Annons

Från giftlaboratoriet till Salisbury

Krister Eduards, om Rysslands långa historia av statsterrorism och giftattentat.

Under strecket
Publicerad

Under fjolåret blev den ryska regeringen beskylld för statsterror – igen.

Foto: Frank Augstein/TTBild 1 av 1

Under fjolåret blev den ryska regeringen beskylld för statsterror – igen.

Foto: Frank Augstein/TTBild 1 av 1
Under fjolåret blev den ryska regeringen beskylld för statsterror – igen.
Under fjolåret blev den ryska regeringen beskylld för statsterror – igen. Foto: Frank Augstein/TT

2018 blev den ryska regeringen åter beskylld för statsterror – och denna gång med Novitjok som vapen. Det är ett samlingsnamn på tre likartade nervgifter avsedda för kemisk krigföring, som utvecklades i Sovjetunionen under det kalla krigets åttiotal. Giftet är extremt verkningskraftigt, det räcker med hudkontakt för att nervsystemets signaler till kroppens muskler ska blockeras. De vanligaste dödsorsakerna är hjärtstillestånd eller kvävning.

Den person som skulle avrättas var Sergej Skripal, en före detta överste i det ryska militärspionaget GRU, som hade tagit sin tillflykt till England efter att ha dömts i Ryssland för spionage och senare frigivits i en fångutväxling. Han och hans dotter Julia Skripal hittades medvetslösa på en bänk i Salisbury i mars förra året. De överlevde attacken, men kan ha fått bestående skador. Vladimir Uglev, en av de ryska kemister som deltog i utvecklingen av nervgifter på åttiotalet, berättar i DN (21/4 2018) att de två sannolikt räddades till livet av att de tvättade händerna. För ett brittiskt par, som hittade den parfymflaska som de ryska agenterna hade förvarat giftet i, gick det sämre – kvinnan dog medan mannen drabbades av hjärnhinneinflammation.

Annons
Annons

Den brittiska regeringen pekade tidigt ut den ryska regeringen som ansvarig för mordförsöket – som rutinmässigt nekade till anklagelserna. Men indicierna är tydliga. Vladimir Uglev bekräftar att uppgifterna från de brittiska analyserna av giftet motsvarar innehållet i ett av Novitjokgifterna. Vidare har de ryska myndigheterna varit oförnuftiga nog att låta två för dådet utpekade GRU-agenter intervjuas i TV, där de fullständigt misslyckades med att övertyga om sin oskuld. Båda har också nyligen fått hedersutmärkelsen "Ryska federationens hjälte" – ryska agenter brukar dekoreras när de genomfört riskabla insatser utomlands. Den undersökande internetgruppen Bellingcat har knutit de två agenterna till den hemliga elitenhet inom GRU, som också bedöms ha stått bakom det misslyckade försöket till statskupp i Montenegro 2016.

Ett annat omtalat fall är mordet med hjälp av radioaktivt polonium på den avhoppade översten i den ryska säkerhetstjänsten FSB Alexander Litvinenko drygt tio år tidigare i London. En brittisk utredning slog fast att mordet hade utförts av två FSB-agenter, och att mordet rimligtvis måste ha godkänts på högsta ort. Poloniet lämnade tydliga spår, vilket gjorde det olämpligt som mordvapen. Därför skulle Sergej Skripal i stället mördas med nervgift.

Att makthavare i Moskva låter mörda personer utomlands som uppfattas som hot mot Kremls maktambitioner är inga nyheter. Den ukrainske nationalistledaren Jevhen Konovalets likviderades med en sprängladdning i Rotterdam 1938. Kommunistledaren Lev Trotskij höggs ihjäl 1940 med en isyxa i Mexiko. Den vitryske författaren och nationalisten Janka Kupala dog 1942 genom att ”råka falla över ett trappräcke” tio våningar upp i Moskva. Tjeckoslovakiens utrikesminister Jan Masaryk mördades sannolikt 1948 genom att kastas ut genom ett fönster. Mordet 1948 på den rysk-judiske skådespelaren Solomon Mikhoels kamouflerades som en trafikolycka.

Annons
Annons

Rysk statsterrorism är en bekant företeelse. Det intressanta här är hur gifter och andra kemiska substanser utvecklas och används som mordvapen.

Den 2011 bortgångne ryske juristen och författaren Arkadij Vaksberg (också känd som flerårig medarbetare Under strecket i SvD), berättar i sin bok Giftlaboratoriet (Norstedts 2008) varför och hur nya verktyg utvecklades för att förgifta medborgarna. Ledarna för den nya sovjetstaten 1917 skydde inga medel för att eliminera motståndare. Vladimir Lenin hade exempelvis redan under exiltiden i Schweiz uppmanat de unga ryska revolutionärerna till terrorattacker. Väl vid makten proklamerade han 1918 sin “röda terror” – hans order var nu att hänga, skjuta och dränka för att sprida skräck i befolkningen.

Revolutionen förutsatte terror. Lenin skriver i sin bok Terrorism och kommunism att revolutionen måste uppnå sina mål ”om så krävs – genom terror. Formerna för eller omfattningen av förtrycket är ingen principiell fråga. Det handlar om att välja det mest ändamålsenliga”. Statsterrorismen blev regeringspolitik. Och även om den 1921 lanserade ”Nya ekonomiska politiken” (NEP) gav ett intryck av reträtt från den mest hårdföra maktutövningen, skrev Lenin i ett internt brev: ”Det vore ett stort misstag att tro att NEP kommer att få oss att avstå från terrorn. Vi kommer att återvända till terrorn…”

Trots sin brutalitet behövde terrorpolitiken tydligen ändå förstärkas. 1921 lät Lenin skapa ett hemligt toxikologiskt laboratorium, som skulle delta i kampen mot sovjetmaktens fiender. Lenin döpte laboratoriet till ”Särskilda kabinettet” och lät det vara direkt underställt honom själv. Terrorpolitiken hade fått ett nytt instrument – gifter.

Annons
Annons

Efter Lenins död 1924 var det flera år tyst om det Särskilda kabinettet. Men när Josef Stalin insatte Genrich Jagoda som chef för det sovjetiska kombinerade inrikesministeriet och säkerhets- och underrättelsetjänsten NKVD 1934, ökade tempot i verksamheten. Under Den stora terrorn 1936–38 blev en berömd professor och forskare, Grigorij Majranovskij, chef för vad som nu kallades Laboratorium X. Tack vare utvecklingen och utprovning av nya gifter meriterade han sig med tiden för öknamnet ”Dr Död”.

Parallellt med Laboratorium X fanns på Lubjanka (NKVD:s huvudkvarter, senare också KGB:s och idag FSB:s) också ett bakteriologiskt laboratorium, där nya bakteriestammar utvecklades som angrep olika kroppsorgan. De, liksom gifterna, testades på levande människor från de egna fängelserna.

Verksamheten kunde ha förblivit hemlig, om inte Stalin själv hade valt att vid den tredje stora Moskvaprocessen 1938 låta statsåklagaren berätta öppet om den – nu var det dags för likvidering av Jagoda. Giftlaboratoriet beskrevs offentligt i rättegången, och definierades som hans personliga och brottsliga initiativ och som något som skulle upphöra att existera med honom. Men giftforskningen rullade på efter hans dödsdom.

Under Den stora terrorn mördades enligt offentliggjorda sovjetiska arkiv exakt 681 692 personer. Oberoende historiker som Robert Conquest menar i sin bok Den stora terrorn (Prisma 1971) att en miljon människor avrättades och att sammanlagt minst femton miljoner föll offer för terrorpolitiken. 1938 bedömde Stalin att utrensningarna hade gått för långt. NKVD-chefen Nikolaj Jezjov, också kallad ”Den Blodige Dvärgen” på grund av sin kroppslängd och sadistiska läggning, avlägsnades och avrättades 1940 som ansvarig för de eskalerade utrensningarna, som ju Stalin ändå själv hade beställt. Lavrentij Berija trädde till som ny chef för NKVD. Dödsdomar fortsatte att verkställas men i betydligt mindre skala. Storskaliga arresteringar och deportationer till arbetsläger fortsatte dock ända fram till Stalins död år 1953.

Annons
Annons

Giftlaboratoriets verksamhet reducerades enligt Vaksbergs arkivstudier betydligt under andra världskriget, för att under efterkrigstiden åter ta fart. Den expanderande produktutvecklingen resulterade både i nya gifter som ricin, tallium, cyanvätesyra och koltjinin, och i nya giftbärare som tändsticksaskar, cigarrettetuier, konfektaskar och parfymflaskor.

Majranovskijs giftmördande förefaller ha nått en kulmen 1946–47. Raoul Wallenbergs död den 17 juli 1947 tas upp av Vaksberg, som bedömer att han mördades med hjälp av injicerat curare i Lubjankas giftlaboratorium. Döden, som inträder på grund av kvävning, rapporterades som hjärtsvikt. Vaksbergs version av Wallenbergs död är dock ifrågasatt. Ett annat icke-ryskt giftoffer blev Bulgariens partichef Georgij Dimitrov, som oväntat avled efter en abrupt försämring av sin hälsa på ett sanatorium utanför Moskva 1949. Jugoslaviens president Josip Broz Tito stod enligt Vaksberg på listan, men räddades antagligen av att Stalin själv hann dö först.

I slutet av fyrtiotalet inleddes en antisemitisk kampanj i Sovjetunionen, som också drabbade de många judiska forskarna vid Giftlaboratoriet. Den paranoide Stalin misstänkte att de framställde gifter för att döda just honom. Utvecklingsverksamheten vid laboratoriet drogs ned. Tillslagen blev också färre, särskilt efter Stalins död. Till de mer kända hör ”Dr Död” – som under Nikita Chrusjtjovs tid vid makten hade blivit en belastning – som 1964 plötsligt avled i en sjukhuskorridor i Moskva efter en hälsoundersökning. Diagnos: hjärtsvikt.

Annons
Annons

Till de mer notabla giftinsatserna i modern tid hör aktionen mot den nationalistiske presidenten Hafizulla Amin i Afghanistan 1989. Han förgiftades tillsammans med hela sin vaktstyrka av sin kock, en överstelöjtnant i KGB:s avdelning för sabotage och mord. Några hundra yrkesmän ur den s k Alfagruppen stormade därefter Taj-Bek-palatset och genomförde avrättningen.

I det postsovjetiska Ryssland har huvudsakligen ryska medborgare – journalister, oppositionspolitiker och andra misshagliga personer – drabbats av giftattentat. Ett undantag är dioxinförgiftningen 2004 av den ukrainske politikern Viktor Jusjtjenko, ledaren för den orangea revolutionen, som då kandiderade till presidentposten i konkurrens med Moskvas kandidat Viktor Janukovitj. Attentatet bedöms av Jusjtjenko själv i en BBC-intervju som en särskild hälsning från Vladimir Putin, eftersom dioxin är en komponent i Agent Orange.

Arkadij Vaksbergs bok om giftlaboratoriet är skrämmande läsning. Även om författaren ibland verkar ta ut svängarna – en del resonemang ger ett spekulativt intryck – övertygar framställningen i sin helhet. Och det är svårt att förstå hur tusentals personer anställda som forskare och agenter i den statliga gift- och mordverksamheten förmådde undvika att mentalt gå under, även om de i allmänhet sannolikt var övertygade om att de utförde viktiga fosterländska uppdrag. Samtidigt skildras hur medarbetare till ”Dr Död” Majranovskij tar sina liv, blir kroniska alkoholister eller slutar på mentalsjukhus.

Det framstår också som märkligt för en svensk läsare av idag att människoliv kunde vara så litet värda, så försumbara, att oskyldiga personer användes som levande försöksobjekt i dödliga och ytterligt plågsamma giftexperiment, och att kanske en miljon personer avrättades på grund av diktatorns paranoida misstänksamhet.

Moskva har upprepade gånger inför världen förnekat den ryska statens inblandning i mord inom och utom landet. Men fortfarande är, som på Lenins och Stalins tid, avskräckningen den ryska inrikespolitikens förnämsta påtryckningsmedel. Och avhoppare har bekräftat att Ryssland i strid mot internationella konventioner har fortsatt utveckla kemiska vapen. De genomförda attentaten talar sitt tydliga språk.

De två aktuella mordattentaten i England har verkställts under Vladimir Putins ledning av landet, samme president som 2006 undertecknade en lag som legaliserar riktade mord utomlands. Regimens försäkringar om att statsterrorn och giftattentaten är borta övertygar inte.

KRISTER EDUARDS är tidigare ambassadråd i Moskva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons