Annons

Thomas Gür:Frågan om vem som är svensk är oundviklig

Hejar på Sverige!
Hejar på Sverige! Foto: Adam Ihse/TT
Under strecket
Publicerad

En hel del av förvirringen i diskussionen om vem som är svensk eller inte, och om vad som menas med att vara svensk eller same eller jude i Sverige av i dag, härrör från att man försöker beskriva tre olika sakförhållanden med ett enda ord: ”svensk”.

Om man benar ut ordet ”svensk”, beskriver det tre olika sakförhållanden, så som det används både i dagligt tal och i det politiska och juridiska språkbruket.

1) Etnisk svensk
Alltså de som har sina rötter eller sin tillhörighet i den dominerande folkgruppen i Sverige och dess kultur, oavsett om det är sedan Hedenhös eller om de har assimilerats under några generationer (skottar, valloner, tyskar) eller sedan barnsben (adoptivbarn men även barn till invandrare som vuxit upp och in i en svensk identitet). Men notera också att det finns etniska svenskar utanför Sverige – finlandssvenskar, ålänningar, estlandssvenskar bland andra.

2) Svensk som nationstillhörighet
De som utan att nödvändigtvis vara svenskar till sin etniska bakgrund, är en del av den ödesgemenskap som utgör Sverige i sin helhet – som statsbildning och som samhälle, till exempel samer, tornedalingar, romer eller judar i Sverige (enskilda personer inom dessa grupper kan givetvis anse sig själv vara etniska svenskar och inte uppleva någon gruppsamhörighet).

Annons
Annons

3) Svensk medborgare – medborgare i Sverige
En juridisk kategori som nästan alltid, men bara nästan, överlappar nationstillhörigheten.

Det är betecknande för det svenska språket att det inte finns särskilda termer för dessa tre sakförhållanden när man skall tala om Sverige men väl om Finland. Det beror på att det historiskt har varit nödvändigt att skilja på etnicitet och nationstillhörighet i Finland också på det svenska språket i större utsträckning än i Sverige där etnisk tillhörighet (svensk) och nationell tillhörighet (svensk) mer eller mindre varit identiska historiskt (dock inte så längre i samma grad). Om förhållandena i Finland heter det sålunda:

1) Finne (etnisk finne, tillhörig den finska folkgruppen, befolkningsmajoriteten i Finland)

2) Finländare (tillhörig den finländska nationen, som alltså består bland andra av finnar, finlandssvenskar, ålänningar, samer, judar, tatarer med flera)

3) Finländsk medborgare – medborgare i Finland.
Samer i Sverige (de som identifierar sig och identifieras av staten som samer – en komplicerad historia det också) är sålunda som befolkningsgrupp inte svenskar till etniciteten, men väl svenskar till nationstillhörigheten, de tillhör den svenska nationen. Det vore vidare inte korrekt att beteckna samerna i Sverige som en egen nation, även om man visserligen kanske kan säga att Sapmi-Sameland skulle vara den samiska nationens hemland, men det är mer romantik än realitet.

Samerna i Sverige är därför en etnisk och nationell minoritet. Men ja, det finns också samiska nationalister som anser att de tillhör en samisk nation.

Annons
Annons

Svenska judar är definitivt inte en nation utan en nationell minoritet (det finns inte ens ett eget annat föreställt hemland för svenska judar annat än just Sverige), där också den religiösa identifikationen, utan att nödvändigtvis vara troende, är central (religion som social och kulturell identitet alltså.)

Om territorier kan sägas att ett reellt existerande eller föreställt eller planerat hemland/territorium är förutsättningen bland annat för att kunna anses vara en nation. Nation, natio, födelse, fädernesland (moderland) etc. Sålunda fanns exempelvis ”Tyskland” som ett territoriellt nationsbegrepp (Diutschlant) så tidigt som redan på 1500-talet, långt innan ”Tyskland” uppstod som ett territorium, en nationalstat.

Medborgarskap och nationstillhörighet överlappar ofta i Sverige, men inte alltid heller. Det har sålunda funnits personer som inte varit svenska till etniciteten, inte heller varit svenska medborgare, men likväl tillhört den svenska nationen och gett avgörande bidrag till den svenska kulturen och det svenska språket – den mest kända är Cornelis Vreeswijk. Det finns också personer som är medborgare i Sverige, men som inte är svenskar i bemärkelsen att de tillhör den svenska nationen (många av dem bor utomlands, har ofta dubbla medborgarskap, kan inte svenska, identifierar sig inte som svenskar vare sig etniskt eller nationellt och använder sig av det svenska passet som ett bekvämt resedokument – förkastligt förstås, men det är också en annan sak).

I Sverige har både den allmänna uppfattningen om nationstillhörighet och den legala regleringen, sedan 1920-talet, inte varit grundad på etnicitet, utan på kulturell och territoriell tillhörighet. Det har alltså varit möjligt att ”bli” svensk i nationell bemärkelse och på kulturella grunder, också för utlandsfödda, utan att vara svensk till etniciteten och ibland till och med utan att ens vara svensk medborgare (men då har man å andra sidan haft ett något sämre rättsskydd).

Annons
Annons

Sverigedemokraterna, som före den ”öppna svenskheten” som de står för i dag, var ett etniskt nationalistiskt parti, verkade sålunda initialt i en icke-svensk tradition om nationell tillhörighet. I det perspektivet kan man säga att de numera har försvenskats (den öppna svenskheten har varit tydlig i mer än 100 år som en hållning från statsmaktens sida) – men åtskilliga av dem har fortfarande vaga uppfattningar om skillnaden mellan svenskhet som etnicitet och svenskhet som nationell identitet.

Ytterst kan sägas att det är oundvikligt att vi i Sverige diskuterar vad som är ”svenskt”, trots den språkliga fattigdomen att inte kunna skilja på ”finnar” och ”finländare” som vi kan om förhållandena i Finland. Detta med tanke på de omfattande förändringar som inträffat av befolkningens sammansättning vad gäller ursprung, men också att det är olyckligt att vi fortfarande inte funnit en bra term för att göra den åtskillnaden. Redan i början av 1990-talet efterlyste sociologen Hans L Zetterberg, som hade en förmåga att vara före sin tid, en sådan term för att råda bot på förvirringen att ett och samma ord används i tre olika betydelser.

Den som kommer på ett sådant begrepp som kan bli en del av det svenska språket och som kan göra åtskillnaden mellan svensk i etnisk och svensk som nationell identitet, kommer därför att uträtta en stor välgärning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons