Annons

Erik Bergqvist:Frågor om högt och lågt runt Plutarchos bord

Bild från omslaget till ”Bordssamtal”.
Bild från omslaget till ”Bordssamtal”. Foto: Atlantis

Varför blir man hungrigare på hösten? Varför anses det att svampar utvecklas efter åskregn? När är det rätt tid för samlag? I ”Bordssamtal” ligger Plutarchos och hans fränder till bords, och dryftar allt från atomers täthet till olivoljans tysthet.

Under strecket
Publicerad

Äta och dricka tillsammans, samtala till bords – hur grundläggande mänskligt. Redan hos den förhistoriska, nomadiska (eller jagande, samlande) människan utgjorde sannolikt den gemensamma måltiden en alldeles särskild stund: ett slags vilopunkt, en vrå för introspektion och intresselöst fantiserande, en manifestering av familje- och vänskapsband, hierarkier, ansvar. En plats för att berätta och planera livet. 

För den bofasta människan intensifieras och kompliceras middagssamvaron, vecklas in i alltmer finfördelade föreskrifter och anspråk, och blir rentav en civilisationens samtidiga belägg och förhandlingszon.

Givetvis tänker vi på antikens greker och romare, som är nästan omöjliga att föreställa sig utan symposierna, antingen där dryftas metafysiska eller etiska problem, religion eller naturkunskap. Sambandet strålar nästan övertydligt när man läser Plutarchos ”Bordssamtal” (Atlantis), den femte volymen i de så kallade Moralia-skrifterna, och liksom de föregående utomordentligt skickligt översatt av Sven-Tage Teodorsson, emeriterad docent i grekiska med fyrtio års forskning bakom sig. Hur Plutarchos ter sig i original vet jag inte, men på svenska har han fått en underbart konkret fason. Med en lite retsinasträv accent.

Annons
Annons

Boken består i själva verket av två: dels ”Vin och diskussion”, Plutarchos erinringar och troligen rätt fria rekonstruktioner av många års kollokvier (tillika författarens längsta skrift, drygt 300 sidor i bokform), och dels ”De sju vises symposion”, en helt uppdiktad, ganska konstig historia på 40 sidor, med sedan länge döda personligheter som Thales och Solon. 

I båda böckerna bryts åsikter och argument mot varandra, på ett vis man väl både kan och bör kalla demokratiskt. Ty även om här finns en sanningslidelse ligger själva energin också i att låta olika perspektiv träda fram, att röra sig kring problemen ungefär som man begrundar en skulptur.

Plutarchos var fabulöst produktiv – och mycket av hans hand är bevarat. Väsentligen består hans verk av två genrer: biografier, 50 till antalet, över berömda grekiska och romerska personer, och ”Moralia”, som rymmer 70 titlar.

Plutarchos var fabulöst produktiv – och mycket av hans hand är bevarat.

Plutarchos kom från den lilla staden Chaironeia i Boiotien: här drev han privatskola – för både pojkar och flickor. Hans ganska långa levnad – från cirka år 46 till cirka 120–125 e Kr – infaller under det relativt fredliga skede av den klassiska antikens senare period som benämns pax romana, vilket inte är oviktigt. Akademierna i Aten hade raserats under Sullas förödande krig, men delvis återupptagit sina verksamheter, och Plutarchos kunde studera vid eller påverkades i alla fall av alla de viktiga lärdomsinstanserna: den platonska, den peripatetiska, som grundats av Aristoteles, den stoiska (med Zenon som anfader) och den epikureiska.

Annons
Annons

Den platonska låg honom varmast om hjärtat, men det är Plutarchos universalism och öppenhet för skilda uppfattningar om världens beskaffenhet som blivit legendarisk. Teodorsson skriver i sitt förord att Plutarchos ”behärskade eller hade omfattande insikter i praktiskt taget all sin tids kunskap”.

Den hekatombiska ämnesrikedomen i ”Bordssamtal” bär syn för sägen. Det tycks inte spela så stor roll vad man diskuterar: allt äger intresse. Varför blir man hungrigare på hösten? Varför anses det att svampar utvecklas efter åskregn? Vad är lämpligast, att äta från gemensamma fat eller fördelade portioner? Har kvinnor kallare eller varmare konstitution än män? När är det rätt tid för samlag? Varför inbjuder man så många gäster till bröllop? Varför ruttnar kött fortare i månsken än i sol? Som synes utgår en del frågor från rätt märkliga antaganden. Oavsett är bordsdeltagarnas nyfikenhet på stort som smått outtröttlig, och deras tro på att det mesta går att förklara och därmed begripa är på en gång rörande, tröttande och komisk. Visst känner läsare igen denna förnuftstillit hos många andra antika skriftställare, men man undrar om den någonstans är mer emfatisk, och för den delen mer förnumstig, än hos Plutarchos.

Man skrattar ofta högt, särskilt när resonemangen snubblar iväg åt alla tänkbara håll.

Man skrattar ofta högt, särskilt när resonemangen snubblar iväg åt alla tänkbara håll – för att med viss plötslighet landa i en slutsats som lika ofta är förbryllande som klargörande. Lika rolig är den antagligen ofrivilliga metanivån: man ligger till bords och samtalar om hur man bör ligga till bords och samtala. Sådär 90 procent av framställningen är just tal (argumentation, exemplifiering, citat), men Plutarchos har ibland också bemödat sig om en sorts dramaturgi, petat in lite rumsatmosfär: ”Det blev tyst en stund.” (Tyst är det annars sällan.)

Annons
Annons

Oavsett ämne citeras filosofer och diktare ymnigt, särskilt Platon och Homeros (”Poeten”). Över huvud taget har Plutarchos en aktiv relation både till sin samtids och till det förflutnas lärdom och litteratur – också om den ligger ett halvt millennium bakåt i tiden: det talas upprepade gånger om ”de gamla grekerna”.

Typiskt anslag: ”Vid ett tillfälle då jag gav en bankett i Chaironeia, vid vilken Diogenianos från Pergamon var en av gästerna, hade vi betydande problem med att sätta en långskäggig stoisk sofist på plats. Han förde på tal Platons förkastelsedom över dem som anlitar flöjtspelerskor vid vinet och därmed hindrar gästerna att umgås med varandra i diskussioner.”

Ingen oväsentlig sak att dryfta; man tänker genast på all världens restauranger som envisas med att ha på högt uppskruvad musik. Ja, det är snabbt gjort att finna analogier mellan dessa 2 000 år gamla texter och vår egen tid. Men lika ofta, och nästan lika givande fast på ett annat vis, är när man har svårt att se vad i hela friden som blir sagt. När den världsbild som artikuleras förefaller gälla nästan en annan planet.

Plutarchos ansåg dock inte, som till exempel Epikuros, att allt är materialitet: det finns också ande; en smula åtminstone.

”Bordssamtal” är omöjlig att kortfattat summera, men det finns likväl två paradigm som återkommer – och som raden av vältalare ibland på invecklade vis försöker harmoniera. Det första är naturkunskapligt och vilar i hög grad på atomläran, sådan den formulerats av Demokritos: Världen består av å ena sidan oändligt många atomer, å den andra av tomrum. Atomerna har olika massa, glatt eller sträv yta, de hopar sig eller skingras, flyger omkring eller sjunker och buffar upp lättare partiklar, de rinner in i lediga utrymmen eller motas tillbaka om rummet är upptaget. Verkligheten är, kan man säga, olika grader av täthet och gleshet, och snart sagt allt som finns och sker – sjukdomar, akustik, drömmar, väderlek, fikon – beror på de minsta partiklarnas egenskaper och tomheten mellan dem. (Plutarchos ansåg dock inte, som till exempel Epikuros, att allt är materialitet: det finns också ande; en smula åtminstone.)

Annons
Annons

Slående mycket av dessa spekulationer är alldeles vettiga, med en del korrigeringar också naturvetenskapligt riktiga. Annat äger ett slags intuitiv sanning. Plutarchos har bland annat ett helt underbart, liksom av ett barn uppfunnet, sätt att förklara varför olivolja är så tyst. (Vilken underlig poesi i denna banala iakttagelse.) Andra vätskor, till exempel mjölk, innehåller jordartade ämnen ”som får ljudliga slag och smällar” när vätskan strömmar fram. Olivoljan är däremot oblandad, det vill säga fullständigt tät: den saknar tomrum och kan inte ta emot några ämnen som kan ljuda.

Tidens förhärskande uppfattning om synsinnet är rolig: man trodde att ”en kon av strålar sträcker sig ut från vardera ögat” mot det som ses. Och enligt atomistisk teori avskiljs kontinuerligt atomtunna skikt från tingen och seglar mot ögat med information.

I Plutarchos vittfamnande kunskap finns naturligtvis också breda stråk av vidskepelse, eller helt enkelt konstifika idéer. Exempelvis läser vi att det är allmänt vedertaget att den som drabbats av gulsot och tittar på en brockfågel (en sorts vadare) blir frisk. Gudomligheter dras obekymrat in för att förklara vissa saker. Afrodite, Demeter och de andra sköter liksom om periodiska systemet.

Samtalens andra paradigm är dygdefilosofiskt: en på längden och tvären varierad, och något sövande, appell för det grekiska måttfullhetsidealet. Plutarchos och hans närmaste avskyr extravaganser av alla slag, om det så gäller mat, dryck, kläder, parfym, erotik, musik. Den medborgare som väcker deltagarnas gillande är behärskad, ärbar och naturlig. Naturlig betecknar dock här snarast kultiverad; den så att säga naturliga naturen är inget att sträva efter. ”Om lantbruket försvinner”, lyder ett avsnitt, ”blir landskapet formlöst och ovårdat, fyllt med ofruktbara urskogar och översvämmat av vattendrag som strömmar okontrollerat på grund av människans inaktivitet.”

Annons
Annons

Det är svårt, och knappast önskvärt, att tänka sig en måltid utan ett aldrig så litet rituellt element.

Världen är människans uppdrag. Den föreligger visserligen, men själva ordningen kommer an på människan, hennes inställning. Gäller det också den rent fysiska världens lagar? I en diskussion apropå Platons tes om gud som geometriker, uttalar sig en viss Autobolos faktiskt i den riktningen:

”Materien söker oavlåtligen bryta sig ut till obestämdhet och söker alltid undkomma det geometriska tvånget, men förnuftet håller den fast och fördelar den till olika gestalter och tilldelar den olika former och särdrag.” (Min kursivering.)

Det är svårt, och knappast önskvärt, att tänka sig en måltid utan ett aldrig så litet rituellt element. Hos Plutarchos och hans gäster, som alltså låg till bords, är inramningen av yttersta vikt och ideligen påtalad. Man inleder och avslutar med libationer (dryckesoffer) till någon gudomlighet, gästerna får blomster- eller bladkransar. Frågan om bordsplacering återkommer i flera (roliga) avsnitt. Där dryftas också när musiker, om sådana finns, ska beredas tillträde, var vinkruset ska placeras, i vilken ordning myrtenkvistar ska skickas vidare. Och ska det kanske sjungas något? Nej, lutar Plutarchos åt, med en, kan man tänka sig, milt bjudande gest som får togan att falla i klassiska veck: ”det var förr rimligt, men är nu mera vare sig rimligt eller passande”.

Ska vi bryta taffeln där.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons