Annons

Stefan Fölster:Från NPM till No Public Management

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Självfallet ska verksamheter inte belamras med okynnesräknande och detaljstyrning. Men välriktad mätning och incitament fungerar över förväntan.

Under strecket
Publicerad

Ett av regeringens paradnummer under förra mandatperioden var att det skulle mätas mindre till förmån för ”tillitsbaserad” välfärd. I många små steg har det hatade NPM, New Public Management, försvagats och ersatts med, ja, NPM – No Public Management. Följderna börjar klarna nu.

Inom sjukvården byttes till exempel en rad resultat- baserade ersättningar liksom kömiljarden ut mot anslag. Möjlighet att jämföra kvaliteten försvagades i flera avseenden. Av en händelse har sjukvårdsköerna ökat igen sedan dess.

Beror inte det på demografin och ständiga nedskärningar? Var tredje kommun går ju med underskott och de flesta behöver höja skatten under kommande år. Denna litania har svalts med hull och hår av de flesta medier.

Enligt siffror från SKL är emellertid boven försämrad produktivitet. Resurserna i vården har ökat betydligt snabbare än skattebasen, och det finns allt fler läkare. Samtidigt har antal vårdtillfällen i sjuk-husen och läkarbesök minskat sedan 2015.

Många kommuner och regioner har öst pengar över välfärden under hela 2000-talet trots tydliga varningar om den långsiktiga hållbarheten. Antal helårsarbetande läkare i den specialiserade vården har svällt med hela 20 procent sedan 2009, allt enligt SKL. Antal lärare per elev har blivit fler i både grund- och gymnasieskolan, utöver en allt större kår av lärarassistenter. Kollektivtrafiken har byggts ut kraftigt, liksom kommunernas utgifter för personlig assistans och andra LSS insatser.

Annons
Annons

De flesta förstår nog att välfärdens resurser inte i längden kan öka snabbare än inkomsterna. Mer obegripligt är det svala intresset för effektivisering, inte bara inom sjukvården. I skolorna har inte resultaten förbättrats trots fler lärare. I kollektivtrafiken ökar antalet resenärer måttligt i förhållande till utgiftsökningen.

En hädisk tanke är att det kanske inte mäts för mycket, utan för lite, eller i vart fall fel saker. Det anser i alla fall Kungliga Vetenskapsakademien som i år delat ut Nobelpriset i ekonomi till Esther Duflo och två kollegor för deras insatser att mäta bättre. Hennes metod att mäta genom experiment har lyft biståndsfinansierad välfärd i världen.

I Sveriges välfärd lyser sådana experiment med sin frånvaro, i vart fall sådana där man verkligen jämför med kontrollgrupper. Intresset för att ta reda på vad som åstadkoms är helt enkelt inte överväldigande. I stället ombeds vi att lita på att det blir bra.

Självfallet ska verksamheter inte belamras med okynnesräknande och detaljstyrning. Men välriktad mätning och incitament fungerar över förväntan. Ett exempel är försöken att betala endast för lyckade höftoperationer. Förvånansvärt många var motståndare till detta innan det infördes.

När Duflos föregångare Florence Nightingale började mäta överlevnad på fältsjukhuset i Skutari lyckades hon hitta enkla åtgärder som minskade dödligheten från 43 procent till 2 procent på bara ett halvår. Chefläkaren vid sjukhuset ansåg dock att det var helt onödigt att mäta. Han förordade tillitsbaserad styrning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons