfall med taktiska kärnvapen.

Även i ett bredare samhällsperspektiv genomfördes åtgärder. Vi var beredda, åtminstone så långt vår förmåga sträckte sig.

I slutet på 1960-talet tog Sverige beslutet att inte utveckla egna kärnvapen. Från USA kom det tydliga negativa signaler, man ville inte ha en ökad spridning av kärnvapen. Avgörandet kom i dessutom i ett sammanhang där Sverige, visserligen inofficiellt, befann sig under det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. I samband med detta började intresset för kärnvapen att minska. Istället för att fundera över riskerna med taktiska kärnvapen flyttades intresset över till den strategiska dimensionen.

Annons
Annons

Alltmer började synen på kärnvapen att präglas av uppfattningen att ett framtida krig, där kärnvapen kom till användning, ofrånkomligt skulle leda till ett tredje världskrig där vår civilisation skulle utplånas i ett harmageddon. Om detta var konsekvenserna av en insats med kärnvapen skulle inga skyddsåtgärder göra någon skillnad.

Intresset för att genomföra utbildning eller andra åtgärder falnade bort och allt fokus riktades mot ett krig med konventionella stridsmedel. När Bas 90-systemet utvecklades var det dimensionerande hotet bomber med multipelstridsdelar. Sedan visade sig att vårt antagande hade vissa brister. I de angreppsplaner som Sovjetunionen hade mot Västeuropa ingick användningen av kärnvapen.

På senare år har intresset för kärnvapen på nytt väckts till liv. Olika diktaturstater har börjat betrakta innehav av kärnvapen som ett skydd för sin politiska överlevnad. Medan Saddam Hussein misslyckades har Kim Jong-un i Nordkorea varit mer framgångsrik. Även regimen i Iran har visat intresse att skaffa sig kärnvapen, även om deras agerande också kan ses som ett sätt att nå ekonomiska fördelar vid förhandlingar med omvärlden. Det har blivit svårare att hejda spridningen av kärnvapen.

I ryska övningar har användningen av kärnvapen fått en alltmer viktig roll och Moskva har inte tvekat att till exempel hota den danska regeringen med kärnvapen.

I detta sammanhang har taktiska kärnvapen på nytt börjat att lyftas fram. Begreppet ”de-eskalering” med kärnvapen har börjat att användas. Tanken är att under konflikt brisera ett taktiskt kärnvapen i ett område där det inte bor så mycket människor. Efter insatsen kommer angriparen att ställa långtgående krav med hotet att nästa angrepp kommer att riktas mot en storstad. Syftet är inte att åstadkomma stor skada utan att skapa maximal rädsla för konsekvenserna av att stå emot. Angriparens förhoppning är att motparten, eller dess allierade, inte ska vara beredda att trappa upp konflikten genom att svara med kärnvapen vilket skulle kunna leda till en ömsesidig förstörelse. Istället förväntas konflikten att ”de-eskalera”.

Annons
Annons

Hur skulle en svensk regering reagera reagera i en sådan här situation och skulle omvärlden ingripa för att hjälpa oss? Det är givetvis omöjligt att förutsäga, men det går inte att bortse från att vi skulle ge efter.

Efter det kalla kriget har vi successivt gått in i en andra kärnvapenålder. Det går inte att bortse från att kärnvapen kan användas i en konflikt. Inte i första hand för att uppnå en militär seger utan för att uppnå politiska fördelar. Kärnvapen används som ett verktyg för politisk utpressning. Något som redan sker i Nordkoreas relation med omvärlden.

I försvarsberedningens slutrapport Värnkraft behandlas inte risken för insats med taktiska kärnvapen mot Sverige, enbart att vi ska stödja nedrustning och det internationella regelverket. Självklart är detta en viktig uppgift, men vi måste också börja inse att det finns en fara att taktiska kärnvapen kan komma till användning. Konsekvenserna av en sådan insats är oerhörda, men vi får inte bli så lamslagna att vi inte ens orkar att ta till oss hotet. En sådan inställning gör oss istället mer sårbara.

Vi behöver ta tillbaka den inställning vi hade tidigare och öppet börja att diskutera vårt förhållningssätt för att möta hoten i denna andra kärnvapenålder. Att låtsas att ett hot inte existerar med förhoppningen om det då försvinner är inte en framkomlig väg. 

STEFAN RING är tidigare huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan.

Säkerhetsrådet flyttar 31/1 till Frivärld. I det nya formatet är det möjligt att prenumerera på Dagens Säkerhetsråd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons