Annons

Anders Q Björkman:Förtydligande: slopa varken svenskan eller Svenskan!

Jag skriver mina texter på svenska och inte på engelska, vilket jag tror ökar sannolikheten för att de ska bli begripliga. Men ibland hjälper det inte...

Under strecket
Publicerad

Nej, jag tycker inte att vi ska slopa svenskan.

Foto: Joakim StåhlBild 1 av 1

Nej, jag tycker inte att vi ska slopa svenskan.

Foto: Joakim StåhlBild 1 av 1
Nej, jag tycker inte att vi ska slopa svenskan.
Nej, jag tycker inte att vi ska slopa svenskan. Foto: Joakim Ståhl

Språk är ett kommunikationsmedel och ett uttryck för mänskligt tänkande. Det är ett finkalibrerat system för att överföra information och begripliggöra tankar, åsikter och känslor.

Men om man är otydlig fallerar det. När jag nyligen under rubriken ”Trots brexit – dags att slopa svenskan?” skrev om engelskans dominans och hur detta språk tar över i flera ämnes- och språkområden, väckte det förstämning hos några läsare som faktiskt trodde att jag menade att vi skulle lägga ner vårt modersmål. Mitt försök att lite provokativt och skämtsamt fråga om inte en modern svensk borde överge svenskan och ersätta det med det där tungomålet från en vindpinad ö i Atlanten, landade helt enkelt inte rätt hos alla läsare.

Annons
Annons

En av dem skriver till mig och kallar min krönika för ”en skamlig artikel”, en annan frågar försynt ”Var du ironisk?”. Mest missförstådd, på ett djupare plan, känner jag mig av den läsare som i en Facebook-kommentar om min text skrev att ”Anders Q Björkman är en av anledningarna till att jag säger upp min prenumeration på SvD”.

Eller så har han förstått mig och just på grund av det landat i detta beslut?

Någon ”håller med mig”, det vill säga vill göra just det jag inte vill – slopa svenskan och satsa på engelskan i stället. En läsare skriver apropå mitt ironiska förslag att införa språkkrav i engelska kopplat till medborgarskap följande på Facebook: ”Alltså ja, Engelska bör vara ett krav. Du kommer mycket, mycket längre i livet om du kan Engelska.”

”Aldrig!”, svarar denna SvD-prenumerant och vitsar med dubbeltydigheten i ordet ”svenskan” – som ju kan syfta på såväl språket som tidningen.

Den absoluta majoriteten läsare har dock förstått vad jag ville ha sagt. De delar min irritation över löjliga anglicismer och min sorg över att svenskan trängs ut i akademiska sammanhang samt över att färre tycks vilja lära sig främmande språk (förutom engelska). En läsare gör det som jag försökte göra i min söndagskrönika: tar till ironi och konstaterar att ”En riktig svensk överskattar sin egen förmåga i engelska.”

Allra mest förståelse för vad jag ville ha sagt tycker jag mig finna hos en läsare som mejlade mig under måndagen. Hon beskriver en gyllene morgonstund med söndagens SvD; hur hon läser nyhetsmaterial, Malin Ekmans intervju med Aftonbladets Lena K Samuelsson och Idag-sidans samtal med filosofen Jonna Bornemark i tidningens huvuddel. Sedan går hon vidare till kulturmagasinet, hoppar in i reportaget om Kirunas stadshus, njuter av Fredrik Sjöbergs understreckare om bin, begrundar Ai Weiweis ord och läser Harrisons historia, försjunker i dödsrunorna och sedan korsordet. Därefter börjar hon resolut om från början igen och upptäcker då på sidan 2 i kulturmagasinet rubriken med frågan om huruvida det är ”dags att slopa svenskan?”.

”Aldrig!”, svarar denna SvD-prenumerant och vitsar med dubbeltydigheten i ordet ”svenskan” – som ju kan syfta på såväl språket som tidningen.

Med tanke på att några – ganska få ändå, vill jag tro – har missförstått min söndagskrönika, tar jag till samma dubbeltydighet för att sända ut ett budskap som jag hoppas är klart som korvspad: Slopa varken svenskan eller Svenskan!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons