Annons

Gå bara. Min flykt från Somalia till SverigeFrån Somalia till Sverige via helvetet

För att skydda sin familj i Somalia väljer Abdi Elmi, som själv flydde till Sverige som 14-åring, att inte visa sitt ansikte på bild.
För att skydda sin familj i Somalia väljer Abdi Elmi, som själv flydde till Sverige som 14-åring, att inte visa sitt ansikte på bild. Foto: Ordfront

En liten pojke lämnar familj, släkt och vänner för att sätta sig i en ranglig båt mot Europa. Nu berättar somaliske Abdi, som i många år kämpat för att få stanna i Sverige, sin historia. En berättelse om svält, våld, kvinnoförtryck och rasism som borde vara obligatorisk läsning i skolorna, skriver Lina Kalmteg.

Under strecket
Publicerad

Linn Bursell

Foto: Susanna Jablonski/PressbildBild 1 av 1

Gå bara. Min flykt från Somalia till Sverige

Författare
Abdi Elmi
Genre
Sakprosa
Förlag
Ordfront
ISBN
9789170379208

175 s.

Det är snart ett år sedan bilden på den treårige syriske pojken Alan Kurdi spreds världen över. Han drunknade i Medelhavet på flykt från Syrien, på fotot bar en räddningsarbetare iland hans döda kropp på en strand. Bilden på Alan gav katastrofen ett ansikte. Artiklarna om flyktingkrisen är oräkneliga. Visst finns det enskilda berättelser där några, som Alans, sticker ut. Ändå är de alltför få, tänker jag när jag läser den drabbande ”Gå bara” om somaliske Abdi Elmi.

Boken, som han har skrivit med författaren Linn Bursell, skildrar i jagform hans flykt som fjortonåring från ett Mogadishu där han förväntas bli soldat. ”Jag tror ni tänker att vi har ett val”, säger han i inledningen och fortsätter: ”Det är inte så. Det finns inga alternativ. Jag vill lika lite sätta mig i den där rangliga båten i Libyen som du skulle vilja.”

Bakom sig lämnar pojken sin familj, släkt och kompisar. Resan genom Sahara blir ett långt besök i helvetet. Abdi svälter nästan ihjäl, utsätts för våld och luras gång på gång. Mitt i det noterar han ändå hur kvinnorna behandlas, att de blir våldtagna och utnyttjade och förnedrade på andra grymma sätt.

Annons
Annons

Linn Bursell

Foto: Susanna Jablonski/PressbildBild 1 av 1

Det är dessutom först på flykt som han får veta att vita en gång i tiden fraktade svarta över till USA som slavar. Dessvärre kommer han att få uppleva mer rasism senare. Men först ska han ta sig över Medelhavet. För bortom allt detta hägrar Europa. En båt som åker samtidigt som hans visar sig efteråt ha sjunkit. Abdi kommer fram, till Malta. Men det är inget paradis.

Boken belyser än en gång att Europa inte behandlar de som kommer hit väl, inte ens ensamkommande barn. Det enda positiva är att Abdi Elmi möter några människor i Sverige som visar sig ha hjärtan som kan bulta för andra. Det gör läsningen lite mer uthärdlig. Linn Bursell låter annars Abdi Elmis enkelt och rättframt berättade historia handla om både den lilla och den stora världen, om saknaden efter familjen och – genom frustrerade utbrott då och då – hans enorma maktlöshet inför politiken. Över bokens alla sidor lyser frågan: Hur kan människor bete sig så här ondskefullt mot varandra? Vakterna i fängelset i Malta för tankarna till vakterna vid koncentrationslägren under andra världskriget.

Något måste göras och en sak är att ändra politiken. Abdi Elmi återkommer, gång på gång, till Dublinförordningen, att man ska söka asyl i det första land man anländer till i Europa. För honom och andra flyktingar blir förordningen ännu ett fängelse. Han bollas fram och tillbaka och hamnar på ruta ett gång på gång, det vill säga skickas tillbaka till Malta – trots sina försök att få stanna i Sverige.

En annan ny bok som tydligt ger de som kommer till Sverige ett ansikte är SvD-journalisten Negra Efendics drabbbande ”Jag var precis som du”. Titeln syftar på att Negra Efendic under ett reporterbesök sa till en nyanländ: ”Jag var precis som du”. Men de här böckerna visar också att de som kommer hit är precis som ”vi” som alltid bott här, alltså ”Ni är precis som vi – och vi är precis som ni”. De borde bli obligatorisk läsning på landets skolor, egentligen för alla.

Linn Bursell
Linn Bursell Foto: Susanna Jablonski/Pressbild

De sista sidorna i ”Gå bara” – om Abdi Elmis liv i Sverige åtta år efter att han flydde sitt hemland – läser jag på tunnelbanan. En pojke som ser ut att vara högst 15 år går runt och ber om pengar. Jag börjar desperat gräva i min plånbok. Han ser det och säger på engelska att även euro går bra. Jag ger honom det jag har. Han kan inte sluta tacka och jag tittar ned, har ingen aning om hans öde, men skäms över att jag inte gör mer, skäms över att Europa nog inte var som han trodde.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons