Annons

Fraktionerna som slogs om makten på Jesus tid

Titusbågen i Rom uppfördes år 81 efter kejsar Titus erövring av Jerusalem år 70. På reliefen avbildas segerprocessionen och bytet från Templet.
Titusbågen i Rom uppfördes år 81 efter kejsar Titus erövring av Jerusalem år 70. På reliefen avbildas segerprocessionen och bytet från Templet. Foto: Werner Forman Archive/TT

Under Jesus levnad var de kristna en mycket liten grupp i dagens Israel/Palestina. Mycket större var grupper som saddukeerna, fariseerna och, dåtidens extremvänster, seloterna.

Under strecket
Publicerad

Dick Harrison.

Foto: TT

”Måltiden hos Simon fariseen”. Målning av Maria Felice Tibaldi, 1700-tal.

Foto: Fine Art Images/TT

Saddukee. Illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Mosaik från 1100-talet som avbildar aposteln Simon Ivraren (Seloten). Det är oklart om Simon verkligen tillhörde den politiska grupperingen seloterna.

Foto: Gianni Dagli Orti/REX/TT

Ruiner efter esseernas byggnader i Qumran.

Foto: Album/Oronoz/TT

”Högmodiga fariseer förbannar lärjungarna”. Flamländskt kopparstick från 1585.

Foto: Album/TT

Dick Harrison.

Foto: TT

”Måltiden hos Simon fariseen”. Målning av Maria Felice Tibaldi, 1700-tal.

Foto: Fine Art Images/TT

Fråga: Vilken roll spelade Jesus och hans rörelse under dess första decennier? Vilka andra judiska rörelser som samexisterade med, och konkurrerade, med de äldsta kristna.

Dick Harrison.
Dick Harrison. Foto: TT

Dick Harrison: I särklass viktigast av de grupperingar som gjorde sig hörda i dagens Israel/Palestina på Jesu tid var fariseerna. Ingen judisk fraktion har blivit mer bespottad i kristen evangelietradition är denna, vilket kan förefalla märkligt med tanke på att Jesus på flera sätt stod närmare fariseerna än andra judiska partier. Troligen betydde termen ”fariseer” ungefär ”de avskilda”, och benämningen kan mycket väl ha varit utomståendes beteckning på rörelsen i dess inledningsskede. I vilket fall som helst rörde det sig om idealister, vilka strävade efter att bevara den judiska kulturen och därigenom stärka dess livskraft gentemot alla fientliga element i samhället, i synnerhet den romerska ockupationsmakten.

”Måltiden hos Simon fariseen”. Målning av Maria Felice Tibaldi, 1700-tal.
”Måltiden hos Simon fariseen”. Målning av Maria Felice Tibaldi, 1700-tal. Foto: Fine Art Images/TT
Annons
Annons

Alla judar var, menade fariseerna, förpliktade att leva enkelt och i enlighet med stränga andliga renlevnadskrav. Lagens regler måste följas till punkt och pricka. Ju striktare och frommare folket följde lagens bud, desto lättare skulle den judiska identiteten kunna upprätthållas. Därmed inte sagt att fariseerna var inflexibla paragrafryttare. Deras syn på lagen var inte alls lika statisk som man lätt inbillar sig när man tar del av negativa yttranden om fariseer i Nya testamentet. De var ofta påfallande öppna för att anpassa sig till nya situationer och accepterade flera dogmer som saknade stöd i de äldsta delarna av Gamla testamentet. Hit hörde tron på ett liv efter döden.

Förhållandet mellan Jesus, lärjungarna och fariseerna har varit föremål för intensiva diskussioner och lär till följd av källbrist aldrig bli tillfredsställande utrett. Eftersom Jesu lära ofta tangerade fariseernas idéer fick han – vilket tydligt framgår i Bibeln – stöd från åtskilliga i deras krets. Av Apostlagärningarna framgår att ett antal fariseer även anslöt sig till kristendomen. Den mest kände var Paulus, som från att ha varit hätsk farisé blev kristenhetens förste store organisatör och författare till de äldsta delarna av Nya testamentet. Likväl är det fiendskapen mellan Jesu krets och farisémajoriteten man minns bäst från ett översiktligt evangeliestudium.

Jämfört med Jesus och lärjungarna framstår fariseerna som högmodiga och giriga hycklare, åtminstone om vi skall sätta tilltro till de partiska evangelisterna. Fariseerna irriterade sig på att Jesus, till skillnad från dem, förkastade en mängd kultiska renhetslagar och dessutom välkomnade allmänt erkända syndare i sin krets. Det är inte osannolikt att svartmålningen av fariseerna i Bibeln ytterst är en följd av den bitterhet som ofta uppstår när en nära vänskap har brutits. Få är lika bittra fiender som de vars idéer nästan överensstämmer med varandra, men bara nästan.

Annons
Annons

Saddukee. Illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Mosaik från 1100-talet som avbildar aposteln Simon Ivraren (Seloten). Det är oklart om Simon verkligen tillhörde den politiska grupperingen seloterna.

Foto: Gianni Dagli Orti/REX/TT
Saddukee. Illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.
Saddukee. Illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Det mest aristokratiska av de judiska partierna, och det som sannolikt stod allra längst från Jesus, var det saddukeiska. Saddukeerna var företrädare för det högre prästerskapet i Jerusalem och, i förlängningen, för välbärgade judar i allmänhet. De hade det gott ställt och fruktade revolutionära omvälvningar av alla de slag, bland annat eftersom varje förändring hotade att försämra deras egna positioner. Alltså samarbetade de med romarna och visade öppenhet och tolerans mot hellenistisk kultur. Religiöst sett var de dock betydligt mer konservativa än fariseerna och motsatte sig bestämt sent tillkomna delar av Gamla testamentet.

En sann sadduké erkände således inte änglarnas existens, själens odödlighet och de dödas uppståndelse. De avfärdade även fariseernas uppfattning att hela Israel var att betrakta som ett folk av präster och yrkade på prästämbetets exklusivitet, vilket ju i praktiken betydde att de ansåg sig själva mer värda än andra. Det löpte alltså en stor ideologisk skiljelinje mellan saddukeer och fariseer.

Mosaik från 1100-talet som avbildar aposteln Simon Ivraren (Seloten). Det är oklart om Simon verkligen tillhörde den politiska grupperingen seloterna.
Mosaik från 1100-talet som avbildar aposteln Simon Ivraren (Seloten). Det är oklart om Simon verkligen tillhörde den politiska grupperingen seloterna. Foto: Gianni Dagli Orti/REX/TT

Om saddukeerna ockuperade högerflygeln på en judisk partiskala och fariseerna vänsterflygeln utgjordes extremvänstern av seloterna. Ur strikt andligt perspektiv var de att betrakta som en gren på det fariseiska trädet, men de skilde sig markant från fariseerna när det kom till handling. Det grekiska ordet selot, eller zelot, betyder närmast ”en som visar iver”, det vill säga en fanatiker. Medan saddukeerna accepterade det romerska styret och fariseerna visserligen avskydde det men föredrog att motarbeta det med fredliga medel drog sig inte seloterna för att gripa till våld, antingen i form av lönnmord eller genom öppen revolt.

Annons
Annons

Ruiner efter esseernas byggnader i Qumran.

Foto: Album/Oronoz/TT

Enligt seloterna var Roms välde en styggelse i Herrens ögon. Varje sann jude måste därför viga sitt liv åt att med vapen i hand kasta ut romarna och upprätta en självständig, rättfärdig stat. I våra dagar skulle vi definiera seloterna som militanta fundamentalister och terrorister. Det första stora selotupproret ägde rum år 6 e.Kr., medan Jesus ännu var ett barn. Trots att deras revolter ideligen nedkämpades av myndigheterna förblev seloterna en kraft att räkna med ända till det stora nederlaget mot romarna år 70.

Det som trots alla skillnader förenade saddukeer, fariseer och seloter var att de inte avskärmade sig från det judiska samhället utan levde mitt i det: saddukeerna i den självpåtagna rollen som prästerliga ledare, fariseerna som lärare, seloterna som potentiella befriare. Samtidigt valde emellertid vissa judar att helt lämna den folkliga gemenskapen och bygga upp ett alternativt samhälle vid sidan av det etablerade, antingen genom att föra ett kringvandrande liv mellan städer, byar och oaser eller genom att bokstavligt talat konstruera ett eget litet rike i vildmarken.

Ruiner efter esseernas byggnader i Qumran.
Ruiner efter esseernas byggnader i Qumran. Foto: Album/Oronoz/TT

Den mest omskrivna av dessa grupper är esseerna. Namnet kommer antingen av arameiskans hasayya (”de fromma”) eller asayya (”de helande”). Esseerna utgjorde en from munkorden, vilken praktiserade egendomsgemenskap och celibat, varför de endast fortlevde genom nyrekrytering. Den som önskade förvärva medlemskap i deras orden måste först leva som novis i två år. Esseerna förefaller ha tagit avstånd från politisk aktivism och hållit fast vid en fredlig ödestro, något som skilde dem markant från seloterna. Förmodligen var det esseerna som producerade de ”Dödahavsrullar” som har påträffats i grottor i trakten av Qumran sedan 1947. Om identifieringen är korrekt levde esseerna i en klosterliknande anläggning, grundad av en man som omtalas som ”Rättfärdighetens Lärare”, från ca 135 f.Kr. till 68 e.Kr., med ett längre avbrott efter en jordbävning år 31 f.Kr.

Annons
Annons

”Högmodiga fariseer förbannar lärjungarna”. Flamländskt kopparstick från 1585.

Foto: Album/TT

Det är anmärkningsvärt att esseerna inte nämns i Nya testamentet, trots att andra antika skribenter omtalar deras existens. På vissa punkter påminner deras lära starkt om kristendomen, på andra punkter inte, till exempel i synen på Messias: munkarna i Qumran räknade med två Messiasgestalter, inte en. Inom forskningen har man stundom framkastat idén att Johannes Döparen skall ha haft nära kopplingar till Qumransamfundet, men i brist på belägg måste detta förbli en gissning.

Till detta kom kretsen kring Jesus och de lärjungar som förde rörelsen vidare efter hans död. Det var ingen större grupp. Kristendomen blev en massreligion först långt efter korsfästelsen. Allt Bibeln har att säga om Jesuskretsens verksamhet ger vid handen att det var en mindre gruppering i Galileen, en av flera sekter som fylkades kring karismatiska ledare. Likt övriga fromma judar uppehöll sig lärjungarna gärna i synagogor men var inte främmande för stormöten på öppna platser. De vördade sabbaten och de judiska festerna, även om de förkastade delar av den ritualistiska stränghet som andra skriftlärde tillmätte helgerna. Vanligt folk visade lärjungekretsen aktning. Fariseer och seloter betraktade dem med nyfikenhet. När saddukeerna i Jerusalem i ett sent skede av Jesu liv konfronterades med hans budskap förefaller de dock ha reagerat med spontant avståndstagande.

”Högmodiga fariseer förbannar lärjungarna”. Flamländskt kopparstick från 1585.
”Högmodiga fariseer förbannar lärjungarna”. Flamländskt kopparstick från 1585. Foto: Album/TT
Annons
Annons

Även om vi betraktar det budskap lärjungarna hjälpte till att förmedla påminner de på flera punkter om anhängarna av andra sekter. Moralbudskapet var strängt: Jesus yrkade på icke-våld, förkastade materiell rikedom och attackerade onda andar med en karismatisk energi som gjorde stort intryck på alla närvarande. Liksom seloter och fariseer opponerade sig Jesuskretsen mot saddukeernas aristokratiska snobbism och religiösa stockkonservatism. Till skillnad från seloterna – men i likhet med saddukeerna och esseerna – yrkade inte Jesus på väpnat motstånd mot romarna. Motståndet mot den världsliga makten förefaller åtminstone inte ha utgjort ett centralt element i läran. Liksom hos esseerna förekom eremitliv och ökenvistelse i den kristna traditionen; det är ingen slump att religionen så småningom utvecklade ett klosterväsen. Att döma av evangelierna befann sig lärjungarna ibland på vandring genom Palestina, men under vissa perioder levde de i byn Kafarnaum vid norra stranden av Gennesarets sjö, mitt i folkets krets. I allt detta var Jesuskretsen en synnerligen tidstypisk företeelse.

Emellertid fanns det också betydande skillnader mellan urkristendomen och övrig judendom. Jesus hade knappast blivit korsfäst om inte vissa grupperingar hade upplevt honom som ett hot. Han tycks ha accepterat alla möjliga människor i sin krets – fiskare, tullindrivare, med flera – och även kvinnor, vilket inte hörde till vanligheterna. Han framhöll med skärpa att hans rike icke var av denna världen och alltså inte skulle förväxlas med ett eventuellt återuppstått israeliskt kungarike med centrum i Jerusalem, något som säkert irriterade en och annan selot och farisé. Han välkomnade såväl oskyldiga barn som prostituerade och äktenskapsbryterskor och han ignorerade öppet judiska fördomar mot samarier och romare. Det senare föranledde åtskilliga konflikter med andra judar, särskilt fariseerna, som annars höll med om åtskilligt av den religiösa andemeningen i Jesu predikningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons