Annons

Torgny Nordin:Fotografen som fick en regering på fall

Peter Dombrovskis fotografier från den tasmanska vildmarken öppnade ögonen för en tidigare okänd skönhet. I Australien gav bilderna upphov till ett jordskred: planer på exploatering övergavs och politikerna bakom tvingades avgå. I en ny bok visas för första gången Dombrovskis naturskildringar i sin helhet.

Under strecket
Publicerad

”Lake Oberon, Western Arthurs Range, Tasmania 1988”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”.

Foto: National Library of Australia PublishingBild 1 av 2

”Morning Light on Little Horn, Cradle Mountain-Lake St Clair, Tasmania 1995”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”.

Foto: National Library of Australia PublishingBild 2 av 2

”Lake Oberon, Western Arthurs Range, Tasmania 1988”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”.

Foto: National Library of Australia PublishingBild 1 av 1
”Lake Oberon, Western Arthurs Range, Tasmania 1988”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”.
”Lake Oberon, Western Arthurs Range, Tasmania 1988”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”. Foto: National Library of Australia Publishing

Somliga fotografier äger en förunderlig förmåga att koncentrerat artikulera skeenden och få oss att stanna till och förnimma världen på ett nytt sätt. Historien känner många exempel på sådana uttrycksfulla bilder – där det finns ett tydligt före och efter publiceringen – och där resultatet inte sällan visade sig bli mer djupgående än vad fotografen bakom bilden någonsin kunnat ana.

Dorothea Langes inkännande porträtt ”Migrant mother” från 1936 kom att bli en ikon för mänsklig utsatthet under amerikanska depressionen; Nik Uts skakande bild av en napalmbombad nioårig flicka i Sydvietnam samt Eddie Adams groteska avrättningsbild från samma land sekunden före skottet genom huvudet avslöjade bägge krigets barbari och banade väg för fredsrörelsen; Lennart Nilssons häpnadsväckande första närbild på ett foster från mitten av 60-talet förändrade synen på livet; Yousuf Karshs mästerliga porträtt av Winston Churchill från 1941 övertygade alla som tvivlat på Englands beslutsamhet att stå emot nazi-Tyskland; Margaret Bourke-Whites ömsinta reportagebild av en spinnande Mahatma Gandhi, tagen 1946, förstärkte uppfattningen att indisk självständighet borde vara en självklarhet. Och Nilüfer Demirs gränslöst sorgliga bild av den döde flyktingpojken Alan Kurdi är i högsta grad med oss än i dag.

Annons
Annons

Den tasmanske natur- och landskapsfotografen Peter Dombrovskis ”Morning mist, Rock Island bend, Franklin River” var vid första anblicken inte en lika emotivt laddad bild som de ovan nämnda exemplen, men när det fotografiet slogs upp stort i australiensiska dagstidningar i februari 1983 med bildtexten: ”Kan du rösta på ett parti som tänker förstöra det här?” blev resultatet en politisk jordbävning. Premiärministern fick avgå, en ny regering utnämndes och den största och bittraste naturskyddsstriden någonsin i Australien avgjordes genom att Franklinfloden, mitt i hjärtat av Tasmaniens vildmark, inte ödelades av kraftverksdammar.

Skrockande lokalpolitiker hade några år tidigare – i intimt samarbete med kraftverksbolag och fackföreningar – dragit upp djärva planer om hur Tasmaniens urskogar och vilda floder skulle göras lönsamma genom att bryskt förvandlas till pappersmasseplantager och kraftverksdammar. I likhet med länder som Island och Nya Zeeland handlade det senare om storskalig produktion av elektricitet för att locka energislukande aluminiumsmältverk till ön. Tasmaniens delstatschef Robin Gray hade framröstats för sina djärva planer om så kallad utveckling av öns naturresurser, samt löftet att förvandla Franklinfloden till en jättelik damm.

På frågan om Franklinfloden trots allt inte var, som naturskyddarna så energiskt hävdade, unik för såväl Tasmanien som Australien, svarade han självsäkert att ”Franklinfloden är ingenting annat än brunt dike fyllt med blodiglar och oattraktivt för en majoritet av befolkningen”.

Annons
Annons

Åsikten att Franklinfloden – uppkallad efter polarfararen Sir John Franklin som några år före sin ödesdigra expedition till Nordvästpassagen var guvernör på Van Diemens land, som Tasmanien då kallades – bara var ett smutsigt dike med blodiglar blev den tankefigur som fotografen Peter Dombrovskis (1945–96) tog spjärn emot och som han med hjälp av sin tunga storformatskamera försökte vederlägga. Hans fotografier skulle visa något helt annat än ett brunt dike och kom att etablera honom som en av Australiens främsta landsskapsskildrare.
Före honom hade det australiensiska landskapet fångats av en rad utländska konstnärer. Engelsmannen John Glover (1767–1849) hade emigrerat till Van Diemens land och blev den nya nationens förste landskapsmålare, känd bland annat för sina ljusa rymder. Österrikaren Eugene von Guérard (1811–1901) upptäckte med sina oljor det sublima i Australiens landskap medan Albert Namatjira (1902–59) i expressiva akvareller lyfte fram kontinentens inre, det så kallade röda hjärtat.

Och Peter Dombrovskis blev alltså den australiska vildmarkens främste uttolkare. Det var bilden ”Morning mist, Rock Island bend, Franklin River” från 1979 som gjorde honom känd genom att den fick sådan omvälvande politisk betydelse; själv ska han dock ha överraskats eftersom han tagit åtskilliga andra bilder från Franklinfloden som han ansåg minst lika bra.

I nya boken ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild” (National Library of Australia Publishing) erbjuds för första gången en heltäckande bildodyssé genom Dombrovskis natur- och landskapsfotografiska värld. Utifrån ett fotohistoriskt perspektiv är det tydligt hur Dombrovskis ansluter sig till en i första hand nordamerikansk tradition med klassiska landskapsfotografer som Ansel Adams och Edward Weston – en av dagens skickligaste företrädare i genren är för övrigt svenske fotografen Hans Strand.

Annons
Annons

Dombrovskis var en av de första fotograferna på Tasmanien som med storformatskamera – en bänglig och tung Linhof Kardan monterad på ett ännu tyngre stativ – noggrant och systematiskt utforskade det inre av ön. Det var före digitalåldern och han fotograferade med bladfilm, Fujichrome Provia och Velvia, där arbetet kring varje exponeringstillfälle tog timmar i anspråk. Den analoga diafilmen krävde extremt exakta exponeringar för att inget skulle gå fel och för att något egentligt efterarbete inte var möjligt. En konsekvens av tekniken var att fotografiets inneboende sanningsvärde blev mycket högt; med dagens digitalteknik är det däremot enkelt att göra ändringar efteråt samt att genomgripande manipulera bilden, vare sig det nu handlar om att ta bort störande element eller lägga till något som inte alls fanns, en läckert lekande lokatt till exempel.

När Dombrovskis efter betydande möda klättrat upp för ett högt berg i en ovanligt svårtillgänglig del av Tasmanien och fått till en, som han trodde, god exponering, noterade han under klättringen tillbaka att hans tält långt nere i dalbottnen måste ha synts på bilden. Det blev till att gå ner och slå ihop tältet och sedan göra om allt igen. Digitaltekniken har onekligen sina fördelar. Bilden ”Lake Oberon, Western Arthur Range, Tasmania” kom emellertid att bli en av hans mest reproducerade.

Peter Dombrovskis föddes i ett tyskt flyktingläger av lettiska föräldrar. Med hopp om en bättre framtid emigrerade han vid fem års ålder med modern nästan så långt bort det bara gick, till Tasmanien. Tidigt intresserade sig unge Peter för fotografi, i synnerhet landskapsfotografi, en inriktning som stärktes högst väsentligt i mötet med litauern Olegas Truchanas (1923–72) vilken flytt hemlandet efter Sovjets invasion. Truchanas var en synnerligen hängiven naturfotograf och kanotist samt en av de främsta kännarna av Tasmaniens vilda inre. Hans bilder av den sagolikt vackra Lake Pedder med sina vita stränder är i dag enda beviset för att sjön existerat. För trots att Olegas Truchanas alltid lockade storpublik med sina diabildsvisningar med egna fotografier från Tasmaniens natur lyckades han inte förhindra att sjön dränktes 1972 under ännu en gigantisk vattenkraftsreservoar.

Annons
Annons

”Morning Light on Little Horn, Cradle Mountain-Lake St Clair, Tasmania 1995”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”.

Foto: National Library of Australia PublishingBild 1 av 1

Förlusten av Lake Pedder punkterade miljö-och naturskyddsrörelsen på Tasmanien och det är mot den bakgrunden man bör förstå drivkraften i Peter Dombrovskis naturfotografering. Någon högljudd aktivist var han emellertid aldrig, utan såg som sin främsta uppgift att med hjälp av bästa tillgängliga teknik fotografiskt dokumentera Tasmaniens orörda natur innan det var för sent. Det handlade dels om att skildra svåråtkomliga landskap, dels att visa exakt vad som höll på att försvinna för alltid. De allra flesta människor, inklusive de styrande inom vattenkraftspolitiken, hade aldrig satt sin fot i de områden som berördes – och många häpnade när de såg fotografier därifrån.

”Morning Light on Little Horn, Cradle Mountain-Lake St Clair, Tasmania 1995”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”.
”Morning Light on Little Horn, Cradle Mountain-Lake St Clair, Tasmania 1995”, ur ”The photography of Peter Dombrovskis – Journeys into the wild”. Foto: National Library of Australia Publishing

Det finns ett stillsamt allvar i Peter Dombrovskis bilder som i stor utsträckning beror på sammanhanget fotografierna togs i. Hans tekniskt perfekta bilder är alltid vackra, men sällan överestetiserande; landskapen är städse folktomma, utstrålande ett slags meditativt lugn – ja, man sjunker in i dem, fångad av en befriande tidlöshet som närmast är av en transcendent kvalitet.

Skickligt lyckas Dombrovskis hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen mellan medveten dokumentation och hötorgskonst. Åtskilligt av dagens naturfotografi, inte minst i vårt land, handlar om havsvågor tagna med lång exponeringstid och mossbelupna stenmurar i gryningsljus – gråtmild kitsch bäst lämpat för chokladaskar av den lite finare sorten. Vad som gjorde Dombrovskis speciell var i stället hans förmåga att skildra skönhet utan att bli ointressant. Det kan låta trivialt, men utgör i själva verket en av naturfotografins perenna och riktigt svåra utmaningar.

Annons
Annons

Samtliga av Dombrovskis fotografier i den nya samlingsvolymen utgörs av inskannade diabilder. Att få fram diornas forna färgmättnad, lyster och skärpa utan att fotografierna avslöjar sig som hopplöst föråldrade är en grannlaga uppgift man lätt går bet på. Men inte här. Skanningen och trycket är utmärka och de flesta av bilderna ser ut som vore de tagna i går. Man kan säga att Peter Dombrovskis meditativa och sakliga landskapsbilder är ett exempel på när naturfotografi är som bäst.

För utan stora åthävor – om än med hårt slit i fält – erbjuds ett nytt perspektiv på vild natur; ett sätt att se på det vilda som dittills varit nästan helt okänt i Australien. Hans poetiska bildspråk provocerade ingen, men blev vid rätt tidpunkt till politisk dynamit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons