Annons

Jayne Svenungsson:Freud kilade sig in mellan tro och vetande

Historieberättaren Freud producerade en del fantastiska teorier om civilisationens tillblivelse, som har hånats och förkastats. En mer givande läsning är att se honom som en skapare av myter, vars syfte var att skapa sammanhang och förståelse på nya områden.

Under strecket
Publicerad
Foto: AOPBild 1 av 1
Foto: AOPBild 1 av 1
Foto: AOP

UNDER STRECKET

Sekelskiftet 1900 är i många avseenden en tröskeltid. En oskuldens tid skulle man möjligen också kunna säga. Som i Martin Scorseses mästerliga gestaltning av Edith Whartons roman, titulerad med just dessa ord. En tid där tillvaron förefaller precis så okomplicerad, sorglös och vacker som May Wellands strålande ansikte. Där händer sträcks ut och artigheter utbyts. Där man förströr sig, en kväll vid operan, en annan i någon av stadens många privata salonger. Men där något ändå inte står rätt till. Där känslor, drifter och passioner förträngs av de minutiöst reglerade sociala koder som utgör själva kittet för den sorglösa tillvaron.

Förträngs var ordet.

Likväl var sekelskiftet på många sätt en oskuldens tid. Sett i ett europeiskt perspektiv låg den sista mer omfattande väpnade konflikten decennier tillbaka. Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan den saken ändrades och tröskeln, så att säga, var ett faktum.

Annons
Annons

Om detta inte var tillräckliga skäl för att tro på människan och hennes storhet kunde man blicka tillbaka på de häpnadsväckande landvinningar vetenskapen gjort under det gångna seklet – från Darwins revolution i synen på människans själva vara till de högst påtagliga förändringar som upptäckten av elektromagnetismen på sikt innebar för den mänskliga vardagen.

Kanske är det just här som talet om en oskuldens tid kommer allra bäst till sin rätt. Sekelskiftet var en tid då termen vetenskap fortfarande var obefläckad. Inte märkligt då att dess företrädare sökte överträffa varandra i att påvisa att det egna betraktelsesättet var det mest vetenskapliga.

Auguste Comte var tidigt ute då han lanserade sociologin som den disciplin som förmådde kartlägga mänsklighetens mest grundläggande lagar. En motsvarande övertygelse om den egna förklaringsmodellens fundamentala karaktär i förhållande till övrigt vetande genljuder några decennier senare hos Karl Marx. Väl inne i det tjugonde århundradet, då de gamla humanistiska disciplinerna börjat hamna på defensiven, framhåller Edmund Husserl i en djärv gest filosofin som den vetenskap som ligger till grund för allt annat vetande.

Övertygelsen om den egna vetenskapens suveränitet är också något som genast slår emot den som tar del av Sigmund Freuds skrifter om Samhälle och religion, nu tillgängliga som det tionde bandet i den samlade utgåvan av hans verk på svenska (översättning Lars W Freij och Eva Backelin, Natur & Kultur, 742 s). Volymen innehåller flera av Freuds för den vidare allmänheten mer bekanta verk, däribland ”Totem och tabu” (1913), ”Vi vantrivs i kulturen” (1930) och ”Mose och monoteismen” (1939).

Annons
Annons

Skrifterna vittnar genomgående om Freuds vida kännedom om till psykoanalysen angränsande discipliner – men också, som sagt, om övertygelsen om den egna disciplinens suveränitet i förhållande till dessa. Inte sällan flätas denna övertygelse rentav in i det argumentatoriska hantverket och bidrar till att konstituera textens uppbyggnad.

”Totem och tabu” är i detta avseende symptomatisk. Freud ägnar här lejonparten av verket åt att tålmodigt återge rådande antropologiska och sociologiska teorier om totemismens uppkomst. Framställningen stegras då Freud konstaterar att dessa teorier tyvärr blir till ”förfång för klarheten” och istället låter Darwin träda in på scenen. Även Darwins evolutionsbiologiska argument, åtminstone så som det begagnats inom det befintliga teoretiserandet över totemismen, visar sig emellertid otillräckligt.

”En ensam ljusstråle kastar den psykoanalytiska erfarenheten över detta dunkel”, inleder Freud det följande kapitlet. Och visst är det sant att det är här den verkligt spännande läsningen börjar. Freud knyter nu samman den egna övertygelsen om att totemet ytterst representerar fadern med Darwins hypotes om att människan i sitt urtillstånd levde i horder ledda av en brutal hane som svartsjukt bevarade gruppens honor för sig själv. Detta sammanlänkande öppnar i sin tur för en hypotes som, med Freuds egna ord, ”kan förefalla fantastisk”, men som inte desto mindre bistår med den saknade pusselbiten.

Vari består denna fantastiska hypotes? Den tillhandahåller helt enkelt själva matrisen för både samhälle och religion. Någon gång, alltjämt i arla urtid, tänker sig Freud nämligen att de övriga hanarna i horden sluter sig samman och dräper den gemensamma fadern, ett dåd som ger upphov till två för mänskligheten avgörande tabun.

Annons
Annons

Ur rädslan att våldet ska löpa amok då hanarna i frånvaro av fadersauktoriteten tillåts konkurrera fritt om honorna uppstår det första tabut: incestförbudet. Genom att hanarna på lika villkor avstår från de åtrådda honorna läggs grunden för det vi kallar samhälle eller civilisation.

Dådet väcker emellertid också skuldkänslor, närda av beundran inför den dräpte fadern. Här kommer totemet in i bilden. Totemet inrättas helt enkelt som ett substitut för den hädangångne fadern och kommer snart att kringgärdas av det andra tabut, vilket handlar om att skydda och vörda totemet självt. Därmed är grunden lagd för religionen, vilken Freud alltså ser som ett försök att genom lydnad mot totemet (senare guden) dämpa den ursprungliga skuldkänslan och därigenom uppnå försoning.

Den som är bevandrad i psykoanalysens kärnteorier ser här hur det oidipala drama som utspelar sig i varje enskild människas utveckling spelas upp på makronivå. Detta försök att tyda människans kollektiva historia utifrån insikter vunna inom psykoanalysens kliniska ram genljuder i flera av skrifterna i volymen, vilka ofta mer äger karaktär av kulturfilosofiska alster än av de vetenskapliga avhandlingar Freud själv så omsorgsfullt gjorde gällande att de var.

Det är mot denna bakgrund naturligtvis något av en ironi att den kritik eftervärlden riktat mot psykoanalysen i så hög grad handlat om dess vetenskaplighet. Samme Freud som syrligt anmärkte att marxismen kommit att anta en ”obehaglig likhet” med det den kämpar mot – den dogmatiska religionen – har mer än en gång fått motsvarande kritik serverad åt det egna teoribygget.

Annons
Annons

Kanske har just urhordsteorin – vilken återkommer i än mer spekulativ tappning i ”Mose och monoteismen” – varit det mest tacksamma exemplet att lyfta fram för den som velat diskreditera Freuds påstådda vetenskaplighet. Om man nu vill göra upp med religionen på vetenskaplig basis, har det hetat, varför då komma dragande med en teori som ter sig lika osannolik och fantastisk som vilken antik mytologisk berättelse som helst?

Det finns dock skäl att stanna upp innan man alltför raskt faller in i detta raljanta tonläge. Om vi tillåter oss att för ett ögonblick återvända till orden om sekelskiftet som en tröskeltid framträder Freud, kanske mer än någon annan av hans stora samtida, som en tröskelfigur.

Det råder sålunda, å ena sidan, föga tvivel om att Freud delar sin samtids ogrumlade tro på vetenskapen – inte minst den egna – och dess välsignelser. Å andra sidan är Freud som bekant en av dem som starkast bidrar till att undergräva det högmodernistiska vetenskapsidealet genom att avslöja, som det heter i ”En svårighet for psykoanalysen” från 1917, att ”jaget inte är herre i eget hus”.

På motsvarande sätt delar Freud sin koloniala samtids övertygelse om den västerländska civilisationens överlägsenhet. Men i samma mening som ett omdöme fälls om de polynesiska ”vildarnas” tabun inflikar Freud att de sede- och moralförbud som vi själva lyder under långtifrån är så väsensfrämmande dessa ”primitiva” tabun som vi vill tro. Vi bara kanaliserar drifterna på ett mer raffinerat – och kanske osunt – sätt. Freud visste bättre än någon annan att allt inte stod rätt till i Wiens salonger.

Annons
Annons

Det är i denna dubbelhet, tror jag, man måste ta sin början för att nå fram till en mer generös men också givande läsning av Freud. En sådan läsning skulle, om vi dröjer oss kvar i metaforen, gå ut på att läsa den Freud som kliver över tröskeln mot den som dröjer sig kvar.

Det är också något av en sådan läsning som Lars Sjögren indikerar i sitt tänkvärda förord till volymen. Istället för att håna Freuds vetenskapsoptimism och ironisera över den fabelartade karaktären hos hans urhordsteori, bör man snarare se ”urhorden”, ”fadersdråpet” och ”kollektiv skuld” som tillfälliga begreppsbryggor som Freud begagnar sig av för att förmedla vissa tankar om kollektivet och det omedvetna. Freuds teori kan, föreslår Sjögren, helt enkelt läsas som ett slags nyskapad myt: ”På den naiva frågan: ’Har detta hänt?’ kan man svara: ’Nej, det händer nu!’”.

Intressant nog förefaller denna läsart inte alls väsensfrämmande Freuds egna intentioner. I efterordet till ”Masspsykologi och jaganalys” från 1921 omtalar Freud rentav urhordsteorin som en ”vetenskaplig myt”, en hypotes vars förtjänst ligger i att ”skapa sammanhang och förståelse på ständigt nya områden”.

Den aningen paradoxala följden av samma läsart är emellertid att en oväntad parallellism framträder mellan psykoanalysens och teologins arbetssätt. Inom den teologiska hermeneutiken – historiskt såväl som i nutid – har den centrala frågan sällan varit huruvida Bibelns komplexa berättelser i detalj svarar mot historiska sakförhållanden. Den avgörande frågan har istället varit hur berättelsernas skeenden fortsätter att hända i människans liv. Och hur Guds berättelse på så vis vävs in i människans berättelse.

Annons
Annons

Denna gudomliga intervention skulle Freud förstås aldrig gått med på. Men parallellen indikerar om inte annat att gränsen mellan olika humanistiska discipliner nog inte är så skarp och entydig som man en gång ville tro. Likaså att vetenskapliga discipliner sällan utgör nollsummespel där den ena disciplinens sanning slår ut all sanningshalt i den andra och vice versa. Sedan må det vara att såväl teologi som psykoanalys med jämna intervaller dödförklaras som vetenskaper.

Vetenskap eller ej. Att Freuds verk tillhör våra moderna klassiker låter sig svårligen bestridas. De tidstypiska dragen finns där förvisso. Alltför många primitiva vildar och hysteriska kvinnor passerar revy för att läsningen ska vara en odelad njutning. Men som tillkommer varje klassiker värd namnet rymmer texterna insikter av tidlös klarsynthet.

Som Freuds nyktra observationer i ”Tidsligheter om krig och död”, skrivna under första världskriget, tröskelerfarenheten par excellence. Världen är slagen med häpnad och frågar sig yrvaket hur den högstående europeiska människan kunnat hamna i detta barbari. Freud är mindre exalterad. Människan är inte så djupt sjunken som vi fruktar, skriver han. Hon har bara aldrig stigit så högt som vi inbillade oss.

Det är ingen cynism som Freud vädrar. Det är en i allra högsta grad realistisk insikt om att ju mer människan inbillar sig att hon trängt bort och eliminerat det onda, desto mer har det onda en obehaglig förmåga komma ikapp henne. Freud skulle få denna insikt bekräftad mer än en gång i takt med att 1900-talet vecklade ut sin historia.

Annons
Annons

När han 1930 publicerar ”Vi vantrivs i kulturen” var Europa i full färd med att kliva över ännu fler ödesdigra trösklar. ”Det är alltid möjligt att förena en större mängd människor i kärlek till varandra, om det bara finns andra som aggressionsdriften kan riktas mot”, kommenterar Freud, och benämner företeelsen ”de små differensernas narcissism” – ”ett bekvämt och relativt oskyldigt tillgodoseende av aggressionsbenägenheten, varigenom det blir lättare för gruppens medlemmar att hålla ihop”.

Klarsynta ord som drar in som en vind från en högre, klarare värld. Klarsynta ord som skulle behöva dra in och vädra ut den unkna luft som fyller alltfler politiska korridorer även i vårt samtida Europa – inte minst i den stad som Freud förblev trogen fram till sitt sista levnadsår då han tvingades i exil. Till följd av de små differensernas narcissism.

Jayne Svenungsson
är lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan Stockholm och f n Honorary Research Fellow vid University of Glasgow.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons