Annons

Olustens årFörtryck gör ingen människa särskilt trevlig

Den italienska författaren, poeten och dramatikern Dacia Maraini (född 1936 i Fiesole, Toscana) debuterade 1962 med romanen ”La Vacanza”. I Italien är hon också en uppmärksammad politisk och feministisk debattör.
Den italienska författaren, poeten och dramatikern Dacia Maraini (född 1936 i Fiesole, Toscana) debuterade 1962 med romanen ”La Vacanza”. I Italien är hon också en uppmärksammad politisk och feministisk debattör. Foto: Janerik Henriksson/TT

Hon startade en helkvinnlig teater, gjorde långfilmer och provocerade den katolska kyrkan. Men framför allt skrev hon 1963 ”Olustens år” som nu åter ges ut i Sverige, en närgången fallstudie om en ung arbetarflickas uppväxt i Roms slum. Jenny Aschenbrenner har läst en bok som osar av svett, mat och sopor.

Under strecket
Publicerad

Dacia Marainis ”Olustens år” från 1963 är en närgången fallstudie över hur det är att vara en 17-årig arbetarflicka i Roms mer nedgångna kvarter.

Foto: Keystone Pictures/TT Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Olustens år

Författare
Dacia Maraini
Genre
Prosa
Förlag
Modernista

Översättning: Karin de Laval, 197 s.

Flickkroppar helt utan eget utrymme. Flickebarn som försöker bli kvinnor knuffade mellan tafsande manshänder, intryckta i kvävande kök, i ännu mer kvävande hederssystem bestående av sträva modershänder. Ovanpå det, fattigdomen som inte ens lämnar drömmen om en rejäl meritokratisk revansch åt den uppväxande att hoppas på.

Bland de hårdaste, mest skärskådande skildrarna av hur det är att växa upp till kvinna i patriarkatet finns utan tvivel några av Italiens stora prosaister. Elena Ferrantes Neapel-kvartett med sin lika detaljerade som skoningslösa kartläggning av två småflickors väg mot kvinnoliv är utan tvekan den mest lästa och älskade, en hypnotisk bladvändare som har få motsvarigheter i sin karga blick på vad som händer när flickor blir kvinnor. Än krassare är hon i sina tidiga romaner och där, i råa och koncentrerade böcker som ”Dagar av ensamhet” ekar också arvet från en av mest inflytelserika italienska författarna och feministerna under det sena 1900-talet: Dacia Maraini, en författare, filmare och politisk intellektuell som under hela sitt yrkesliv belyst kopplingen mellan kvinnors maktlöshet och deras kroppars utsatthet och visat hur sexualiteten blir en fälla för den kvinna som lever i en mansvärld.

Annons
Annons

Dacia Marainis ”Olustens år” från 1963 är en närgången fallstudie över hur det är att vara en 17-årig arbetarflicka i Roms mer nedgångna kvarter.

Foto: Keystone Pictures/TT Bild 1 av 1
Dacia Marainis ”Olustens år” från 1963 är en närgången fallstudie över hur det är att vara en 17-årig arbetarflicka i Roms mer nedgångna kvarter.
Dacia Marainis ”Olustens år” från 1963 är en närgången fallstudie över hur det är att vara en 17-årig arbetarflicka i Roms mer nedgångna kvarter. Foto: Keystone Pictures/TT

Det var Dacia Maraini som på 1970-talet myntade det slagord som skulle bli den italienska kvinnokampens stridsrop: ”lo sono mia” – jag tillhör mig själv. Just den rätten till sitt eget liv, sin egen kropp, sin egen plats i världen som huvudpersonen Enrica i hennes roman ”Olustens år” så helt och hållet saknar. Dacia Maraini skrev den redan 1963. Nu ges den åter ut i Sverige. Det är en känslomässigt avskalad och närgången fallstudie över hur det är att vara en 17-årig arbetarflicka i Roms mer nedgångna kvarter. Långt innan någon kvinnokamp hunnit påverka flickors villkor, men med den framväxande populärkulturens nymornade förväntan på livsbejakande utlevelse pulserande i utkanten, också av hårt arbetande människornas liv.

Som djupfryst iakttar hon hur saker sker med henne, smärtan inbäddad djupt under lager av resignation.

Romanen börjar där Enricas livsfokus finns: hos älskaren Cesare. En student från en bättre familj som träffar Enrica när det passar honom, mellan studier och fästmö. En slö och nonchalant liten mansgris som ligger med Enrica som en avslappningsövning innan han lika lojt tar tag i sina studier igen. Ändå är Enrica fixerad, vill bara ha honom och lika besatt av att hon ska vinna Cesares hjärta är Enricas mamma. En kvinna från landsbygden med läshuvud och ambitioner som fick alla förhoppningar krossade i och med äktenskapet med Enricas letargiske far, en försäkringstjänsteman vars enda egentliga passion är konstruerandet av sinnrika fågelburar, överdådigt utsmyckade – och helt utan kundkrets.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Enrica lever som i ett vakuum, i en stumhet. Hennes ben för henne till skolan där hon lär sig maskinskrivning och andra matnyttiga kontorsgöromål, de för henne till en dans med skolkamrater, till ett förfallet rivningshus på en återvändsgata där hon håglöst ligger med en pojke som blivit förtjust i henne, Carlo:

”Plötsligt kastade han sig över mig och började treva mellan sin överrock och min kappa.

– Så mycket jox, svor han och sedan skrattade han. Han drog i min kappa så hårt att en knapp flög bort.

Vi ägde varandra ursinnigt, besvärade av ytterplaggen och våra andra kläder. Till slut gled Carlo ner bredvid mig med en suck av belåtenhet.”

Dacia Maraini skriver i jagform men låter Enrica registrera sitt liv som om det hände någon annan. Till och med när hennes mamma plötsligt dör av en cancer som ingen i hennes omgivning orkat lägga märke till reagerar Enrica särskilt starkt.

Som djupfryst iakttar hon hur saker sker med henne, smärtan inbäddad djupt under lager av resignation. Hon gör en illegal abort, hon blir upplockad av en man som köper sex av henne, det sker som i förbifarten. Enrica är ett villebråd, hon vet det, hon har vant sig.

Men hon ser – omgivningens alla sinnesintryck är detaljerat återgivna. Genom Enricas blick ger Dacia Maraini liv åt den eviga stadens sjaskigare baksidor. Dofterna, av svett, matos, sopor och damm slår upp från boksidorna.

Annons
Annons

Kvinnorna hos Maraini äger inte sig själva, ingen av dem.

Efter moderns död super fadern ner sig allt mer, försjunker djupare i sitt utsiktslösa burbyggande och sina inåtvända drömmerier, missköter sitt arbete och blir till sist vräkt. Enrica släpper taget om sin roll som hushållerska åt sin far och får anställning som assistent åt en stenrik och djupt olycklig grevinna vars enda längtan är efter sin unge älskare som cyniskt utnyttjar henne för pengarna.

Kvinnorna hos Maraini äger inte sig själva, ingen av dem. Enrica i så liten grad att hon inte kan agera, hon kan inte ens reagera. Reducerad till en vandrande längtan efter att bli sedd och upplyft, bli till just inför den ende som aldrig tänker göra det. Utan tillräckligt mycket mark att stå på för att kunna vara någon, är hon inte särskilt enkel att tycka om, undanglidande och kall som en manet.

Förtryck gör ingen människa särskilt trevlig. Dacia Maraini – som senare i sin karriär startade en helkvinnlig teater, gjorde flera långfilmer, provocerade den katolska kyrkan och till sist har blivit en litterär stjärna – är här karg, kall och rasande. Genom sin återhållna stil mejslar hon fram människor vars form bestämts av trycket de lever under. Inte bara Enrica själv, också hennes apatiske far, den empatibefriade Cesare och, inte minst, modern som dör utan att en enda gång ha sträckt sig utanför sitt eget elände och gett sin dotter en uppfordrande knuff i ryggen. Inte undra på att ingen solidaritet kan växa fram mellan kvinnor under de omständigheterna. Att Enrica inte fruktar något så djupt som att bli som sin mor.

Här finns inget käckt systerskap, inga utvägar, de som Dacia Maraini senare började skissa på. Bara ett oändligt sorgligt utsnitt ur ett kvinnoliv som det inte ska behöva levas. Bara precis på slutet låter Maraini Enrica glänta på dörren till något som kanske, kanske kan bli ett eget liv. Kliva ut ur romanen orden: ”Dagen därpå skulle jag stiga upp tidigt och gå och söka arbete”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons