Annons

Sara Danius:Fotografen som visade att världen blivit modern

Utan hennes bilder av 1930-talets New York hade fotohistorien förmodligen sett helt annorlunda ut. Ändå är det inte många som idag ­känner till Berenice Abbott, vars osentimentala fotografier gav den storstad som höll på att moderniseras ett passande uttryck.

Under strecket
Publicerad

Berenice Abbott (1898–1991). Till höger ”Nightview, New York” från 1932.

Foto: IBL/Berenice Abbott/MoMA Bild 1 av 6

James Joyce och Djuna Barnes fotograferade av Berenice Abbott.

Bild 2 av 6

Quai de Montebello, fotografi av Eugène Atget från 1911.

Foto: Eugène Atget/ IBL Bild 3 av 6

”Blossom Restaurant; 103 Bowery” (1935).

Foto: Berenice Abbott/IBL Bild 4 av 6

”Seventh Avenue” och ”Murray Hill Hotel”, båda tagna 1935.

Foto: Berenice Abbott/NYPL Bild 5 av 6

”Exchange Place, New York” (1933).

Foto: Berenice Abbott Bild 6 av 6

Berenice Abbott (1898–1991). Till höger ”Nightview, New York” från 1932.

Foto: IBL/Berenice Abbott/MoMA Bild 1 av 1
 Berenice Abbott (1898–1991). Till höger ”Nightview, New York” från 1932.
Berenice Abbott (1898–1991). Till höger ”Nightview, New York” från 1932. Foto: IBL/Berenice Abbott/MoMA

Jag minns när jag första gången såg en bild tagen av Berenice Abbott. Det var ”Nightview, New York” från 1932. Abbott hade fångat världens då mest moderna stad, mitt under depressionen. Det var som om Gud Fader själv tittade ned. Fönstren i skyskraporna strålade i natten av elektriskt ljus och metropolen framstod som en galax glimrande i fjärran.

Bilden var inte stor, bara en femtedel av den vintagekopia signerad Berenice Abbott som återfinns på Museum of Modern Art i New York. Jag tittade alltså på en kopia av en kopia. Inte nog med det. Den här kopian var banal. 

Jag hade just varit i museibutiken på MoMA och shoppat en sån där snygg box med korrespondenskort. Boxens motiv var det gamla New York. Där fanns bilder av Berenice ­Abbott, Alfred Stieglitz och två till, jag minns inte så noga, bara att det var fyra fotografer.

Annons
Annons

James Joyce och Djuna Barnes fotograferade av Berenice Abbott.

Bild 1 av 1

Det var för 25 år sedan. Jag tittade på ­Abbotts bild, tyckte den var snygg och tänkte inte mer på den. Jag tänkte desto mer på Alfred Stieglitz vinterfotografi från 1893 av några draghästar och en påbylsad man ute på en New York-gata. Hästarna ångade av ansträngning i den stränga kölden. Det var något tryggt med bilden, tyckte jag, varför vet jag inte.

Hursomhelst. Stieglitz hade jag hört talas om. Han var ju stor. Men den där Abbott, vem var det? Inte visste jag. Nån amatör. Typ.

Idag tittar jag på ”Nightview, New York” och ser ett mäktigt fotografi taget av en av de stora gestaltarna av det moderna USA. Dessutom slås jag av att Abbott var långt djärvare än Stieglitz. På alla sätt.

Många har aldrig hört talas om Abbott. Men man kan göra experimentet ändå: man kan tänka bort hennes bidrag till modern foto­historia. Inga av hennes porträtt av avantgardet i 1920-talets Paris. James Joyce, Djuna Barnes, André Gide, Jean Cocteau, Janet Flanner, Peggy Guggenheim …

James Joyce och Djuna Barnes fotograferade av Berenice Abbott.
James Joyce och Djuna Barnes fotograferade av Berenice Abbott.

Heller inga av hennes monumentala gestaltningar av hur 1930-talets New York City ömsade skinn, hur de sista hästdrivna fordonen byttes ut mot bilar, hur brovalven spändes allt hårdare mot himlen, hur det revs och byggdes nytt, högre och högre och högre.

Annons
Annons

Quai de Montebello, fotografi av Eugène Atget från 1911.

Foto: Eugène Atget/ IBL Bild 1 av 1

Då har jag ändå inte nämnt Abbotts lidelse för att fotografera naturvetenskapliga experiment, som ledde till samarbeten med Massachusetts Institute of Technology och andra.

Och frågan är om dokumentärfotografen Eugène Atget (1857–1927) hade gått till historien om det inte hade varit för Abbott. Vid den här tiden drev hon en framgångsrik fotoateljé i Paris. Hon hade just fotograferat honom, men porträtten fick han aldrig se – plötsligt avled han. 

Abbott insåg Atgets storhet, tidigare än alla andra. Under många år hade Atget varit hängiven uppgiften att dokumentera det gamla Paris. Han var en pionjär utan att riktigt ­förstå det själv. Nu bestämde Abbott sig för att rädda hans arkiv genom att köpa större delen och kom att ägna en stor del av sitt liv att få folk att begripa. 

Ännu på 60-talet fick hon slita för att övertyga. Folk kunde förstå sig på hennes egna ­bilder, men inte hans. Först på 70-talet kom genombrottet, delvis därför att Museum of Modern Art nyligen hade förvärvat Atget direkt från Abbott och kunde ordna utställningar. Då var hon själv sedan länge etablerad som fotograf. Harper’s Bazaar utnämnde henne till en av de 100 mest framstående kvinnorna i USA. Berenice Abbott lät sig dock inte imponeras.

Quai de Montebello, fotografi av Eugène Atget från 1911.
Quai de Montebello, fotografi av Eugène Atget från 1911. Foto: Eugène Atget/ IBL
Annons
Annons

Blev hon imponerad av att USA:s dåvarande president – Ronald Reagan – skickade ett telegram för att gratulera henne till hedersdoktoratet vid New School of Social Research? Säkert. Hon trivdes hursomhelst när den kunniga Jackie Onassis, som då var bokförläggare och ville ge ut Atgets bilder, kom för att diskutera ”kamerans Balzac” och ordnade så att hon fick åka Concorde till London. Hon trivdes lika mycket när Onassis tog sitt privatplan och försökte övertyga henne om att ge ut en bok med sina fotografier på ­hennes förlag, Doubleday, även om det sedan aldrig blev något.

Berenice Abbott betraktas idag som betydande. Ändå brukar hon bara sällan nämnas i egen rätt. I regel presenteras hon tillsammans med andra fotografer, i stil med ett sladdrigt salladsblad inklämt mellan två hamburgerbröd. Som av en händelse råkar dessa vara män, dels Man Ray, dels Eugène Atget. Man brukar säga att hon (1) började som fotoassistent till Man Ray i Paris, (2) köpte upp större delen av Atgets produktion och (3) var en ”begåvad” fotograf.

Osant är det väl inte. Men bilden är sned. Och ”begåvad” skulle jag vilja ersätta med ”briljant”.

Nu börjar det dock låta annorlunda. Det skulle inte förvåna om det snart görs en megautställning med Berenice Abbott, antingen i New York eller i Paris, och då borde specialisten Julia Van Haaften kallas in. Till Van Haaftens dygder hör att hon grundade foto­avdelningen på New York Public Library. Framför allt är hon expert på Abbott, har pub­licerat flera böcker om hennes verk och just givit ut en fenomenal biografi på 500 sidor, ”Berenice Abbott: A life in photography” (W W Norton & Company). 

Annons
Annons

”Blossom Restaurant; 103 Bowery” (1935).

Foto: Berenice Abbott/IBL Bild 1 av 1

Det är den första riktiga biografin över ­Abbott. Hon porträtteras i helfigur – och framstår som så självständig, egensinnig och bestämd som hon rimligen måste ha varit. Van Haaften berättar fängslande om arbetarklassflickan från Ohio, om de fattiga mellankrigsåren i New York och Paris, om medel­åldern som utspelade sig tillsammans med Elizabeth McCausland i en kåk på en guds­förgäten plats i Maine, om vänskaperna med Lisette Model, Margaret Bourke-White och Djuna Barnes, om lovorden från intellektuella som Lewis Mumford och Siegfried Giedion som tidigt beundrade hennes skicklighet.

”Blossom Restaurant; 103 Bowery” (1935).
”Blossom Restaurant; 103 Bowery” (1935). Foto: Berenice Abbott/IBL

Skulle Van Haaften fungera som kurator för megautställningen jag fantiserar om, och om utställningen skulle handla om bara ett tema, skulle den nog peka på 30-talsbilderna av New York. I synnerhet dessa garanterar Abbott en plats i historien. Inte bara för att de handlar om New York, den stad som då var världens mest avancerade metropol och sköt i höjden som aldrig förr, utan för att de så tydligt visar hur hon byggde upp sitt mästerskap och utvecklade en metod som banade väg för andra fotografer. 

Abbott jobbade dokumentärt. Men det är inte detsamma som att hon inte visste vad hon gjorde. Tvärtom. När man läser Julia Van Haaften slås man gång på gång av Abbotts uppfinningsrikedom och målmedvetenhet. Abbott byggde sina bilder med största möjliga eftertanke. Dessutom var hon oöverträffad i mörkrummet.

Annons
Annons

”Seventh Avenue” och ”Murray Hill Hotel”, båda tagna 1935.

Foto: Berenice Abbott/NYPL Bild 1 av 1

Fotografer som har försökt återskapa hennes bilder säger att det är omöjligt. Hon klättrade på fasader, hängde från balkonger, parkerade sig i byggnadsställningar … Kort sagt: hon hittade osannolika utsiktspunkter som ingen tänkt på förut.

Abbott upptäckte naturligtvis inte det ver­tikala perspektivet. Men hon var en av de första fotograferna att sätta det i system. Linje­föringen förvandlades till en estetik i egen rätt. Storstaden höll på att moderniseras – och nu fick den ett modernt uttryck. 

I praktiken betydde det att Abbott for upp i en skyskrapa och blickade ned på världen med sin storformatskamera. Det var så hon gick till väga när hon fotograferade New York City den där decemberkvällen 1932. Hon tog sig högst upp i Empire State Building, då en färsk byggnad, och monterade sin kamera på ett stativ, varpå hon exponerade i 15 minuter. 

”Seventh Avenue” och ”Murray Hill Hotel”, båda tagna 1935.
”Seventh Avenue” och ”Murray Hill Hotel”, båda tagna 1935. Foto: Berenice Abbott/NYPL

Det sägs gång efter annan att Abbott gick i Atgets fotspår. Men det stämmer inte. Orden har yttrats så ofta att de förvandlats till ­sanning. I själva verket ställde Abbott föregångaren på huvudet, hur mycket hon än ­beundrade honom. 

Om han höll sig på jorden, svingade hon sig upp i himlen. Om han skildrade det nya ­genom att blicka ned i de parisiska ränn­stenarna och sopa upp avskrädet, klättrade hon högst upp i New Yorks skyskrapor och fångade världen medan den föddes. Och inte nog med det: ­hennes blick var vibrerande modern.

Annons
Annons

”Exchange Place, New York” (1933).

Foto: Berenice Abbott Bild 1 av 1

Till och med när hon höll sig på marken. För hon kunde också fånga världen som den såg ut därnere, stå kvar bland taxibilarna och låta objektivet följa de långa svindlande linjerna upp i himlen, allt medan ett tunnel­banetåg korsade perspektivet genom att fara fram horisontellt genom bildrummet. I stort sett alla hennes studier av New York City bärs av denna lidelse för linjeföring. 

Ingenstans blir det så tydligt som i ”Exchange Place, New York” från sommaren 1933. ­Abbott stod i ett fönster på tionde ­våningen och utforskade vertikaliteten som sådan, alltmedan människorna skyndade fram som ­myror där nere på de solbelysta ­gatorna och skyskraporna skapade ett geometriskt spel mellan skugga och ljus. För säkerhets skull beskar hon bilden kraftigt på höjden, så att den blev så långsmal som möjligt.

”Exchange Place, New York” (1933).
”Exchange Place, New York” (1933). Foto: Berenice Abbott

Abbotts tema var spänningen mellan gammalt och nytt, arkitektur och människa. Men det fanns sällan sentimentalitet hos henne, snarare en otålig nyfikenhet på den sköna nya värld som höll på att bli till överallt. 

Till och med New York-börsen framstår i ett förklarat ljus hos Berenice Abbott, så socialist hon var (FBI noterade dessutom att hon envisades med att jämt bära … långbyxor). Jämför det med Atget som ville rädda det gamla Paris med hjälp av kameran, allt som hade hamnat i skuggan av de breda avenyer som skulle bereda väg för framtiden.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Abbott lärde allt och inget av ­Atget. Hon var lika saklig som han på bildens nivå. Men ­deras motivkretsar hade föga gemensamt. Han var ett barn av den gamla världen och uppfann en ny fotografisk verklighet – genom att leta efter de glömda resterna av det förflutna. Han tog sikte på de folktomma bakgatorna, de tysta småtorgen, de skugglika kajerna.

Abbott, fyrtio år yngre, uppfann också en ny verklighet. Men hon var ett barn av den nya världen. Hon vek inte undan med blicken. Hon stirrade nuet i vitögat. Få har som hon skildrat den moderna arkitekturen medan den blir till, stålbalk för stålbalk.

På 70-talet bestämde sig Museum of Modern Art för att tillverka ett julkort med Berenice Abbotts bild ”Night View, New York” som motiv – det var den bilden jag stötte på i museishopen tjugo år senare. Fotot var ju taget i december månad. Glad blev hon inte, Berenice Abbott. Hon avskydde allt med julkortet. Storlek. Beskärning. Format. Papper.

Ändå – eller kanske just därför, vem vet – kom fotot att bli hennes mest berömda, den bländande bilden av den nya världens huvudstad som en avlägsen galax i fjärran, till synes lyckligt ovetande om den stora depressionen. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons