Annons
Fördjupning

Från kriget till svenskt BB: ”Nära att svimma”

Med på förlossningen? Han tvekade. När SvD-reportern Saeed Alnahhal just fått sitt tredje barn var det första gången han bytte en blöja. Hans äldsta barn föddes när kriget i Syrien bröt ut år 2011. Här berättar han hur starka känslorna blir för en pappa när han kan vara med hela tiden.

Under strecket
Publicerad

Saaed Alnahhal tog sig, efter viss tvekan, mod att att vara med på sitt tredje barns förlossning i början av april.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 3

Saeed missade mycket av sina första två barns tidiga utveckling. Revolutionen och krig i Syrien, flykt till Libanon, kom emellan. Nu vill han vara en närvarande pappa.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 3

Till slut blir det mamma Nariman som får bestämma vad den nyfödde ska heta – Nibras, ”ljuset i mörkret” på arabiska.

Bild 3 av 3

Saaed Alnahhal tog sig, efter viss tvekan, mod att att vara med på sitt tredje barns förlossning i början av april.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
Saaed Alnahhal tog sig, efter viss tvekan, mod att att vara med på sitt tredje barns förlossning i början av april.
Saaed Alnahhal tog sig, efter viss tvekan, mod att att vara med på sitt tredje barns förlossning i början av april. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Klockan är 06.30 på kejsarsnittsdagens morgon. Jag lämnar mina barn, Lujain och Mohammad, i skolan som ligger alldeles nära vårt hus och hämtar min fru Nariman som ännu bär vårt tredje barn i sin livmoder. Tillsammans tar vi buss nummer 3 till Södersjukhuset.

Efter bara 20 minuter är vi framme vid det stora sjukhuset. Vi har fått höra att vi har tur som får föda här. Men vi bor trots allt på Södermalm och i Sverige brukar man få sina rättigheter utan att ta till strid eller fuska sig fram.

Vi möter många äldre som långsamt går mot huvudingången. Inga vakter eller säkerhetspoliser stirrar på oss. På sjukhusets väggar finns inga bilder på landets ledare. Vi vet att vi har våra grundläggande rättigheter. Allt detta känns lugnande när en av oss ska bli sövd och opererad på ett sjukhus i Sverige.

Annons
Annons

Det är inte första gången vi är här nu så vi hittar lätt till hissen som tar oss till mottagningen för planerade kejsarsnitt på tredje våningen. Vi fick göra ett förbesök här igår. Då träffade vi barnmorska, förlossningsläkare och narkosläkare och lyssnade på information om vad som händer under kejsarsnittet och BB-tiden. De tog blodprover och blodtryck, kände hur barnet i låg magen och lät mig spela in hans hjärtfrekvens.

På operationsdagens morgon träffar vi åter den trevliga personalen. De repeterar rutinerna. Som partner följer jag min fru steg för steg. Inga dörrar stängs framför mig som när våra första två barn föddes i Syrien, konstaterar Nariman och jag. Under de kommande två dygnen får jag äran att delta, att vara med min kära varje sekund som hon kan behöva mig vid sin sida.

Sedan stängdes dörren utan att någon förklarade vad som skulle hända.

Jag drar mig till minnes de två kejsarsnitten som min fru gjorde i vår hemstad Yabroud i Syrien för drygt åtta respektive sex år sedan. Då följde jag bara med till operationsavdelningen på sjukhuset. Sedan stängdes dörren utan att någon förklarade vad som skulle hända. Jag var väldigt orolig, men det värsta var att när kejsarsnittet var klart och bebisen lämnades till oss, duschad och klädd, väcktes inga starka känslor i mig.

När släktingar hälsade på kunde jag låtsas att det kändes speciellt, men tyvärr tog det över ett år med vart och ett av barnen innan jag kände stark kärlek till dem. Idag skulle jag aldrig klara att förlora dem. Att jag inte hade så starka känslor då har jag aldrig vågat berätta för någon tidigare.

Annons
Annons

Saeed missade mycket av sina första två barns tidiga utveckling. Revolutionen och krig i Syrien, flykt till Libanon, kom emellan. Nu vill han vara en närvarande pappa.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
 Saeed missade mycket av sina första två barns tidiga utveckling. Revolutionen och krig i Syrien, flykt till Libanon, kom emellan. Nu vill han vara en närvarande pappa.
Saeed missade mycket av sina första två barns tidiga utveckling. Revolutionen och krig i Syrien, flykt till Libanon, kom emellan. Nu vill han vara en närvarande pappa. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

På Södersjukhuset, långt från Syrien, blir det annorlunda. I lugn och ro får vi båda byta om inför operationen. Den trevliga sköterskan som hämtar oss har inget emot att ta en bild med min mobil på väg ner till operationsrummet. Hon berättar också hur allt ska gå till. Jag visar inte hur förvånad jag är över hur mycket de respekterar patienten.

Jag tänker på hur hon bar vår äldste son nästan hela vägen till Sverige år 2015.

I operationsrummet väntar en armé av läkare och barnmorskor. Alla hälsar vänligt innan de ber min fru att lägga sig på britsen. Nariman får ryggbedövning, så hon kan vara vaken hela tiden. Personalen placerar en stol nära min käras huvud, de ler mot mig varje gång våra blickar möts. Det märks att de gillar sitt jobb.

Det är vårt tredje barn som ska komma och Narimans tredje kejsarsnitt. Operationen väntas ta två-tre timmar, men det går snabbare än så. Teamet berättar hela tiden vad som händer och vad apparaterna säger. Jag förstår ingenting och inser att jag nog inte är lika modig som jag trodde.

Nariman är däremot på alla sätt fantastisk, hon är ”grym” är det svenska ord som bäst beskriver min stolthet över hur min fru klarar svåra situationer. Jag tänker på hur hon bar vår äldste son nästan hela vägen till Sverige år 2015, genom tio länder. Mohammad var nästan tre år gammal då och accepterade inte att någon annan bar honom än hon. Mig kände han inte så bra eftersom jag hade levt långt ifrån dem i ett och ett halvt år. Jag hade flytt till Libanon och resten av familjen var ännu kvar i Syrien.

Annons
Annons

Jag missade också mycket av mitt äldsta barn Lujains tidiga utveckling. Hon föddes år 2011, samma år som revolutionen startade och kriget bröt ut. Mitt engagemang utanför hemmet tog det mesta av min tid. Jag arbetade på en nyhetsbyrå då. Att ha blivit förälder förändrade inte min vardag särskilt mycket.

Första gången jag på riktigt kände en extraordinär känsla för henne var när hon sade ordet ”pappa”. Men just den allra vackraste stunden råkade också inträffa en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag var på väg att fly för att undvika att bli arresterad av regimens armé.

Jag blir svettig, illamående och yr. Narkosläkaren tar min hand.

Min rymning lyckades inte. Efter några timmar hamnade jag i fängelse och kom inte tillbaka hem förrän efter en månad. Då hade vår lilla älskling, som var den sista jag hade sagt hej då till, redan börjat gå.

Fram till dess att jag flydde till Libanon år 2014 – och lämnade min fru och våra två barn i Syrien – var jag ingen särskilt närvarande pappa. Jobbet och revolutionens frågor upptog all min tid och mina tankar.

Därför, när vi kom till Sverige 2015, bestämde jag mig för att ägna desto mer tid åt familjen. Många nyanlända killar omkring oss skapade kompisgäng och spelade kort nästan varje dag. Men jag hängde inte med dem. I stället har jag varit hemma eller umgåtts med familjen i lekparker.

Med mitt tredje barn har jag haft chansen att uppleva hela processen ända sedan graviditetens början. Jag var med min fru varje gång hos barnmorskan på sjukhuset. Jag deltog i diskussionen om allt; som vilka kläder vår lille bebis ska ha när han kommer till världen. Jag var med och funderade på om mössan passar bra med bodyn och hur napphållaren kan sättas ihop med nappen. Detaljer som jag aldrig tidigare har brytt mig om.

Annons
Annons

Till slut blir det mamma Nariman som får bestämma vad den nyfödde ska heta – Nibras, ”ljuset i mörkret” på arabiska.

Bild 1 av 1
Till slut blir det mamma Nariman som får bestämma vad den nyfödde ska heta – Nibras, ”ljuset i mörkret” på arabiska.
Till slut blir det mamma Nariman som får bestämma vad den nyfödde ska heta – Nibras, ”ljuset i mörkret” på arabiska.

Tillbaka till operationsrummet. Klockan 08.30 skriker en liten bebis och hans mamma börjar gråta medan hon ser mig direkt i ögonen och pressar min hand. I detta avgörande ögonblick känner jag mig plötsligt svag och darrig. Jag blir svettig, illamående och yr. Narkosläkaren tar min hand och leder mig till rummet intill. Jag lägger mig på golvet med benen på en stol.

Det var nära att jag svimmade men efter bara några minuter känner jag i stället en stark energi, som om jag var pånyttfödd. Jag skyndar mig tillbaka. När jag nu har chansen att vara med och kan ta hand om mitt tredje barn från allra första början så vill jag inte förlora någon tid.

Sjuksköterskan visar upp vår lille kille, ett underverk på 2960 gram och 48 centimeter. Nariman får upp honom på bröstet. Det är första gången hon får uppleva detta eftersom hon var helt sövd när hon födde de första två barnen.

Obeskrivligt härligt är att få hud- mot hudkontakt med honom.

Att jag får se min son direkt efter att han kommer ut till världen känns exceptionellt. Att få klippa navelsträngen är inte något jag ens inbillat mig att jag skulle göra. Men det som är obeskrivligt härligt är att få hud- mot hudkontakt med honom då.

Jag öppnar mina operationskläder på överkroppen och det nyfödda barnet får ligga naket mot mig, med endast en blöja. Blöjan som jag själv har just satt på honom. Det är också den första gången i hela mitt liv jag byter blöjor. Men jag är lite förberedd! Jag tränade på en docka hemma några dagar före operationen.

Väl hemma igen börjar en ny vardag. Det går bra för det mesta, men det är också trångt med fem personer på 44 kvadratmeter i flyktingboende där vi inte vet hur länge vi får stanna. Glädjen är stor i familjen Alnahhal, men det är också väldigt ensamt eftersom våra föräldrar inte kan hälsa på oss. De är kvar i Yabroud.

Var och en i familjen, även barnen, har argumenterat hårt för olika namn på vår nya familjemedlem. Till slut vann Nariman som fick bestämma att han ska heta Nibras. Det betyder ”ljuset i mörkret” på arabiska.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons