Annons

Fredric Karén: Pressetiskt haveri med dagens mått

Reklam för cannabis, uthängda ”tattare” och ett av de mest känsliga beslut som ansvariga utgivare ställs inför. SvD:s chefredaktör Fredric Karén kommenterar de tre bidrag som valts ut i läsarutmaningen om tvivelaktiga exempel i SvD:s arkiv.

SvD
Uppdaterad
Publicerad
”Tattarna” hängdes ut med namn, hemort, och bilnummer i SvD 1930. ”Pressetiken och respekten för den personliga integriteten såg helt annorlunda ut då”, konstaterar SvD:s chefredaktör Fredric Karén.
”Tattarna” hängdes ut med namn, hemort, och bilnummer i SvD 1930. ”Pressetiken och respekten för den personliga integriteten såg helt annorlunda ut då”, konstaterar SvD:s chefredaktör Fredric Karén. Foto: SvD

I samband med öppnandet av SvD:s tidningsarkiv sedan 1884 tog vi söndagen den 27 november upp fem exempel på publiceringar som inte skulle vara möjliga idag. Utmaningen till er läsare var att hitta fler tvivelaktiga exempel i arkivet. Här är de tre bidrag som belönas med presentkort på böcker och som SvD:s ansvarige utgivare kommenterar utifrån dagens pressetik:

”Kokainbedöfning” utlovas

Reklam för cannabis

I en annons den 21 mars 1894 marknadsförs den då lagliga cannabis-baserade drycken Maltos-Cannabis som en närande frukostdryck som kan rekommenderas åt alla. Med tanke på debatten om legalisering som förs idag är det intressant att tänka på att det faktiskt funnits kommersiella cannabisprodukter här i Sverige en gång i tiden, skriver Liam Murray. I sina sökningar i arkivet har han även hittat en återkommande tandläkarreklam från 1903 som marknadsför sig med att all tanduttagning sker under ”kokainbedöfning”.

Fredric Karén: Den här annonsen hade knappast varit möjlig att publicera i dag, men i slutet av 1800-talet var cannabis eller hampa fullt lagligt att både odla och konsumera i Sverige. Faktum är att den svenska narkotikalagstiftningen var tämligen liberal fram till i slutet av 1960-talet. Då hade framför allt bruket av hasch och marijuana ökat kraftig vilket fick lagstiftarna att skärpa straffen för försäljning och innehav. I slutet av 1980-talet blev även eget bruk av cannabis, liksom all annan narkotika, i sig olagligt.

Hängs ut som ”tattare”

Utpekade tattare

Flera läsare har hört av sig om användningen av ordet ”tattare” i arkivet. En notis från den 9 augusti 1930 har fått Ulf Ulfvarson att reagera inte bara på ordet, utan även på utpekandet av de misstänkta och deras bil.

För all framtid är de uthängda i tidningen.

Fredric Karén: Den här notisen är ett riktigt pressetiskt haveri – i alla fall med dagens mått mätt. Men pressetiken och respekten för den personliga integriteten såg helt annorlunda ut då. Det i sig ledde fram till det pressetiska system vi idag har.

Här hänger vi ut två misstänkta, ej ännu dömda personer, med namn. Men inte nog med det: vi talar också om var de bor och vad de har för registreringsnummer på sin bil och dessutom att de är så kallade ”tattare” – en nedsättande term om de som på den tiden kallades resandefolket. Det är lätt att föreställa sig hur tillintetgjorda deras liv blir om det visar sig att de är helt oskyldiga. För all framtid är de uthängda i tidningen och kommer sannolikt att bemötas med misstänksamhet och misstroende bland människor på orten.

”Blir extra svårt när offren är barn”

Bussolyckan i Norge 1988

Yvonne Hellsten minns hur illa berörd hon blev av nyheten om bussolyckan i Norge 1988 då 16 personer, varav 12 skolbarn från Kista, omkom. Många fick inte reda på olyckan förrän de läste om den i morgontidningarna vilket är en påminnelse om att nyheter spreds långsammare förr, konstaterar Yvonne Hellsten. Hon lyfter frågan om SvD idag hade valt att lägga ut fotografier på alla offren på förstasidan med rubriken ”Skolan sörjer bussoffren” den 17 augusti 1988, två dagar efter olyckan.

Detta är bland de svåraste och mest känsliga frågorna som ansvariga utgivare har att ta ställning.

Fredric Karén: Det finns en viktig grundregel som ansvariga utgivare alltid måste ta hänsyn till när det gäller namn- och bildpubliceringar av omkomna: är offrens anhöriga underrättade? Är svaret från polisen ja, behöver man ställa sig nästa fråga: vilket allmänintresse tillför bilderna och namnen? I de flesta fall är svaret att de tillför ganska lite.

Detta är bland de svåraste och mest känsliga frågorna som ansvariga utgivare har att ta ställning. Det blir extra svårt när offren är barn. Bussolyckan 1988 drabbade Sverige hårt, många blev berörda av de tolv skolbarnens öde. I efterhand förekom det diskussioner om huruvida de anhöriga fullt ut var underrättade om offrens identiteter i samband med att tidningarna publicerade namn och bild. Var de inte det är detta såklart en klandervärd publicering. Men om allt gått rätt till och polisen hunnit göra sitt jobb kan jag luta åt att detta är en publicering som håller sig inom ramen för det vi brukar kalla god publicistisk sed.

Vi kan jämföra med tsunamikatastrofen eller Estoniaolyckan som inträffade några år senare där SvD och flera andra publicerade namn på offren efter att de officiellt bekräftats och de anhöriga underrättats. Dels är det nationella katastrofer som berör hela svenska folket, det vill säga högt allmänintresse. Dels kan det vara till hjälp för de anhöriga som haft barn med på bussen, ombord på Estonia eller på resa i Thailand, att konstatera att de inte är bland de omkomna. Det såg vi bevis för under till exempel händelserna på Utøya i Norge.

”Tänk om vi fått hjälp direkt efter olyckan” Läs SvD:s intervju 23 år efter bussolyckan. svd.se
Annons
Annons

”Tattarna” hängdes ut med namn, hemort, och bilnummer i SvD 1930. ”Pressetiken och respekten för den personliga integriteten såg helt annorlunda ut då”, konstaterar SvD:s chefredaktör Fredric Karén.

Foto: SvD Bild 1 av 5
Bild 2 av 5
Bild 3 av 5
Bild 4 av 5
Bild 5 av 5
Annons
Annons
Annons