Annons

Lydia Wålsten:Från rent mjöl i påsen till pulver överallt

Foto: Naina Helén Jåma/TT

Datalagringslagen träder i kraft den första oktober. Utan större debatt gick den igenom riksdagen veckan innan midsommar. Frågan är om lagen lever upp till rättsstatens mest grundläggande principer.

Under strecket
Publicerad

Människan har behov av ett privatliv. Är hon orolig kan hon ge upp det, i utbyte mot trygghet. Eftersom skjutningar, våld och risken för terrorism dominerar nyhetsflödet är det inte konstigt att SOM-institutet kan se ett ökat stöd för övervakning. Vid millennieskiftet ansåg knappt hälften av svenskarna att kameraövervakning alltid bör kunna användas om den nationella säkerheten är hotad. Nu anser över 70 procent det.

Övervakningskameror kallas nu trygghetskameror och stödet är solitt. Annat är det med datatrafik. Bara var fjärde svensk anser att övervakning av data, alltså telefonsamtal och internettrafik, alltid bör kunna ske om den nationella säkerheten är hotad. Också en ökning, men från en betydligt lägre nivå. Kanske är det för att våra allra mest intima samtal har flyttat ut på nätet. Att öppna någons post är något man från barnsben fått lära sig är fel. Posthemligheten är grundlagsfäst. Att kunna tala fritt, givet att man inte är misstänkt för något brott, är en demokratisk hörnsten.

Trots det orsakade den nya datalagringslagen som infördes för några veckor sedan ingen större debatt. Annat var det förra gången, 2012, där tre partier använde den konstitutionella spärregeln med minoritetsbordläggning bara för att kunna skjuta upp beslutet ett år. Den här gången var det bara några centerpartister och partiets ungdomsförbund som opponerade sig. Vice ordförande Louise Grabo kallade lagen slapp, rättsosäker och integritetskränkande.

Annons
Annons

För tre år sedan slog EU-domstolen, som har upphävt det bakomliggande datalagringsdirektivet, fast att datalagringslagen i Sverige var olaglig. Den data som lagen tvingade teleoperatörerna att samla in om människor utan att brottsmisstanke förelåg, var alldeles för detaljrik och privat, och stred mot grundläggande mänskliga rättigheter. Regeringen har därför arbetat om lagen och när den återinförs från den 1 oktober menar inrikesminister Mikael Damberg att hänsyn har tagits till integritetsaspekterna. Men det finns stora frågetecken, bland annat kring vilken information som får lagras och hur länge.

Den som talar om integritet i dessa tider tolkas som att den står på de kriminellas sida, är mjukryggad. Men rätten till ett privatliv brukade vara en borgerlig dygd, framburen inte minst av Gösta Bohman. Var tog den vägen?

Motsvarande övervakningsprogram som infördes efter den 11 september 2001 tycks just nu läggas ner av amerikanska NSA.

En underskattad fråga är också den otrygghet som uppstår när vi centraliserar stora mängder känslig och privat information. Hackerattackerna ökar. Transportstyrelsen är inte långt bort, inte heller Vårdguiden 1177. Tele2 hade så sent som i mars en lucka i sitt system som gjorde att vem som helst enkelt kunde avlyssna andras röstmeddelanden.

Bredbandsoperatören Bahnhof planerar att ta den nya lagen till EU-domstolen. Mikael Damberg sade på pressträffen att det var olyckligt om något telekombolag skulle ”motsätta sig den här lagstiftningen som ju är så viktig för polisen”.

Polisen behöver få de resurser som krävs, men vi kan inte ha en ordning där kravlistor går igenom riksdagen utan samhällsdebatt eller prövning mot rättsstatens mest grundläggande principer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons