Annons

Göran Eriksson:Vem vinner om båda förlorar?

Grundlagen bestämmer hur en regering utses men det är en sorts folklig rättskänsla som bestämmer dess legitimitet, alltså om väljarna anser att det är rätt regering som styr.

Sverige är nu i ett politiskt formativt läge och vi kan vänta oss betydligt hårdare konflikter i legitimitetsfrågan – om vem som har rätt till makt och inflytande.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Vilka regeringsalternativ kan det finnas efter valet?

Socialdemokraternas valvaka 1973. Det rycker till i Olof Palme när han får frågan: Upplever du verkligen det här som en seger?

– Men jag har inte sagt det, säger Palme som om han hade anklagats för en oegentlighet.

– Jag har inte sagt att det är en seger. Jag har bara sagt att... att... att...

Han finner inte orden, och Tage Erlander bryter in:

– Det är en seger Olof, bry dig inte om det.

Det blir oavgjort mellan blocken i valet 1973. En konstitutionell klantighet låg bakom att antalet riksdagsmandat var delbart med två, något som sedan ändrades på, men ”lotteririksdagen” var redan ett faktum.

Frågan om vem som har vunnit, och om vad som är en seger, kan komma att hänga i luften på söndag kväll – och lång tid fram över – på samma sätt som den gjorde 1973.

Annons
Annons

Vi kan få ett valresultat som innebär att legitimitetsfrågan – vem väljarna anser har rätt att styra landet – kommer att spela en större roll i svensk politik än på mycket länge.

De formella reglerna för hur en regering tillsätts finns i regeringsformen. Men regler är en sak – och en annan är väljarnas ”demokratiska rättskänsla”, och det är snarare den som avgör en regerings legitimitet; är regeringens anspråk på makten moraliskt berättigat?

Olof Palme satt kvar som statsminister 1973, men var inte säker på att han hade vunnit valet. Och det är ju sällan självklart vad det betyder att ”vinna” om ingen får egen majoritet. Låt oss titta på några komponenter i tidigare valsegrar – som ibland har kombinerats med varandra.

* Att vinna genom att sitta kvar

Efter valen 1998 och 2002 väckte Moderaterna förgäves misstroende mot statsminister Göran Persson, som inte hade lämnat in sin avskedsansökan.

Men någon sådan lämnade heller inte moderatledaren Fredrik Reinfeldt in, när alliansregeringen förlorade sin majoritetsställning 2010. Och inte Olof Palme 1973 – vars block faktiskt fick några fler röster, men inte fler mandat.

Numera är det omöjligt att bara sitta kvar – 2014 infördes en obligatorisk statsministeromröstning i riksdagen efter varje val.

* Att vinna genom att förhandla

2002 gick Socialdemokraterna kraftigt framåt, men Miljöpartiet överraskade och inledde regeringsförhandlingar med mittenpartierna. Till sist lyckades Göran Persson, med dyra löften, locka tillbaka dem till sitt regeringsunderlag.

* Att vinna genom att motståndaren förlorar

Annons
Annons

Det bästa exemplet är Stefan Löfvens första val som S-ledare 2014. Socialdemokraterna växte med ett ynka mandat sedan valet 2010 – men var en vinnare jämfört med Alliansen som förlorade 32 mandat.

Även om Socialdemokraterna ibland har haft blocköverskridande planer, så har tanken på att största block ska regera – eller släppa fram en minoritetsregering – varit den dominerande svenska doktrinen och praktiken.

Och den har varit kompatibel med både regeringsform och rättskänsla, men fungerar dåligt med ett tredje block – Sverigedemokraterna – i riksdagen, särskilt när det är ett block som inget av de andra vill samarbeta med.

Decemberöverenskommelsen (DÖ) från 2014 var ett försök att fortsätta som om Sverigedemokraterna inte fanns. DÖ skulle tillåta det största av de traditionella vänster- och högerblocken att regera, utan att göra upp i sak om den ekonomiska politiken. Men Kristdemokraterna stod inte ut, DÖ föll, och sedan dessa är sådana modeller misstänkliggjorda.

Inför valet 2018 gäller följande. Ingen av de traditionella regeringsbildarna kan få egen majoritet. Och det finns före valet inte någon gemensam idé om vad det innebär att ”vinna”.

DN har under valrörelsen frågat alla partiledare hur man vet vem som har vunnit valet. Svaren spretar, men nästan ingen tror att det blir lätt. ”Vi är på obeträdd mark och svag is” säger Vänsterledaren Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven tycker – förstås – inte att siffrorna är så viktiga, det är ”inte exakt tiondelar i antal röster som avgör. Landet ska ju styras”.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson sa i SVT häromkvällen att ”vi är på väg mot laglöst land” och tillade att de svenska politikerna ”måste återuppfinna den svenska parlamentarismen i ny tid”.

Annons
Annons

I så fall kan det bli en parlamentarism där svenska regeringar åtnjuter lägre legitimitet än hittills. Det vill säga en svagare folklig uppslutning kring att deras anspråk på makten är moraliskt berättigat.

För första gången någonsin i år ser båda huvudkandidaterna till statsministerposten ut backa dramatiskt. Om Ulf Kristersson eller Stefan Löfven blir statsminister kommer alltså en förlorare att krönas till vinnare – vilket inte skulle stärka legitimiteten för nästa regering.

Förlorarstämpeln undergräver också legitimiteten för en regeringsmodell – den moderata eller socialdemokratiska enpartiregeringen – som har framförts som tänkbar lösning på regeringsproblematiken.

Dessutom har alla partier låst sig så, att många tänkbara regeringar ser omöjliga ut – om inte ett eller flera partier överger vad de har sagt till väljarna. Och det stärker ju inte heller legitimiteten för en regering, om det uppfattas som att den bildas i direkt strid mot vissa besked i valrörelsen.

Men det finns ännu en faktor, som kommer att skapa en annan sorts legitimitetsdiskussion – hur omfattande den blir beror på hur det går för Sverigedemokraterna i valet.

Det finns förstås ingenting i regeringsformen som säger att ett parti som upplever sig som ”vinnare” har rätt till inflytande. Men att SD inte får det, kommer att utmana rättskänslan i en ganska stor del – hur stor vet vi först på valkvällen – av valmanskåren.

Vi lever i en formativ tid, när mycket kommer att förändras. Och den som bildar nästa regering, oavsett vem det blir, skulle säkert behöva höra de här orden från en vänligt inställd äldre statsman: ”Det är en seger. Bry dig inte om det”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons