Annons

Sebastian Lönnlöv:Från fjunig frukt till saftig sexsymbol

Foto: Yuri Kevhiev / Alamy

Persikan har betraktats som olämplig, oätlig och den mest erotiska signal man kan föreställa sig – inte minst om frukten har ett bett i sig. Den har använts som litterär metafor och som symbol för förtryck och ju närmare man kommer dess långa historia, desto mer inser man att var tid har sin persika.

Under strecket
Publicerad

Sommaren är persikornas tid. Det är nu de ser som mest inbjudande ut där de tronar i fruktdiskarna med sina mjuka, lätt rodnande skal. Men vägen dit har varit lång och snårig – och då tänker jag inte främst på den resa från andra breddgrader som frukten i våra affärer gjort, utan på hur persikan har gått från natur- till kulturprodukt, litterär metafor och sexuellt syftande emoji.

Persikans namn på svenska och många andra språk kommer från latinets malum persicum – persiskt äpple.

Moderna dna-studier har bekräftat att persikans ursprung finns i Kina, där odlingen startade redan för 8 000 år sedan. Via Japan kom den domesticerade formen av persika till Indien och sydvästra Asien, för att sedan dyka upp i Grekland kring år 300 före vår tideräkning. Det är antagligen en myt att Alexander den store skulle ha fört frukten till romarriket efter sitt krig mot perserna, men persikans namn på svenska och många andra språk kommer från latinets malum persicum – persiskt äpple.

Till Sverige nådde persikoträdet under sent 1400-tal, men kom länge att stanna i klosterträdgårdarna och betraktas som en läkeväxt. Hildegard av Bingen föreskrev barken för en rad olika åkommor, men menade att persikan rymmer ett element av avundsjuka och varnade för att förtära själva frukten, som hon ansåg ohälsosam.

Annons
Annons

Under sin långa historia av interaktion med människan har persikan hunnit lämna en mängd spår i kulturen, särskilt i asiatiska länder där både trädet, träslaget, blommorna och frukten rymmer en mångfald av olika konnationer. I kinesisk mytologi äter gudarna persika för att förbli odödliga, på samma sätt som grekiska gudar intog ambrosia. Blommande persikoträd är förstås också ett klassiskt motiv i kinesiska och japanska träsnitt och tuschteckningar.

Även i den västerländska konsten har persikan avbildats, särskilt i stilleben, av alltifrån Caravaggio och Rubens till mer moderna mästare som Renoir, Cézanne, Monet och van Gogh. Fruktens mjuka rundning och skalets färgskiftningar kan redan i sig förklara persikans popularitet som motiv, men det snabba förloppet från omogen till övermogen gör den dessutom tacksam som förgänglighetssymbol. Och i litteraturen har persikan fått stå för något än mer förgängligt än livet, nämligen skönheten.” Lasse Lucidor använde sig redan på 1600-talet av persikoträdet, som blommar på bar kvist, för att visa hur illa det går när man förbättrar sitt utseende med utsmyckningar. Så länge persikoträdet står i blom är det visserligen vackert, skriver Lucidor, men ”styggre Trä fins eij i By, / När Blomman wisnad faller neer, / Så haer et ingen Prydna mehr, / Står sluskot, löflöst, fahlt och baart”.

Något av ett rekord i persiko-omnämnanden har annars August Strindberg.

En sökning bland Litteraturbankens digitaliserade klassiker resulterar i långa listor med omnämnanden, de flesta tämligen förutsägbara; framför allt är det persikolena, persikorodnande och persikofjuniga kinder som återkommer. Undantag finns dock och min absoluta favorit gömmer sig hos den alltför bortglömde Henning Berger – närmare bestämt i ”Ur en ensams dagbok” (1908), där en dekadent dagdrömmares ansiktsfärg liknas vid ”en blödande persikekärna” och han själv vid ”en vampyr, som sög saften från redan saftlösa”.

Annons
Annons

Agnes von Krusenstjerna, som kunde skriva saftigt och mörkt om precis vad som helst, har i ”Bröllop på Ekered” (1935) – femte boken i serien om fröknarna von Pahlen – mejslat fram en lika tafatt som metaforstinn sexscen: ”Hon var kall och frös litet, naken som hon var. Då lade han sin varma klabbiga labb över hennes ena bröst. Labben formade sig tanklöst efter det runda fulla kvinnobröstet. Den blev till en solkig skål där en persika dock kunde rymmas.”

Något av ett rekord i persiko-omnämnanden har annars August Strindberg, som ju över huvud taget skrev mycket om det mesta. I dramat ”Fordringsägare” (1889) retar Tekla sin make Adolf genom att tala om en annan mans skönhet: ”Han hade så små, små söta mustascher, och såg ut som en persika på kindbenet; det var så mjukt och skärt, så man ville bita i det!” Och i novellen ”Över molnen” (1885) beskrivs huvudpersonens nemesis som en människoruin, ”med kinder av persikans kadaverfärg”.

Hilma Angered-Strandberg (1855–1927) har fått en betydligt mera undanskymd plats i litteraturhistorien än Strindberg, men nämner persikor minst lika ofta, särskilt i de romaner och noveller som hon skrev under sin sex år långa vistelse i USA. I och med kolonialiseringen spred sig nämligen persikan ännu mer, så att den nu växer på de flesta av jordens kontinenter, och den visade sig trivas alldeles utmärkt i Nord- och Sydamerika.

Den som vill hitta starkare kopplingar mellan persikor och rasism behöver inte leta särskilt länge.

Persikorna hos Angered-Strandberg är ”skärduniga”, deras dofter fyller luften och blommorna är som ”en morgondröm, så ömtåligt skär”. Men den som vill förstå rötterna till dagens rasism kan gärna studera hennes reseskildringar från ’Persikostaden’ – Wilmington i Delaware – där de svarta invånarna sida upp och sida ner beskrivs som djuriskt skrämmande, med formuleringar som är svåra att ens citera i dag.

Annons
Annons

Den som vill hitta starkare kopplingar mellan persikor och rasism behöver inte leta särskilt länge. Redan det faktum att persikoodlingen i USA tog fart under 1700-talet, och då särskilt i Sydstaterna, vittnar om att det i hög utsträckning var ofri arbetskraft som skötte fruktträdgårdarna. Charles Ball skriver i självbiografin ”Slavery in the United States” (1837) om hur han och andra slavar stal persikor som en ren motståndshandling, trots de hårda straff som väntade vid upptäckt – till exempel att bindas fast vid ett persikoträd och pryglas, vilket finns beskrivet i flera liknade självbiografier. Och i ”Hemmen i den nya verlden” (1853–54) skildrar Fredrika Bremer ett samtal under ett persikoträd, där slavar berättar för henne om sina hårda livsvillkor; vittnesmål som Bremer raskt avfärdar som lögnaktiga och överdrivna.

Men de amerikanska persikorna är ändå inte främst kopplade till slaveriet, utan till dess avskaffande. Historikern William Thomas Okie berättar i ”The Georgia peach. Culture, agriculture, and environment in the American South” (2016) om hur persikan fick en förnyad och fördjupad betydelse i Sydstaterna efter inbördeskriget. Plantageägare hade länge haft små fruktträdgårdar på sina ägor, men den huvudsakliga grödan hade varit bomull. Problemet var att bomullsodling slet hårt på jorden – och att den hade blivit alltför förknippad med slaveriet.

När persikoodlingen började bli en ekonomisk faktor, istället för bara en hobbyverksamhet, upphöjdes frukten till ikon. Georgia lanserade sig själv som ’The Peach State’, en av de största gatorna i Atlanta döptes till Peach Tree Street, och allt fler orter anordnade persikofestivaler. De före detta slavarna plockade fortfarande frukten, men hade inte råd att själva odla eller äta den. Persikor blev en vit frukt, skriver Okie, och betonar att även om det blev alltmer populärt att likna amerikanska kvinnor vid persikor så var – och är – det en liknelse förbehållen skär hud.

Annons
Annons

I heterosexuella sammanhang kan en persikoemoji betyda något i stil med ”snygg rumpa”, men bland homo- och bisexuella män har den fått en utökad betydelse.

I dag är det främst mexikanska gästarbetare som plockar de amerikanska persikorna. I svenska fruktdiskar finns persikan inte bara under sin somriga högsäsong, utan är – som så många andra frukter och grönsaker – möjlig att köpa året om, importerad från Sydeuropa, Sydafrika och Sydamerika. Och i våra mobiler väntar persikoemojin, som tack vare sitt sensuella utseende har fått ett helt eget digitalt liv som rumpsymbol. Även i heterosexuella sammanhang kan en persikoemoji betyda något i stil med ”snygg rumpa”, men bland homo- och bisexuella män har den fått en utökad betydelse. I den subkulturella rollfördelningen bottom, top och vers – där den som är bottom främst vill bli penetrerad, den som är top främst vill penetrera och den som är vers trivs lika bra med båda – är persikan en av flera emojier som signalerar rollen bottom.

Sedan slutet av 2019 är all användning av persikoemojin i sexuellt syfte förbjuden på Facebook och Instagram, men i gayappar som Grindr är den både tillåten och vanligt förekommande. Genom att kombinera några få emojier kan ganska avancerade budskap överföras på litet utrymme; persika, ögon, aubergine betyder till exempel ”jag är bottom och letar efter någon som är top”.

Denna sexuella persikosymbolik har ingenting alls att göra med ”Call me by your name” (2007), men André Acimans bok – och än mer den framgångsrika filmatiseringen från 2017 – har i grunden ändrat persikans populärkulturella premisser. Berättelsen om Elio och Oliver rymmer nämligen den så kallade persikoscenen, som i många avseenden är oförglömlig på filmduken, men ändå rejält censurerad jämfört med bokens flera sidor långa skildring av sex med persika (!) och kroppsvätskebemängt persikoätande. Antagligen har André Aciman persikoscen hämtat sin inspiration från ett annat, betydligt äldre kärleksdrama mellan två män. Den kinesiske filosofen Han Feizi (ca 280–233 före vår tideräkning) skrev om makt på ett sätt som har jämförts med Machiavellis ”Fursten”, men berättar också i förbigående en anekdot som ska ­belysa faran med att lita på sin härskare:

Annons
Annons

En hovman, som älskade sin hertig och stod honom mycket nära, bet en dag i en persika och fann den så ovanligt välsmakande att han ville ge resten frukten till hertigen. Gesten band dem ännu tätare tillsammans, men bara så länge hovmannen var tillräckligt vacker. När hans skönhet hade falnat började hertigen istället betrakta den halvätna persikan som en skymf och använde den som förevändning för att avsluta relationen. Tack vare Han Feizis anekdot om hovmannen, som kanske aldrig ens har existerat, kom persikan med ett bett i att under lång tid fungera som den vedertagna kinesiska bilden för kärlek mellan män – långt innan André Aciman lät Elio och Oliver blanda sina kroppsvätskor med persikans saft.

Persikan är alltså inte så oskyldig som den vid en första anblick kan verka; under sitt fjuniga skal dryper den av betydelser. Betydelser som skiftar beroende på tid och plats, men som tillsammans säger oss en hel del om den persikoätande, historieberättande människan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons