Michael Omoh, Jamie Hopcutt och Dennis Widgren övar dansposer tillsammans med Maria Nilsson Waller.
Michael Omoh, Jamie Hopcutt och Dennis Widgren övar dansposer tillsammans med Maria Nilsson Waller. Foto: Robert Henriksson

Tog sig till allsvenskan – med hjälp av kultur

Östersunds fotbollsklubb har satt upp en pjäs, gjort konst, skrivit en bok och fått en hälsning av författaren Chimamanda Ngozi Adichie. Med kulturens hjälp tog de sig upp i allsvenskan och nu dansar de vidare obesegrade.

Uppdaterad
Publicerad

Mittfältaren Jamie Hopcott springer över hallen. För två veckor sedan sköt han Östersunds fotbollsklubb, ÖFK, till allsvenskan med sitt 1-1-mål mot Syrianska på Södertälje fotbollsarena. Nu är fokus ett annat. Ur högtalarna ljuder Tjajkovskijs ”Svansjön” och i en strid ström rör sig dansarna längs golvtiljorna. Musiken eskalerar, cymbalerna kommer in och bam – kaos. Den assisterande tränaren, skotten Billy Reid, dansar in mitt på planen i sidled - hans armar rör sig i stora cirkelrörelser. Resten av laget följer honom. Några andra, däribland tränaren Graham Potter, plockar upp fotbollar och börjar kasta dem till varandra över det dansande havet i mitten. Det är inte alldeles olikt en fotbollsuppvärmning, men samtidigt något helt annat.

– Just den här passagen kallar vi ”every day ballet”, förklarar koreografen och dansaren Maria Nilsson Waller som tillsammans med Elin Hedin har uppdraget att sätta upp en dansföreställning av och med ÖFK:s A-lag.

Grundtanken är att man vinner fler matcher om man blir modigare utanför planen

Klubben, som precis tagit steget upp i allsvenskan, ägnar sig varje år åt en gemensam kulturell aktivitet vid sidan av fotbollen. Arbetet inleddes 2012 med kulturträffar där klubben fick träffa författare, dansare och se teater. 2013 fortsatte det med en teateruppsättning inför 300 personer. I fjol gjorde man ett konstprojekt under parollen ”Styrka genom mångfald”, som avslutades med en manifestation en vecka före valet samt en vernissage som besöktes av 1000 personer. Pengarna man fick in gick till organisationen Ingen människa är illegal. Parallellt har klubben även gett ut boken ”Min resa till ÖFK” (Modernista), där spelarna och ÖFK-anställda har skrivit varsitt kapitel. I fjol visades också en fotoutställning med vardagsbilder av laget tagna av fotografen Severus Tenenbaum.

Annons

– Grundtanken är att man vinner fler matcher om man blir modigare utanför planen, för då blir man också det på planen, säger Karin Wahlén som var den som initierade kulturprojektet.

Hon är annars bosatt i Stockholm och jobbar som kommunikationskonsult i kultursfären. Numera kan hon också titulera sig ÖFK:s ”kulturcoach”.

– Jag var trött på bilden av att unga män, i synnerhet på landsbygden, inte läser. Till viss del stämmer det, men det har att göra med att de inte är inkluderade i de kulturella rummen. Sedan är saker inte så svarta eller vita som vi tror, när vi gjorde det första projektet hade vi en spelare som doktorerade i konsthistoria till exempel. Bara för att man håller på med fotboll innebär det inte att man inte har ett intresse för kultur.

Grace Tanda, mittfält/forward, nr 17, moderklubb: Ope IF.
Grace Tanda, mittfält/forward, nr 17, moderklubb: Ope IF. Foto: Robert Henriksson
Annons

Chimamanda Ngozi Adichie är så grym!

Det är kallt i den gamla excercishallen i Östersund denna första repetitionsdag veckan före dansföreställningen. Stämningen är ungefär lika låg som temperaturen. Spelarna har precis kommit hem från en festhelg i Köpenhamn där de firat att de tog sig upp i allsvenskan. Brwa Nouri har migrän och tittar bara in för att meddela att han måste gå hem och lägga sig. Mittfältaren säger att han inte är överförtjust i dansprojektet, han önskar att han hade varit här för två säsonger sedan istället.

– Att få vara författare. Det hade varit grymt. Jag har alltid skrivit, jag tyckte om det i skolan också även om inte skolan var något jag sprang till. I framtiden skulle jag vilja skriva en bok.

Med hjälp av Judy Barker, som bland annat har rollen som engelskalärare i ÖFK, startade han en bokcirkel i laget. En bokcirkel som i juni fick en videohälsning från den nigeriansk-amerikanska stjärnförfattaren Chimamanda Ngozi Adichie, efter att de precis avslutat hennes ”Amerikanah”.

”Jag blev väldigt imponerad av att höra om er kulturverksamhet”, säger hon i filmsnutten. ”Jag hoppas att ni fortsätter att spela fotboll, att läsa och utöva kultur. Det finns flera sätt att berätta vår historia på. Fotboll är ett av dem.”

Annons

– Hon är så grym, säger Brwa Nouri.

– Jag såg hennes tal från Stockholm Literature på Kunskapskanalen. Just nu håller jag på med hennes novellsamling ”The thing around the neck”.

Mittfältaren Sebastian Lundbäck (moderklubb: Brunflo FK) får assistans av koreografen Maria Nilsson Waller.
Mittfältaren Sebastian Lundbäck (moderklubb: Brunflo FK) får assistans av koreografen Maria Nilsson Waller. Foto: Robert Henriksson

Egentligen handlar det inte så där otroligt mycket om fotboll, utan om ett förhållningssätt

Östersunds fotbollsklubb bildades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan de gamla konkurrerande lagen IFK Östersund och Ope. Och redan från början siktade klubben, vars lag då spelade i division 2, mot stjärnorna. Som lagets första huvudtränare rekryterades Lars Lagerbäck, som dock drog sig ur i sista stund. Starten blev knackig, hemmapubliken var van att hålla antingen på IFK eller på Ope och det nya laget hade svårt att vinna dess hjärtan. Klubben harvade på och fick en nytändning när division 2 norra omvandlades till division 1, men 2010 spelade de för dåligt och åkte ner ett snäpp.

Annons

Det var då saker började hända. Efter förlusten skrev styrelsemedlemmen Daniel Kindberg ett långt inlägg på ÖFK:s hemsida där han tog på sig ansvaret för att klubben halkat ner en division, hängde ut de sex av lagets värvningar som inte hade uppfyllt hans förväntningar och hyllade de lokala spelarna. Brevet var ett sätt att försvara sig mot kritiken, men också att presentera en lösning genom ”kreativa, skickliga och organisatoriska beslut”. Han avslutade med att konstatera att han inte visste om han ville, eller fick, fortsätta och hoppade sedan av styrelsen. En månad senare var han tillbaka – som klubbens ordförande, mycket tack vare ett upprop från de kvarvarande spelarna. Sedan dess har klubben genomgått en förändring som inom loppet av fem år fört den upp i allsvenskan.

– Egentligen handlar det inte så där otroligt mycket om fotboll, utan om ett förhållningssätt. Hur vill vi uttrycka oss och bli uppfattade, vad vill vi förmedla? Sedan är scenen en fotbollsplan. Kulturen är ett av de verktyg som vi använder som träningsmetod, säger Daniel Kindberg.

Annons
Efter reklamen visas:
OFK Dance Promo

Som ett bevis för att ingen utmaning är för stor för honom kan man nämna det avtal, värdet uppskattas till en halv miljard, han tecknat med Libyens regering som innebär att unga libyska män ska få chansen att spela fotboll och utbilda sig i Östersund för att sedan åka tillbaka och bygga upp landet. På grund av oroligheterna i Libyen har projektet skjutits upp, men så fort det blir något stabilare ska det dra igång.

För att kunna förverkliga sin vision om en ny typ av fotboll var Daniel Kindberg tvungen att hitta en tränare som förstod vad han ville. Han fann honom i Graham Potter, en före detta Premier League-spelare som efter fem års universitetsstudier skolat om sig till tränare.

– Jag slutade spela fotboll för att det inte var roligt längre och därför lägger jag stor vikt vid att jobba med det positiva, säger han.

– Mitt arbete går ut på att hjälpa spelarna att utvecklas, inte bara på planen utan som unga män. Många av dem kommer inte att fortsätta att vara fotbollsspelare hela livet, de måste kunna hantera övergången till den riktiga världen, till att bli någons make eller pappa. Det är viktigt att de utvecklas till bra människor. Det garanterat inte att vi vinner fotbollsmatcher, men det är så vi vill driva vår klubb.

Annons

För mig som utomstående och måttligt fotbollsintresserad låter det som en dröm. Samtidigt som fotbollsvärlden i princip tycks rycka på axlarna åt den våldskultur som omgärdar svensk herrfotboll, och också avspeglar sig på planen, dyker det upp en klubb från ingenstans som jobbar med allt annat än machoideal. Och dessutom vinner matcher på det.

Graham Potter skrattar.

– Titta på England, där är fotboll något på liv och död och inte har det gått särskilt bra för dem de senaste åren. Därmed inte sagt att man inte ska vara känslosam eller passionerad. Men det gäller att förstå varför man känner som man gör, och hur det kan hjälpa laget att vinna.

Det är inte alla som tilltalas av ÖFK:s annorlunda träningsmetoder. När man drog igång kulturprojektet var kritiken inte nådig. Under rubriken ”ÖFK-teatern som kostade tre raka förluster” kritiserades klubbens kulturutbyte i en artikel i Östersundsposten: ”När man spelar på den nivån som ÖFK gör så gäller det att fokusera på sitt jobb. Det är att spela fotboll.”

Annons

Graham Potter menar istället att det var tack vare energin de fick på teaterscenen som laget kom igen.

– Teaterföreställningen gav oss ett sådant lyft, känslan efteråt var helt euforisk, som efter att vinna en fotbollsmatch. Att hävda att fotbollsspelare bara ska ägna sig åt att sparka boll är ett rätt endimensionellt sätt att se det på.

Lite har klubben kanske tagit åt sig av kritiken, i år har man förlagt dansföreställningen till efter att säsongen avslutats. De som tidigare varit inblandade i utbytet vittnar också om hur knapp tiden har varit för att hinna genomföra projekten. Dansen är det tidsmässigt mest tilltagna med sin reptid på 30–40 timmar, vilket emellertid bara motsvarar en femtedel av en normal uppsättning med proffsdansare.

Den här kyliga måndagen är det inte utan att man som publik blir lite nervös över om Maria Nilsson Waller och Elin Hedin ska kunna få till en föreställning med hjälp av bakfulla spelare och spridda skurar kanslipersonal. Tanken med kulturutbytet är att inte bara spelarna utan också övriga ÖFK-anställda ska vara med. Detta för att slå sönder hierarkier och utveckla hela klubben. Här dansar de sida vid sida: fysioterapeuter, ekonomipersonal och styrelsen. Men ordföranden Daniel Kindberg har bara dykt upp på något enstaka rep i början av året, trots att klubbreglerna tydligt säger att alla måste närvara för att kunna vara med i föreställningen.

Annons

Lever du som du lär, det känns som att ÖFK är väldigt ickehierarkiskt men ändå är det du som bestämmer?

– Ja. Så är det. Det får aldrig råda någon tvekan om det. Men det innebär inte att jag bestämmer allt, jag är ganska lat och smart.

Är det därför du inte har kommit på dansrepen?

– Njae, det är det inte. Men jag kanske har större talang än de andra med dansuttrycken, säger han med ett skratt.

Daniel Kindbergs arbetsmetoder och självförtroende väcker inte bara positiva känslor i Östersund. Samtidigt som han hyllas som en gud, det talas om ett ledarskap som går ut på att peka med hela handen. Förutom att han är ordförande, låg han via sitt tidigare bolag Peab bakom byggandet av Jämtkraft arena, som är en förutsättning för att ÖFK ska kunna spela i allsvenskan. Idag är han vd för Östersundshem och en stor maktfaktor i staden.

Jag tänkte nog att det skulle vara mer motstånd, lite mer som en årskurs nio.

Mest uppseendeväckande är det kanske att en klubb som arbetar med ett motto som styrka genom mångfald inte har någon damverksamhet eller kvinnor på ledande positioner i klubben. Styrelsen består av tre personer, samtliga män.

Annons

– ÖFK bildades som en herrförening, försvarar sig Daniel Kindberg.

Du har lyckats flytta berg för att få klubben dit du vill, här har du ju också makten att förändra.

– Jo. Kanske kan det vara vårt nästa steg. Men det är ganska svårt.

Vi lämnar diskussionen, men jag hinner tänka ett och annat om den ledarstruktur som format Östersund. I generationer har män med makt träffat andra män med makt i de militära garnisonernas slutna rum. Nu är stadens samtliga militärförläggningar nedlagda men synergierna finns kvar. Mönstret känns också igen i resten av fotbollsvärlden.

Haraldur Björnsson, målvakt, nr 77, moderklubb: Valur, Island.
Haraldur Björnsson, målvakt, nr 77, moderklubb: Valur, Island. Foto: Robert Henriksson

En av anledningarna till att jag spelar fotboll är att jag vill ge tillbaka till samhället

När det kommer till kulturutbytet är makten åtminstone omfördelad. Konstnären Kajsa-Tuva Werner var ansvarig för konstprojektet. Hon frågar sig också var kvinnorna kommer in i mångfaldsbiten – samtidigt som hon betonar att det var helt fantastiskt att jobba med laget.

Annons

– När jag är ute och möter skolklasser är det sällan bara killar. Jag tänkte nog att det skulle vara mer motstånd, lite mer som en årskurs nio om du fattar vad jag menar. Men de var väldigt positiva och duktiga på att ta instruktioner.

Koreografen Maria Nilsson Waller delar den uppfattningen. Hon hade först tänkt tacka nej till uppdraget på grund av tidsbrist, men råkade sedan hamna på samma flygplan som laget från Östersund till Stockholm.

– Jag måste säga att jag blev väldigt tagen av laget, hur de skämtade och trackade varandra men på ett väldigt kärleksfullt sätt. Det är en väldigt fin grupp, de är som en familj, tar hand om varandra. Många kommer inte härifrån och dessutom från väldigt olika länder. Men de har samma villkor och samma uppdrag.

Åtta–nio länder räknar Graham Potter till när han får frågan om var spelarna kommer från. Island, Slovakien, Storbritannien, Nigeria, Bosnien-Hercegovina… Några har flytt hit, andra är födda i Sverige men av invandrade föräldrar, några har bott hela sitt liv i Östersund, andra är värvade från andra sidan klotet. Svårigheten att locka spelare från södra Sverige till en mellansvensk småstad har gjort att man istället blickat utåt. Man har också framgångsrikt sålt spelare vidare till andra klubbar. I fjol fick man in 14 miljoner på spelarförsäljningar.

Annons

Som en del av ÖFK:s mångfalds-värdegrund har laget vid flera tillfällen besökt flyktingförläggningar i länet och spelat fotboll med nyanlända.

– En av anledningarna till att jag spelar fotboll är att jag vill ge tillbaka till samhället, säger forwarden Michael Omoh.

– Pengarna jag tjänar skickar jag hem till min familj i Nigeria och jag har i liten skala börjat med ett välgörenhetsprojekt för att hjälpa fler. Jag hoppas att jag blir bättre i fotboll så att jag kan värvas till en större klubb och utöka projektet.

Klubben har tillsammans med regionbiblioteken också fått pengar av Kulturrådet för att kunna genomföra satsningen Passa boken, som går ut på att träffa tusen barn via deras idrottsföreningar och prata läsning. Efter dansrepet i onsdags satte sig Karin Wahlén tillsammans med Sotirios Papagiannopoulos och Dennis Widgren och körde de trettio milen tur och retur till Hede för att läsa högt ur ÖFK-boken och diskutera kultur.

– Jag tycker om att undervisa barnen i att alla inte har samma förutsättningar som de och att de ska ta vara på dem. Jag har mött många svenska barn som inte kan särskilt mycket om det som händer utanför Sverige och jag uppmuntrar dem att läsa, säger Michael Omoh innan han på snabba fötter ger sig ut på dansgolvet igen.

Annons

Det är jobbigt, men samtidigt utmanande, att lämna sin bekvämlighetszon och göra nåt helt annat.

Det är en ny dag och temperaturen har höjts avsevärt i lokalen, kanske för att Daniel Kindberg har dykt upp eller bara för att föreställningen verkligen börjar närma sig. Man skulle kunna tro att fotbollsspelare som skuttar över rummet i baletthopp är en skrattretande syn, men något med koncentrationen i rummet och det faktum att det faktiskt ser riktigt bra ut kväver skrattet. Snarare dras jag med i energin, lite avundsjukt, men också för att jag vill vara en del av den här varma gemenskapen. Just nu övar de en drömsekvens. Under projektets gång har gruppen jobbat mycket med workshops där man bland annat fått skriva lappar om sina drömmar och minnen. Här iscensätts några av dem. En fallsekvens spelas upp framför mina ögon, anfallaren Andrew Stadler, som nyligen värvats till klubben, crowdsurfar på dansarna. Efter det är det fridans till The Drifters ”Saturday night at the movies” – ett minne som nedtecknats av klubbchefen Lasse Landin från när han var i moppeåldern och hängde på dansbanan.

Annons

– En stor grej har varit att spelarna måste lära sig att lita på processen, att vi leder dem genom något som kan verka irrelevant, men som kommer att nå resultat. Fotbollsträning är mycket mer rakt på. När man skapar nåt konstnärligt, som handlar om att upptäcka något som gömmer sig i en själv, är vägen slingrigare, säger Maria Nilsson Waller.

– Det kommer att bli en genuint bra föreställning, det känner jag mig trygg i. Men själva resan är också en del av målet.

Daniel Kindberg menar att medlemmarna i klubben har vuxit som människor när de blottat sig och utsatt sig för saker de aldrig gjort tidigare. Och spelarna vittnar själva om vad kulturutbytet har inneburit för dem.

– Man öppnas, vidgas som människa och på så vis använder man automatiskt kulturen även på planen, säger Brwa Nouri.

– Det är jobbigt, men samtidigt utmanande, att lämna sin bekvämlighetszon och göra nåt helt annat, säger Michael Omoh som alltid har älskat att dansa, men tycker att den här typen av dans är ganska svår.

Andrew Stadler, forward, nr 11, moderklubb: Polona SC, USA.
Andrew Stadler, forward, nr 11, moderklubb: Polona SC, USA. Foto: Robert Henriksson
Annons

Men projektet har också verkat åt andra hållet. Karin Wahlén berättar att dörren mellan kultur och sport har varit lättare att öppna från sportens håll än motsatt. Kanske är kulturvärlden inte så välkomnande som vi förespråkare lätt inbillar oss.

– Vi hade väldigt intressanta diskussioner när vi höll på med konstprojektet. Det fanns inget rätt och fel, ingen given ram för vad vi borde tycka eller borde säga. Det öppnade även mig, jag tycker att jag har blivit modigare i och med detta, säger hon.

Elin Hedin konstaterar att hon vill arbeta mer med korsbefruktade projekt i framtiden.

– Kulturen får en effekt på ett helt annat sätt i det här fallet än när man skapar en produktion med likasinnade och man vet att publiken också kommer att bestå av likasinnade, säger hon.

Det finns mycket i repetitionerna som påminner om likheterna mellan dans och fotboll snarare än påvisar skillnaderna. Fotbollsspelarnas kroppar är som gjorda för de tunga lyften och rörelserna. Men också när jag ser dem spela fotboll ser jag parallellerna. Michael Omohs danssteg till finter. Dennis Widgrens snabba rörelse över planen. Spelsystemen, samspelet, den rumsliga uppfattningen, de snabba men välrepeterade improvisationerna.

– Efter det här har jag en annan bild av fotboll, säger Elin Hedin.

– Jag förstår varför folk håller på med det, att det är av samma anledning som varför jag håller på med dans. Att man är så mycket i nuet och att man på den platsen känner sig helt fri, allting annat upphör att existera.

Grace Tanda, mittfält/forward, nr 17, moderklubb: Ope IF.

Foto: Robert HenrikssonBild 1 av 4

Mittfältaren Sebastian Lundbäck (moderklubb: Brunflo FK) får assistans av koreografen Maria Nilsson Waller.

Foto: Robert HenrikssonBild 2 av 4

Haraldur Björnsson, målvakt, nr 77, moderklubb: Valur, Island.

Foto: Robert HenrikssonBild 3 av 4

Andrew Stadler, forward, nr 11, moderklubb: Polona SC, USA.

Foto: Robert HenrikssonBild 4 av 4