Annons

Lisa Irenius:Fria skolvalet skapar en exit-generation

Skolbarn på väg.
Skolbarn på väg. Foto: Hasse Holmberg/TT

Frihet, vånda och exit-mentalitet. Hur påverkas föräldrar och barn av det fria skolvalet? De psykologiska och kulturella konsekvenserna av det svenska skolsystemets omvandling diskuteras sällan.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Rönnbär och nypon lyser röda i sensommargrönskan. Äpplena börjar mogna på träden – och skolväskorna plockas fram igen. Det dagas för skolstart. Barnen är pirriga. Det är som det alltid har varit vid den här tiden på året. Men inte nödvändigtvis för dagens föräldrar. Hur många av oss bär på den gnagande frågan om vi verkligen har valt bästa möjliga skola åt våra barn?

Forskningen har inte mycket gott att säga om det fria skolvalet. En rad studier har visat att det ökar segregationen och minskar likvärdigheten mellan skolorna. Men många vill inte lyssna på det, för få vill gå miste om valmöjligheter. Framför allt är det få politiker som vill gå till val på att beröva människor valmöjligheter – i synnerhet när det gäller deras barn.

Här finns ett genuint dilemma, mellan det gemensamma och individuella. Vad för slags samhälle bygger vi om inte skolan fungerar som ett sammanhållande kitt, där alla barn får lika möjligheter till kunskaper och utbildning?

Samtidigt finns det andra, psykologiska och kulturella dimensioner av det fria skolvalet som det sällan talas om: vad för slags individer formar det?

Annons
Annons

Hur många timmar har dagens föräldrar ägnat åt att grubbla och våndas över skolval och eventuella skolbyten? Hur har det påverkat deras – och barnens – syn på skolan och sig själva?

Problemet är så pass utbrett att Liberalerna i Stockholm i fjol föreslog att begränsa skolbyten till max en gång per läsår (!).

Att inte ha valmöjligheter kan förstås vara källa till enorm frustration och oro. Inte minst om ens barn far illa, och det inte finns några utvägar.

Samtidigt kan stora valmöjligheter skapa en annan sorts oro. Här finns en ”valfrihetens paradox”, för att tala med den amerikanske psykologiprofessorn Barry Schwartz. I sin uppmärksammade bok ”The paradox of choice” (2004, ”Valfrihetens tyranni” i svensk översättning) menar han att det i västvärlden finns en utbredd uppfattning om att stora valmöjligheter innebär frihet och ett bättre liv, men att det i själva verket kan bli en börda som medför att vi är otillfredsställda med tillvaron.

Om det är jobbigt att välja mellan många sorters hallonsylt, så är det ingenting mot att välja mellan flera olika skolor – ett val som påverkar ditt barns framtid. Det är också ett val där det är i princip omöjligt att skaffa sig ordentlig information om alternativen. För det spelar ingen roll hur mycket du läser in dig på personaltäthet, trivselenkäter, meritvärden och så vidare – den viktigaste informationen finns ändå inte tillgänglig: vilken lärare och vilka klasskompisar barnet kommer att få. Det hela kompliceras ytterligare av att det ”fria skolvalet” i själva verket inte är fritt utan begränsas på olika sätt, i olika kommuner. Och lyxen – eller bördan – att över huvud taget kunna välja är förstås i huvudsak förunnad storstadsbor.

Annons
Annons

Enligt Barry Schwartz är valmöjligheter värst för så kallade maximerare, personer som hela tiden vill försöka göra det perfekta valet. Och när de väl har valt, plågas de av tanken på att det kanske ändå fanns bättre alternativ. Ett samhälle som genomsyras av att det hela tiden finns många valmöjligheter kan också bidra till att allt fler människor blir maximerare, och våndas och känner sig missnöjda med sina val.

När individer känner sig missnöjda med utvecklingen i ett visst sammanhang – ett företag, ett land, en skola eller annan organisation – finns det två möjliga reaktioner, menade ekonomen Albert Hirschman i sin klassiker inom organisationsteori: ”Exit, voice, and loyalty” (1970). Antingen kan man ta till ”exit”, och helt enkelt lämna organisationen, eller så kan man använda ”voice”, och försöka påverka genom klagomål och förändringsförslag. Vilken reaktion det blir bestäms av kostnaden för ”exit” och hur stark lojalitet man känner.

På dagens skolmarknad ligger det nära till hands att reagera genom ”exit”. Trubbel i skolan? Det är bara att byta! Det är verkligen en fantastisk möjlighet – alla vill ju det bästa för sina barn. När kvalitetsmedvetna föräldrar väljer att lämna dåliga skolor blir det samtidigt färre kvar som kan använda sin röst för att påverka situationen till det bättre. Frågan är om det också lägger grunden till en mer generell inställning till hur man löser problematiska situationer: genom att sticka därifrån.

I dag pendlar hälften av eleverna i Stockholmsförorten Rinkeby till en skola i en annan del av staden, och många byter skola flera gånger under grundskoletiden. Problemet är så pass utbrett att Liberalerna i Stockholm i fjol föreslog att begränsa skolbyten till max en gång per läsår (!).

Jag tänker på alla föräldrar som dividerar fram och tillbaka om vilken skola och förskola de ska välja, och huruvida de bör byta skola för sina barn – när är det egentligen motiverat, och varför? Och jag tänker på alla barn, som nu packar sina skolväskor för att börja en ny termin på ett nytt ställe. Blir det bättre där?

För vissa har friheten att välja blivit en räddning, men jag undrar om vi generellt sett har blivit lyckligare av det fria skolvalet. Samtidigt känns det numera omöjligt att tänka sig att vara utan det. Och upp växer en ny generation ”maximerare”, för vilken ”exit” är ett givet alternativ när det uppstår problem.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons