Annons

Dick Harrison:Från pest och kolera till cancer och ebola

Den rädsla som sprider sig när ebola kommer på tal är en mild västanfläkt jämfört med de stormar av fasa inför farsoter som tidigare farit över världen. Det vore viktigt att närmare studera de katastrofer som följt i digerdödens, smittkoppornas och spanska sjukans spår.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det provisoriska ”Spanska sjukhuset” i Östersund 1918. Spanska sjukan släckte fler liv, på betydligt kortare tid, än första världskrigets samlade kulsprutor, handgranater, stridsflyg och giftgaser förmådde utplåna.

Foto: TTBild 1 av 1

Det provisoriska ”Spanska sjukhuset” i Östersund 1918. Spanska sjukan släckte fler liv, på betydligt kortare tid, än första världskrigets samlade kulsprutor, handgranater, stridsflyg och giftgaser förmådde utplåna.

Foto: TTBild 1 av 1
Det provisoriska ”Spanska sjukhuset” i Östersund 1918. Spanska sjukan släckte fler liv, på betydligt kortare tid, än första världskrigets samlade kulsprutor, handgranater, stridsflyg och giftgaser förmådde utplåna.
Det provisoriska ”Spanska sjukhuset” i Östersund 1918. Spanska sjukan släckte fler liv, på betydligt kortare tid, än första världskrigets samlade kulsprutor, handgranater, stridsflyg och giftgaser förmådde utplåna. Foto: TT

Ingen som besökt Venedig, eller sett bilder av staden, har kunnat undgå att imponeras av kyrkan Santa Maria della Salute, ”Sankta Maria av hälsan”, som tornar upp sig vid ena änden av Canal Grande. Kyrkan har utgjort fond för tusentals vedutamålningar och vykort, men ytterst få av dess miljoner beundrare vet varför den existerar.

Orsaken till byggnationen var en av 1600-talets bortglömda superkatastrofer, 1630–31 års pestepidemi, som sammanföll med mantuanska tronföljdskriget och slukade omkring en tredjedel av Venedigs befolkning. Till en början gjorde venetianarna som de brukade göra: ordnade fromma processioner och bad intensivt till pesthelgonet Sankt Rochus, men förgäves. Till slut beslöt stadens myndigheter att söka avvärja det onda genom att bygga en ny kyrka, helga den åt Jungfru Maria och hålla årliga tacksägelseprocessioner för att Jesu moder frälste dem – vilket man åtminstone innerligt hoppades att hon skulle göra – från pesten. Det är av detta skäl som kyrkan ligger där den ligger, på udden bredvid tullhuset. Man ville göra det lätt för processioner att ta sig fram i den tätbebyggda stadsmiljön. Det dröjde ett halvt sekel innan kyrkan stod färdig, år 1681.

Annons
Annons

Nästan lika många som häpnat över Santa Maria della Salute har vandrat runt i Karlskirche i Wien, ett av de ståtligaste monument barocken känner, lättåtkomlig för varje turist vid Karlsplatz i den österrikiska huvudstaden. Även den kan tacka en farsot för sin existens. Kejsar Karl VI tog initiativ till att bygga kyrkan 1713, året efter en av de sista stora europeiska pestepidemierna. Kyrkan helgades till Sankt Karl Borromeo, ett 1500-talshelgon som hade rykte om sig att kunna bota pestsjuka. Arbetet inleddes 1716 och var färdigt 1737.

Exemplen är inte unika. När man väl lärt sig att leta efter dem är det inte svårt att hitta kyrkor och monument som rests till minne av kampen mot epidemier. Projekten illustrerar den medvetenhet, den allestädes närvarande fruktan, som människor i förfluten tid upplevde inför farsoter. Den rädsla som sprider sig över en och annan tidningsläsare i nutid, när ebola kommer på tal, är en mild västanfläkt jämfört med de berättigade stormar av fasa som med ojämna mellanrum for över världen före 1900-talet.

Likväl tillhör farsoter det vi oftast väljer att glömma bort, något som har resulterat i märkliga missuppfattningar av det förflutna. Ett paradexempel är den förändrade synen på digerdöden. I folkminnet uppfattades denna farsot som Katastrofen med stort K, en veritabel syndaflod som svepte bort hela bygder och resulterade i en nödtvungen omstart för den mänskliga civilisationen. I och för sig blandade man gärna ihop 1300-talets farsot med senare seklers pestepidemier, men man var överens om att dödligheten hade varit förfärligt hög. Under 1900-talets lopp vände sig många historiker emot detta synsätt och argumenterade för att digerdöden var kraftigt överskattad. I Danmark låtsades man knappt om att den ägt rum. I England höjdes röster för att som mest 5 procent av landets invånare rycktes bort – i och för sig en ansenlig mängd människor, men mycket färre än man tidigare gjort gällande. Den agrarkris som bevisligen inträffade under 1300-talets andra hälft skylldes på andra faktorer, som överutnyttjande av marginaljordar och feodalt förtryck.

Annons
Annons

**Men på 1980- och 90-talen **vände forskningsvinden, och det med besked. I takt med att historiker började ta pestens ögonvittnen på allvar och grävde sig genom arkiven på jakt efter mortalitetsstatistik blev det uppenbart att digerdöden verkligen varit en Katastrof, och de resultat som arkeologer och kulturgeografer levererade gjorde inte bilden vackrare. De senaste analyserna av skatteunderlag, testamenten, dödböcker, gravstenar, ödegårdar, jordränta, med flera källor, tyder på att den svenska befolkningen minskade med i genomsnitt mellan 40 och 50 procent (Janken Myrdal, ”Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse”, 2003). En annan uppskattning ger vid handen att minskningen mellan 1350- och 1410-talet uppgick till så mycket som två tredjedelar av folkmängden (Lennart Andersson Palm, ”Livet, kärleken och döden”, 2001).

Ett annat exempel är spanska sjukan, en epidemi baserad på ett muterat influensavirus som drog fram över jorden mellan 1918 och 1920 och slukade minst 21 miljoner människor, varav omkring 37 000 bara i Sverige. Det är högst troligt att det verkliga antalet döda var högre, kanske mellan 30 och 40 miljoner; vissa forskare har gissat på över 100 miljoner. Detta ska jämföras med att första världskriget slukade 9,2 miljoner soldatliv i egentlig strid och sammanlagt, om vi lägger till de övriga som dog till följd av kriget, omkring 15 miljoner människor. Det muterade viruset utsläckte alltså fler liv på betydligt kortare tid än krigets samlade kulsprutor, handgranater, bajonetter, stridsflyg och giftgaser förmådde utplåna under en fyra år lång orgie i skyttegravsdödande. Trots det lyser spanska sjukan med sin frånvaro – eller omnämns blott i en pliktskyldig bisats – i många historieböcker.

Annons
Annons

Farsoternas historiska betydelse framstår som ännu större om vi tar i beaktande att många av de strider som vi brukar skylla på när mänsklig massdöd kommer på tal i själva verket endast var indirekta orsaker till den resulterande folkminskningen. Under stora nordiska kriget dog omkring 200 000 svenska och finska män, en ansenlig del av den vuxna manliga befolkningen i riket, men majoriteten av dessa föll inte offer för militärt våld utan för fältsjukdomar, inte minst dysenteri. När jag nyligen genomförde en större analys av trettioåriga kriget kunde jag konstatera att knektarnas plundringar, hur omfattande de än må ha varit, aldrig kom i närheten av att orsaka lika stor skada som epidemierna.

Ögonvittnen ger förfärande redogörelser. Ett typiskt exempel är den lutherske kyrkoherden Johannes Cervinus i hessiska Laubach, som miste hela sin familj – hustrun Dorothea och sex barn – under några få dagar till följd av sjukdom. Han var själv nära döden men överlevde, ”kanske för att få uthärda ännu större elände än det som redan inträffat”, som han bittert tillägger. Cervinus beräknar det totala antalet döda i farsoten till omkring hälften av bygdens invånare. I den lilla staden Grünberg förrättades 334 begravningar bara i augusti 1335, varav 27 jordfästningar ägde rum vid en och samma ceremoni.

Andra iakttagare rapporterar liknande tragedier. Av en samlad befolkning i sydvästtyska Bietigheim på omkring 1 800 individer avled 585 år 1634, enligt stadsskrivaren Raph. Kyrkoherden Johann Daniel Minck i Bieberau, i närheten av Darmstadt, räknar upp 25 överlevande av en befolkning på drygt 300 individer. Han tillägger att av dessa 25 avled fyra av hunger när farsoten dragit förbi. Här och var på orten, skriver kyrkoherden, låg lik och ruttnade innan man orkade samla ihop dem och vräka ned dem i massgravar.

Annons
Annons

**Eftersom bakterier och virus **också har en historia – baserad på mutationer, etablerande av ekologiska nischer och förmågan att ta sig runt mänskliga barriärer i form av karantänföreskrifter, huskurer och vaccineringar – har farsoternas inverkan på människans samhällen aldrig varit förutsägbar. Pesten drabbade Medelhavsvärlden på 540-talet och återkom i vågor under två sekler, varefter den försvann fullständigt och dök upp först i mitten av 1300-talet. Ingen trovärdig förklaring har ännu levererats till varför pesten försvann på nytt på 1700-talet och återkom i en tredje pandemisk flodvåg i slutet av 1800-talet. Smittkoppor är kända sedan urminnes tid – belägg finns på egyptiska mumier – men hade sin dräpande storhetstid på 1700-talet. De verkligt stora utbrotten av gula febern och kolera ägde rum på 1800-talet.

Välfärdssamhällets mest fruktade sjukdom, cancer, är ett utmärkt exempel på hur svårt det är att räkna ut vilka åkommor som riskerar att drabba oss. Cancer är en av de äldsta kända sjukdomar vi över huvud taget har skriftlig information om. Den förste som beskrev eländet var den legendomsusade egyptiske läkaren Imhotep, som var verksam under Gamla rikets faraoner på 2600-talet f Kr. På ett papyrusfragment berättar Imhotep hur vi kan känna igen sjukdomen på den hårda, kalla och svällande massa i bröstet som varken tycks innehålla vätska eller framkalla feber. När det gäller botemedel konstaterar han, dessvärre korrekt: ”Det finns inget”.

Likväl dröjde det till 1900-talet innan cancer blev den fruktade folksjukdom som den är i dag. Varför? Tobaksrökningens expansion är bara en av orsakerna. Den verkliga förklaringen bottnar i det faktum att medellivslängden i historiska samhällen har legat på mellan 35 och 45 år. Flertalet människor som får cancer drabbas när de är betydligt äldre. Folk förr hann alltså dö av andra orsaker, ofta av vanliga – och i dag lättbotade – infektionssjukdomar, långt innan de riskerade att utveckla tumörer. Sjukdomens nutida expansion har på ett förtjänstfullt sätt skildrats av Siddhartha Mukherjee i ”Lidandets konung” (2010).

**Uppmärksamheten kring ebolaepidemin **är alltså bara det senaste uttrycket för ett fenomen som har otaliga föregångare. Genom att studera hur vi har hanterat skräcken för epidemier i det förgångna, med allt från medicinska experiment till syndabocksjakt, lär vi oss åtskilligt om hur människan fungerar i orosfyllda situationer. Den verklighet som skymtar bakom pestens, kolerans och smittkoppornas skuggor förmedlar en kuslig bild av såväl vår sårbarhet inför mikroorganismer som vår kapacitet för att förvärra skadan genom galna beslut. Men det gör inte erfarenheterna mindre viktiga att ta till sig.

Gör Dick Harrisons quiz om epidemiernas historia

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons