Annons

OktoberbarnFörtvivlat sökande efter minnen som psykiatrin tog

Linda Boström Knausgård (född 1972) debuterade som poet 1998.
Linda Boström Knausgård (född 1972) debuterade som poet 1998. Foto: Izabelle Nordfjell/TT

Hon går till överklasskolan i sovjetisk pionjäruniform. För att bli människa fullt ut. I ”Oktoberbarn” skildrar Linda Boström Knausgård en författares ungdom – och återskapar minnena som hon förlorade på grund av psykiatrins elbehandling.

Under strecket
Publicerad

Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika” nominerades till Augustpriset 2016 och har översatts till 13 språk. ”Oktoberbarn” är hennes tredje roman.

Bild 1 av 1

Oktoberbarn

Författare
Linda Boström Knausgård
Genre
Prosa
Förlag
Modernista

189 s.

Flickan i tidningen har blå kjol och vit skjorta, röd scarf och en lika röd stjärna på bröstet. Hon är pionjär. Hennes sätt att titta ut ur bilden skiljer sig från de övriga barnen, hon är en i gruppen men sticker samtidigt ut.

Berättarjaget är själv en liten tjej när hon ser bilden av den sovjetiska flickan och beslutar sig för att också hon ska bli ett oktoberbarn; i flera år bär hon pionjäruniformen i sin överklasskola, ett sätt att bli till, att bli någon: ”Jag var inte längre så irriterande vag. Jag var inte längre svag.”

”Oktoberbarn” har också blivit titeln på Linda Boström Knausgårds tredje roman, och det är en passande sådan. För även om jagets minnesbilder från tiden som oktoberbarn i den stockholmska överklasskolan inte upptar en särskilt stor del av romanen, så är de signifikanta för dess helhet: en ständig längtan efter att få tydligare konturer, bli ett distinktare jag. Att vara människa i den här världen, fullt ut.

Alltsammans är högst mänskligt och berörande, men flera gånger känner jag det krypande obehaget av att ha kommit för nära, fått veta för mycket.

Annons
Annons

Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika” nominerades till Augustpriset 2016 och har översatts till 13 språk. ”Oktoberbarn” är hennes tredje roman.

Bild 1 av 1

Det börjar någon annanstans. I psykiatrins korridorer under 2010-talet. ”Fabriken”, som platsen kallas. Under perioder är romanens jag – författaren – tvångsinlagd och får upprepade ECT-behandlingar som påverkar hennes minnen; de försvinner från henne. Romanen är ett försök att återkalla dem, ordna dem, få dem tillbaka: ett minnesarbete. Den är också en häftig uppgörelse med psykiatrin och dess behandlingsmetoder. Linda Boström Knausgård skriver med sitt karakteristiska driv i språket, ett slags uppfordrande andan i halsen. Med poetisk precision balanserar hon upp den desperationen, gör det akut angelägna brännande också för läsaren.

I den nya romanen ekar Linda Boström Knausgårds tidigare författarskap. Här finns explicita hänvisningar till hennes första böcker, diktsamlingen ”Gör mig behaglig för såret” (1998) och novellsamlingen ”Grand mal” (2011), här finns Athena-myten som var en bärande del i ”Helioskatastrofen” (2013) och den stora Stockholmsvåningen som var en betydelsefull spelplats i ”Välkommen till Amerika” (2016).

Boström Knausgårds böcker är alla, på ett eller annat sätt, tematiskt förbundna med varandra, inte minst när det handlar om de autofiktiva dragen och skildringarna av psykisk ohälsa och psykiatrisk vård. I ”Oktoberbarn” är båda dessa komponenter mer framträdande än tidigare.

 Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika” nominerades till Augustpriset 2016 och har översatts till 13 språk. ”Oktoberbarn” är hennes tredje roman.
Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika” nominerades till Augustpriset 2016 och har översatts till 13 språk. ”Oktoberbarn” är hennes tredje roman.

Detta är ”en förtvivlad bok helt utan försvar”, står det att läsa i baksidestexten. Det är en formulering att haja till inför och värd att dröja kvar lite vid. Den är nämligen inte bara en bokförsäljningskliché bland andra, utan tvärtom en väldigt exakt beskrivning av den roman jag fått i mina händer. Det finns passager i ”Oktoberbarn”, i författarjagets minnesarbete, som ter sig djupt privata och därmed skyddslösa; vittnesmålen om utsattheten i vården och i barndomen, om tillvaron i äktenskap och skilsmässa, om svårigheterna i att vara en sjuk och frånvarande mor.

Alltsammans är högst mänskligt och berörande, men flera gånger känner jag det krypande obehaget av att ha kommit för nära, fått veta för mycket. Om det beror på oförsiktighet i redigering och utgivning, eller helt enkelt på Linda Boström Knausgårds förmåga att gestalta stark närvaro, kan jag förstås inte veta, jag hoppas på det senare.

För detta är verkligen en förtvivlad bok helt utan försvar, och den har därmed sina särskilda styrkor. Den är inte lika välkomponerad som Boström Knausgårds två tidigare romaner, inte lika genomarbetad litterärt. Men med sina ständiga kast mellan olika minnesbilder som flimrar förbi, sina envetna försök att nagla fast det som hela tiden hotar att glida en ur händerna, gestaltar Linda Boström Knausgård trovärdigt kampen för att få behålla sitt förflutna och sina konturer – sitt varande i den här världen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons