Annons

Frankrike har fått ett eget Weinstein-fall

Harvey Weinstein. Till höger Vanessa Springoras bok  ”Le consentement”.
Harvey Weinstein. Till höger Vanessa Springoras bok ”Le consentement”. Foto: Seth Wenig/AP

I skuggan av Harvey Weinstein-rättegången rasar en debatt om hur geniförklarade kulturmän i decennier kommit undan med övergrepp och pedofili i Frankrike. Upprinnelsen är en författare som aldrig stuckit under stol med att han har sex med mycket unga flickor.

Under strecket
Publicerad

”Åh! Tack, på något sätt, Harvey Weinstein! Tack i alla fall till alla som haft modet att berätta vad han hade gjort mot dem.”

Så inleder den fransk-kanadensiska författarinnan Nancy Huston en kulturkrönika i den franska tidningen Libération.

För medan stora delar av världen i avsky vänder blickarna mot den domstol i New York där filmproducenten Harvey Weinstein står åtalad för våldtäkt och sexuella övergrepp, så har Frankrike fått sin alldeles egna sexskandal att uppröras över – en med potential att skapa både folkrörelser och folkbildning om sexualbrott. Sin egen Weinstein, sin egen kulturprofil som – även han – inom kort kan stå inför skranket.

Det handlar om en i dag drygt 80-årig författare, som var populär främst på 70-, 80- och 90-talen. Han omhuldades i de mest ärevördiga, litterära cirklarna i Paris, förekom i de mest prestigefulla kulturtidskrifterna och intervjuades i de rökigaste och mest intellektuella pratprogrammen på tv.

I dag misstänks han för pedofili, eller övergrepp mot minderårig. En åklagare i Paris har beordrat en brottsutredning kring hans sexuella relation med, bland annat, en 14-årig flicka i det förflutna.

Annons
Annons

Och precis som i Weinstein-fallet ligger fokus inte bara på den misstänkte förövaren utan också på den tystnadskultur, alla de bortvända blickar och överslätanden, som kan ha gjort det möjligt för en sexuell predator att begå övergrepp, år ut och år in.

Denise Bombardier påpekar att det är olagligt, men ingen tar notis om henne.

Skillnaden är förstås att denna ”franske Weinstein” aldrig förnekat eller hållit tyst om sina böjelser – tvärtom. I en essä från 1970-talet beskriver han utförligt sin besatthet av unga pojkar och flickor.

Och ett 20-tal år senare publicerade han en bok i vilken han lika utförligt tar upp sina förhållanden med 14–16-åringar.

– Jag föredrar att ha människor i mitt liv som ännu inte blivit hårda. En mycket ung flicka är snäll, även om hon mycket, mycket snabbt blir hysterisk och galen när hon blir äldre, sade författaren om bokens tema i ett rundabordssamtal i kulturprogrammet ”Apostrophes” samma år.

Programledaren och kulturpersonligheterna runt tv-bordet verkade inte se något problem med hans bok och böjelser. Utom en, den enda kvinnan i rummet, kanadensiskan Denise Bombardier, som för första gången sade högt det som det franska, litterära etablissemanget hade vetat i alla år: att författaren låg med barn. Hon påpekade att det är olagligt, och jämförde författaren med ”gubbarna som lockar barn med godis”. Men ingen tog notis om henne.

Tv-klippet från programmet 1990 spelas nu nonstop i franska debatter. Programledaren från den kvällen, Bernard Pivot, urskuldar att han inte gick i polemik med sin gäst, med att ”det var en annan tid”. Ett argument som i dag inte räcker för att blidka en rasande opinion.

Annons
Annons

Författaren gick oskadd ur debaclet då, 1990, och säkert hade hans privatliv fallit i glömska om det inte varit för att en av hans tidigare ”flickor”, publicisten Vanessa Springora, i en nyutgiven självbiografi berättar om sitt sexuella förhållande med honom på 80-talet. Hon var 14, han 49.

För fyrtio år sedan kunde man inte anmäla pedofili i Frankrike.

I Frankrike höjs författare, filosofer, filmregissörer och andra intellektuella till skyarna kanske mer än några andra samhällsgrupper, och en kritik som nu upprepas gång på gång i debaclet kring den drygt 80-årige författaren är att den franska kultureliten alltför länge verkar ha varit av den uppfattningen att stor talang ursäktar nära nog vilket beteende som helst.

Det är säkert inte en slump att just kultureliten i Paris orubbligt hållit filmregissören Roman Polanski om ryggen varje gång som åtalet mot honom i USA för sex med en 13-åring 1977 – en handling den polsk-franske regissören aldrig förnekat – kommit upp till ytan och kritiken bubblat upp.

”För fyrtio år sedan kunde man inte anmäla pedofili i Frankrike. Åh, jag menar alltså inte prästernas hemliga och förrädiska; inte folkets brutala och klumpiga – nej, det slags pedofili var det fritt fram att kritisera och till och med ibland straffa. Den man var tvungen att godkänna var vissa parisiska litteraturmäns distingerade, delikata och eleganta pedofili”, skriver Nancy Huston i Libération.

Men nu vänder vindarna, alltså även i Frankrike.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons