Annons
Recension

SvansjönFräck Svansjö i högt tempo

”Svansjön” som nutidssaga.
”Svansjön” som nutidssaga. Foto: Dansens hus
Under strecket
Publicerad

Svansjön

Genre
Dans

Dansens Hus. Idé, koreografi: Fredrik ”Benke” Rydman. Scenografi: Fredrik ”Benke” Rydman, Lehna Edwall. Dans: Maria Andersson, Lisa Arnold, Dawid Binkowski, Daniel Koivunen, Robert Malmborg. Anna Näsström, Mario Perez Amigo, Ambra Succi, Fredrik Wentzel, Jennie Widegren.

Tjajkovskij och röd sammetsridå. Förväntansfullt i den fullsatta salongen. Kolsvart när Daniel Koivunens Michael Jackson-liknande Rothbart för oss in i Rydmans nutidssaga, fritt efter den klassiska baletten Svansjön. Han tar några breakdansvarv, omgiven av rökmoln, ty denne trollkarl härskar i kraft av sina droger. Fyra fattiga tjejer på drift blir snabbt hans offer. Förvandlas till prostituerade och ger sig hän åt rusets dövande inverkan.

I nästa nu befinner vi oss på slottet, där ett färgglatt hov ständigt finner nya upptåg för att fördriva tiden. Robert Malmborgs prins Siegfrid sprattlar och snurrar glatt i sällskap med sina alerta kompisar – Dawid Bienkowski och Mario Perez Amigo. Jennie Widegrens grönhåriga mamma är hyperenergisk när hon marknadsför sina skönheter, iförda tyllkjolar och tavelramar med handfasta bysthållare. Narren – Fredrik ”Kaos” Wentzel – är ballongprydd och flyger över scenen. Publiken jublar. Den klassiska musiken manipuleras – upphottad eller utdragen – och bryts mot råa rytmer och hiphop-gung signerat bland annat Moneybrothers och Salem Al Fakir.

Annons
Annons

”Vad är det frågan om?”, undrar Eye N´I medan prinsen och hans rosaklädda vänner dansar ut under broarna i en fartfylld lek mellan graffitisprayade bropelare. Och nu är det dags för prinsen att möta ett av Rothbarts offer – Odette, ömsint tolkad av Maria Andersson. I den tredje akten går den svarta svanen – tufft spelad av Ambra Succi – catwalk för att möta den trånande prinsen.

Fredrik ”Benke” Rydman battlar mot den klassiska balettens Svansjö. Han har sin styrka i den naiva berättarglädjen och vinner på poäng i scener där det dansanta och det musikaliska flödet samverkar med den finurliga, påkostade scenografin (som han skapat tillsammans med graffitikonstnären Daniel ”Puppet” Blomqvist och Lehna Edwall).

Linus Fellbom och Emma Westerberg tillför ett makalöst ljusspel.

Förutsättningarna för en succé är alltså de bästa och biljetterna är redan slutsålda. Rydman hinner blinka både åt den klassiska traditionen och Mats Eks omstörtande nytolkning – en uppsättning han själv har dansat i. Musiken till de berömda 32 fouetteerna blir en glad ensembledans. De fyra småsvanornas pas de quatre utgör en komisk lek med händer och fötter.

Men Rydman har också ambitionen att lyfta fram tragiken och här kommer han trots allt till korta. Det blir inte så mycket tyngd i kärlekshistorien – fokus ligger på Odettes kamp mot abstinensens ruelse. Kärleksparet blir mer schabloner än arketyper i spelet mellan gott och ont. Till att gestalta och fördjupa känslorna räcker rörelsevokabulären inte riktigt till.

Jag blir inte så berörd, men absolut road och underhållen. Med undantag för några svackor i slottsscenerna när uppslagen tynar, rycks jag med av den lust och glöd som genomsyrar den coola ensemblen och ger föreställningen en skjuts rakt igenom som inte står drogkicken efter. Och slutscenen är onekligen spektakulär. Här skjuter Rydman skarpt och låter prinsen avlossa ett pistolskott mot Rothbart. Odette dör i ett moln av vita fjädrar. Men vänta nu – hon är ju inte en svan ? Nej, men jackan är av svandun... Och hororna kan äntligen lägga bort sin outfit och gå ut som fria varelser.

Charmigt och fräckt – visst kommer denna Svansjö att höra till de nytolkningar man minns.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons