Annons

Abbey RoadFrånåkt Beatles skapade ändå magi

Beatles i Twickenham, den 9 april 1969.
Beatles i Twickenham, den 9 april 1969. Foto: Bruce McBroom © Apple Corps Ltd

Abbey Road dokumenterar Beatles allra sista stunder i studion. Fastän medlemmarna redan var på väg i andra riktningar och gruppen inte längre var popmusikaliska innovatörer har skivan gott om guldkorn.

Under strecket
Publicerad

Beatles i Tittenhurst Park, den 22 augusti 1969.

Foto: © Apple Corps Ltd Bild 1 av 1

Abbey Road

Artist
The Beatles
Genre
Pop
Musikbolag
Apple/Universal
År
2019

Betyg: 5 av 6

"Abbey Road" var det sista album som The Beatles spelade in. Efter de miserabla inspelningarna av "Let it be" (som utgavs efter "Abbey Road" och kom att bli det sista albumet i diskografin) kallade gruppen återigen in George Martin som producent och lyckades, trots spänningar mellan alla inblandade, få till ännu ett klassiskt Beatlesalbum.

Nu har det gått femtio år sedan det släpptes, vilket fått Beatles-historikerna att sammanställa ännu en nördig djupdykning via ljudmodifikationer, alternativa versioner, studiorepetioner, nyskrivna texter om tillkomsten och opublicerade foton. Sådant som går att sälja in till oss Beatles-fans. Precis som med det "vita albumet" förra året och "Sgt Pepper" året innan.

1969 var gruppen inte längre de popmusikaliska innovatörer och ledargestalter de så länge varit.

När "Abbey Road" släpptes, 26 september 1969, var sagan om Beatles inne på sitt avslutande kapitel. Det var inte direkt uttalat att det skulle bli sista gången som John, Paul, George och Ringo jobbade tillsammans i en studio men både John och George var redan igång med egna projekt och gruppen var inte längre de popmusikaliska innovatörer och ledargestalter de så länge varit. Själv hade jag gått vidare och köpte inte ens albumet när det kom. Popmusiken var ju inne i en minst sagt explosivt kreativ och expansiv fas och det fanns så mycket nytt att upptäcka.

Annons
Annons

Beatles i Tittenhurst Park, den 22 augusti 1969.

Foto: © Apple Corps Ltd Bild 1 av 1

Mottagandet var blandat men "Abbey Road" toppade listorna och blev med tiden ett av de populäraste albumen i diskografin. Att både "Here comes the sun" och "Come together" tillhör gruppens allra mest streamade låtar är ett bevis på detta och samtidigt en slags revansch för George Harrison som låtskrivare. Det är ju han som står bakom både "Here comes the sun" och "Something", två av de mest älskade och tolkade Beatles-låtarna.

Jubileumsutgåvan kommer i sex olika utföranden. Den matigaste är förstås super deluxe-boxen med Giles Martins nya "Abbey Road"-mixar och det outgivna mer eller mindre omistliga materialet fördelat på fyra cd, kompletterat med en sedvanligt läcker och djuplodande hundrasidig bok fylld av härligt onödigt vetande.

Beatles i Tittenhurst Park, den 22 augusti 1969.
Beatles i Tittenhurst Park, den 22 augusti 1969. Foto: © Apple Corps Ltd

Man kan förstås ha olika uppfattningar om att Giles Martin (som alltså är son till George Martin) tillåtits att mixa om originalinspelningarna. Men jag ger tumme upp och lovprisar hur han med respekt och fingertoppskänsla putsat upp ljudbilden, tagit bort de konstigaste stereopanoreringarna och lagt till luft mellan instrument och röster.

Annons
Annons

"Abbey Road" är ingen "Revolver" eller "Sgt Pepper", men även om albumet i sin helhet kommer långt ner på min Beatles-lista (lite högre upp nu) finns det magi att återupptäcka.

Det avhuggna slutet är profetiskt: detta var ju sista gången som samtliga spelade tillsammans i en studio.

Ta bara Lennons bluesrockigt malande "I want you (she's so heavy)", direkt riktad till Yoko Ono. Placerad mellan Ringo-bagatellen "Octopus’s garden" och Harrisons söta "Here comes the sun" är den nästan chockerande tung, helt i linje med den heavy metal som precis börjat bubbla upp med Led Zeppelin och Black Sabbath. Det vita moogbrus som sveper in mot det avantgardistiskt avhuggna slutet är profetiskt: detta var ju sista gången som samtliga spelade tillsammans i en studio.

Lennons ljuvligt drömska "Because" är förstås också en klassiker med änglalik stämsång, George Martins elektriska cembalo och Harrisons underbara moogslingor.

Men det är den drygt sexton minuter långa svit med ofärdiga låtar (arbetsnamnet var "The long one") som är albumets härligt störiga utropstecken. Här får ju McCartney excellera med tjusiga modulationer i stil med "Fool on the hill" och "The long and winding road" medan Lennon masserar lyssnaren med "Sun king", hans lojt solvarma omstöpning av Fleetwood Macs "Albatross".

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons