Annons

Fredrik Johansson: Ett allt mer toxiskt debattklimat

Under strecket
Publicerad

Hade känslostyrd intensitet varit en exportvara hade Sverige just nu varit ett mycket rikt land. Under de senaste veckorna har delar av svensk samhällsdebatt svallat i sin egen brant stigande feber. Anklagelser om våldsromantisering, normalisering av främlingsfientlighet, rasism, gödning av Sverigedemokrater etcetera har haglat.

I synnerhet borgerliga ledarsidor anses ha förfallit till en suspekt u-sväng i migrationsfrågan. Driven av antingen de dunklaste av motiv eller av den djupaste aningslöshet.

Som i en diskussion om migration/integration i radions Studio ett, mellan Expressens Anna Dahlberg och Liberala Nyhetsbyråns Svend Dahl. Dahls problem är – säger han – att borgerliga ledarsidor beskriver frågan som att ”det här är det allvarligaste samhällsproblemet just nu.” Den formuleringen normaliserar främlingsfientlig retorik, enligt Dahl. Men han säger också: ”Alltså, det är klart att det finns jättestora problem med det. Men det är knappast det allvarligaste samhällsproblemet.”

Att säga att det är det allvarligaste problemet (vilket jag inte vet om Dahlberg har sagt) är att ”göda krafter”. Att säga att ”det finns jättestora problem” är att stå upp för liberala värden. Och på den nålspetsen dansar Svend Dahl med änglarna.

Annons
Annons

För egen del – möjligen av ren bekvämlighet – skulle jag helst vilja stanna utanför detta. Jag har liksom inget behov av att kvalificera mig som ”god” eller för den delen ”ond” liberal på någon löddrande vänsterkoryfés hemsnickrade score card.

Men att debattklimatet blir allt mer toxiskt – och det blir det – är naturligtvis inte bra. När vi slutar – de av oss som åtminstone försökt börja i den ändan – försöka förstå och bemöta våra motståndares bästa argument blir diskussionen mindre rationell och samhällsklimatet drivs in i en negativ spiral.

Det blir en sorts indignations-ping-pong. Där vi förväntas förfära oss över hur andra förfärat sig över hur den andra sidan förfärat sig över något mer eller mindre förfärligt någon har sagt. Vad sa han?! Vilka krafter göder han? När kastar han nästa sten? Se på mig! Jag är förfärad!

Till slut ägnas samhällsdebatten uteslutande åt att dess (gissningsvis allt färre) deltagare – fyllda av indignationens bitterljuva sötma – är förfärade mer eller mindre på heltid. Att vara indignerad var länge ett kall. Det ser nu ut att ha förutsättningar att bli ett yrke.

**FREDRIK JOHANSSON **är gästbloggare hos SvD Ledare samt kommunikationsrådgivare. En längre version av denna text har publicerats på svd.se/om/hogermarginalen fjohansson929@gmail.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons