Annons
Recension

Ulf LundellFrån gringubbe till uppsluppet rockparty

Ulf Lundell på Skansen den första augusti.
Ulf Lundell på Skansen den första augusti. Foto: Mattias Hansson/TT

Under sin konsert på Skansen håller Ulf Lundell monologer om irriterande ”Pride-människor”, det dåliga tv-utbudet och bristen på manlig litteratur. Musikaliskt är det svajigt men i konsertens bästa stunder blir bandet och publiken som en enda stor lycklig kropp.

Under strecket
Publicerad

Ulf Lundell bjöd på sedvanligt vis på en alldeles för lång konsert på Skansen.

Foto: Mattias Hansson/TT Bild 1 av 1

Ulf Lundell

Genre
Konsert
Var
Skansen

Ulf Lundell har flera gånger aviserat att han ska lägga av med musiken. I alla fall turnérandet. Senast 2015 då den 69-åriga rockstjärnan, åsiktsmaskinen, författaren och konstnären högtidligen sa att det kunde räcka med de fyrtio år som förflutit från debuten med albumet "Vargmåne".

Naturligtvis ångrade han sig och skrev i boken "Vardagar" att beslutet var "idiotiskt" och att det åsamkat honom "stor möda, stort besvär".

Så efter en vår med rubriker om att ha kört på fyllan och smädat Camilla Läckberg - och utgivande av såväl fler dagboksanteckningar, "Vardagar 2", och ett nytt album, "Tranorna kommer" - är Lundell alltså återigen ute på vägarna.

Ett uppenbarligen välkommet beslut då kritikerna varit nådiga och kön till Sollidenscenen på Skansen ringlar sig så lång att alla inte ens hunnit igenom säkerhetskontrollen när Lundell drar igång med titelspåret från det senaste albumet.

Men det spelar kanske inte så stor roll, alla vet ju att konserterna med Lundell är oändligt långa. Både de fanatiskt beundrande männen längst fram, de där som han både behöver och verkar lite besvärad av, och alla de andra. De som kanske inte har järnkoll på allt som Lundell gjort men som längtar efter att få allsångssjunga, filma med mobilen och dricka öl i plastmuggar.

Annons
Annons

Ulf Lundell bjöd på sedvanligt vis på en alldeles för lång konsert på Skansen.

Foto: Mattias Hansson/TT Bild 1 av 1

Denna afton, som vädermässigt går från sommarvärme till höstkyla, blir det ungefär tre timmar. Det är för långt förstås, men att stryka ner och sätta punkt har aldrig varit en prioritet för Lundell. Samma sak med skrivandet och målandet.

Nog får de som kommit sjunga av hjärtans lust, alla som så vill. Lundell står ju ändå på den nationella allsångsscenen. Men någon Sanna Nielsen är han ej. Det går sisådär när han i "Sanningen är ett udda tal" sjunger och berättar om hur "nassarna i Köpenhamn" satt ny text till hans "Öppna landskap" och nu vill ta tillbaka den med publikens hjälp.

Det går inget vidare heller när han raljerar över de avregleringar och privatiseringar som sköljt över oss sedan 80-talet - "ett nyliberalt experiment som inte kan kallas annat än ett fiasko" - och gestaltar det som en ny dans, "L-bows & Kash". Fritt översatt som "armbågar och flis" är det stelopererad politisk rockdisco som vare sig sätter intellekt, armbågar eller fötter i rörelse.

Samma sak med en lång blues om terror och krig i Guds namn, "Definitivt religion". Den har sina förtjänster men Lundell är ingen bluesman och bandet får inte till det rätta blueshänget.

Ulf Lundell bjöd på sedvanligt vis på en alldeles för lång konsert på Skansen.
Ulf Lundell bjöd på sedvanligt vis på en alldeles för lång konsert på Skansen. Foto: Mattias Hansson/TT

Men om Skansenpubliken, som inte lär skilja sig från publiken på de övriga konserterna, inte riktigt går igång på att sjunga "Öppna landskap", dansa politisk rockdisco eller deppa till politisk blues är de desto mer sugna på att hjälpa till med både de rusiga och röjiga låtarna - de där som hängt med under alla år och som alla kan utantill: "Kär och galen", "Ut ikväll", "Hon gör mig galen", ”(Oh la la) Jag vill ha dig", "Lycklig, lycklig" - och de mer nedtonade, som en lång och melodramatisk "Isabella". Den tillägnar han Greta Thunberg, "ett fördöme för oss alla", och får applåder.

Annons
Annons

I de här låtarna, och några till, blir Uffe, bandet och publiken som en enda stor lycklig kropp.

Violinisten Karin Hellqvist, som annars ägnar sig åt samtida konstmusik, är ny och accentuerar med långa själfulla stråk på violinen det folkrockiga draget. Hade gärna hört mer av henne.

Trummisen Andreas Dahlbäck är bandets Max Weinberg, med svart slips och svarta handskar, och klaviaturspelaren och saxofonisten Marcus Olsson både en brölig Clarence Clemons och distinkt hamrande Roy Bittan. Det här är ju - med Janne Bark, Lundells krumbuktande eviga sidekick på gitarr, basisten Surjo Benigh och gitarristen Jens Frithiof - Lundells alldeles egna E Street Band.

De gör jobbet, precis som Lundell själv, men något finlir är det inte tal om. Lundell macho-rosslar och bandet hamnar ofta i ett slags dansbandsgung, stabilt rockigt och väldigt svenskt.

Mot slutet av konserten, efter de första extranumren "Hon gör mig galen" och "Om sommaren" tar han micken från stativet (det verkar vara hans nya grej) och ger sig ut i en lång monolog om hur han bara hittar böcker "skrivna av kvinnor och för kvinnor" när han letar efter nåt att läsa på Akademibokahandeln i Skatteskrapan. "Finns det inga män längre eller är det bara kvinnor som läser böcker" frågar han sig.

Sedan talar han länge och väl, och alltmer obegripligt, om gårdagens natt på Clarion Hotell vid Skanstull. Om hur han störs av festande "Pride-människor", irriteras över hotellets dåliga tv-utbud och blickar ut över motionssimmare på Eriksdalsbadet.

Med "(Oh la la) Jag vill ha dig" blir konserten ett uppsluppet rockparty. Toppat av en "Tomas Ledin-spark", framförd som ett cirkusnummer. Där och då är gringubben Ulf Lundell långt borta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons