Annons

John Sjögren:Fritiden existerar inte för arbetets skull

Semestrande par pausar under fjällvandring i Björkliden.
Semestrande par pausar under fjällvandring i Björkliden. Foto: Henrik Holmberg/TT

Insikten att det är i fritiden vi blir skolade i livets väsentligheter tycks helt förlorad i vår tid. Men det är inte arbete utan just fritid som är grunden för all kultur. Det skriver Josef Pieper i ”Muße und Kult”, där han menar att den djupaste kunskapen om världen når oss i fritidens avslappnade tillstånd.

Under strecket
Publicerad

Den som vill genomföra en sociologisk studie av något slag gör klokt i att tillbringa en dag i frisörsalongen. Jag misstänker nämligen att man i kundernas bekännelser inför sina frisörer kan få en ganska god bild av vad som rör sig i människors medvetande. När jag själv befann mig där senast kunde jag inte låta bli att höra hur kunden bredvid mig berättade om sitt hektiska liv för den tålmodigt lyssnande hårstylisten. Kunden klagade, eller egentligen mer neutralt redovisade, för sin arbetssituation. Det visade sig att kunden i fråga var mellanchef i en medelstor organisation och att hens dagar bestod av först elva timmars arbete, sedan hem för en snabb middag, för att tillslut avrunda kvällen med ytterligare några timmars arbete. 

Till sist kunde frisören, ytterst hövligt inlindat, inte låta bli att konstatera: ”Det verkar inte finnas plats för mycket annat än arbete i ditt liv.” 

”Nej”, svarade mellanchefen lika neutralt som tidigare. ”Nej, det gör det inte.”

När jag går från frisörsalongen tänker jag: det finns något osunt i vårt förhållande till arbete. En tanke och en känsla som jag inte tycks ensam om. Flera arbetskritiska röster har gjort sig hörda inom forskning och samhällsdebatt de senaste åren. Mest profilerad är väl Roland Paulsen som nu i många år kritiserat arbetssamhället och det tomma arbetets själsdödande effekter. Även filosofen Jonna Bornemarks uppmärksammade kritik av mätbarhetssamhället, som många ute i arbetslivet känt igen sig i, måste nämnas. 

Annons
Annons

Själv kommer jag dock främst att tänka på en något äldre text, den tyske filosofen Josef Piepers ”Muße und Kult” (eller ”Leisure – the basis of culture” som den heter i engelsk översättning). Precis som titeln antyder argumenterar Pieper i denna text, först utgiven 1948, för att det inte är arbete, utan fritid (Muße), som är grunden för all kultur.

Detta kan ju låta som en uppmuntrande tanke nu när sommaren och semestern, åtminstone för en del av oss, står för dörren; att det är när vi är arbetsbefriade som vi i själva verket ägnar oss åt det som är mest centralt och viktigt i livet. Men Pieper poängterar att det han definierar som fritid är något mer, något större, än att för en period vara ledig från arbete. Ty en paus i arbetet, om det så är en kort fikarast eller en semester i veckor eller till och med månader, är fortfarande en del av hela arbetssamhällets logik. Vi tar rast eller semester för arbetets skull, för att ”ladda batterierna” som det så ofta heter.

Fritid, som Pieper använder begreppet, är något helt annat. Det handlar inte om att vila upp sig för att komma tillbaka starkare till arbetet, utan om att ägna sig åt det som är gott och har ett värde i sig självt. Det vill säga, det verkligt viktiga. Fritiden finns inte för arbetets, utan för sig egen, skull. Det handlar om ett öppet, vilande, kontemplativt och intuitivt förhållningssätt till verkligheten, samt om att betrakta verkligheten som en sammanhållen och meningsfull helhet. En verklighet som är oss given och vars mysterium och oändliga innebörder inte så mycket avtäcks genom vårt hårda arbete, utan som kommer till oss som gåva i fritidens och festens bejakande av tillvarons godhet.

Annons
Annons

För att exemplifiera vad han menar tar Pieper upp det som i vårt arbetssamhälle ofta går under rubriken ”intellektuellt arbete”, en term som Pieper ställer sig skeptisk till. Han frågar sig: Hur når vi sann kunskap? Modernitetens filosofer har starkt betonat kunskapens diskursiva kvalitet, medan Pieper mer framhåller intuitionens betydelse i vårt erövrande av kunskap. Upplysningsfilosofen Immanuel Kant, exempelvis, menar att människan når kunskap genom att jämföra, relatera, granska, särskilja och så vidare. Det är något i allra högsta grad aktivt. Att nå kunskap, även abstrakt sådan, även filosoferande, är med andra ord ett arbete.

Pieper menar dock att den djupaste kunskapen om världen inte erövras av oss genom febril aktivitet. Den når oss snarare i fritidens avslappnade tillstånd. Det är inte i dissekerandets lätt aggressiva observation, utan i fritidens och intuitionens öppna kontemplation som vi anar tillvarons förunderliga strukturer och samband. Pieper börjar sin bok med att konstatera att det grekiska ordet för fritid är skole, på latin scola, det vill säga ursprunget för vårt ord skola. Det är i fritiden vi blir skolade i livets väsentligheter. En insikt som helt tycks förlorad i vår tid. En tid som alltför ensidigt betonar den aktiva sidan av vårt kunskapsinhämtande.

I kontrast till detta lyfter Pieper fram antikens och medeltidens mer nyanserade bild. Medeltidens tänkande delade ofta upp det mänskliga förståndet och förståelseprocessen i två kategorier: ratio och intellectus. Ratio handlar om det diskursiva, om ett logiskt och systematiskt tänkande som försöker definiera och dra slutsatser. Detta kompletteras dock av en annan aspekt av män­ni­skans förståelse, intellectus, som mer handlar om en öppen receptivitet. Och det är i den senare kategorin som den verkligt djupa kunskapen om världen blir uppenbarad för oss.

Annons
Annons

Kunskapens väsen ligger inte i den ansträngning som krävs för att uppnå den. Kunskapens essens är snarare att ta in existensen i hela dess vidd, att i sanning se verkligheten. Förundran är filosofins början, som Aristoteles säger. Den djupaste kunskapen om världen kommer till oss som nåd, som gåva. När vi verkligen förstår något är det som ”en blixt från klar himmel”. Eller tänk på konstnärens plötsliga inspiration. En sådan insikt eller inspiration kan dock, kanske måste den till och med, ha föregåtts av en stor ansträngning och ett stort mått av ratio. Men denna ansträngning, poängterar Pieper, är insiktens förutsättning, inte dess orsak.

Faran med att glömma bort intellectus, förbise vår sanna mänsklighet som finns i fritidens bejakande av existensen i sig, är att vi blir fullständigt uppätna av arbetets logik, att vi blir ett slags slavar. Tappar vi förmågan till det som Pieper kallar fritid, då skapar vi ett samhälle där arbete blir det högsta goda. Resultatet blir förtvivlan och uppgivenhet. Fritid är motsatsen.

Här är det än en gång på sin plats att understryka vad Pieper menar med begreppet. Fritid är inte bara en vila från arbete. Fritid är en mental och andlig hållning av inre lugn och av att bara låta saker ske av sig självt. Fritid är en tystnadens hållning, då tystnad är en förutsättning för att kunna ta in verkligheten. Den som själv pratar kan inte höra. Fritid är en stillhetens och klarhetens hållning. Fritidens hållning är ett lugn som springer ur bejakandet av universums oändliga mysterium, en gåta som vi aldrig fullt ut kan greppa. Pieper liknar den som lever i fritidens lugn vid en männi­ska som håller på att somna. Fritiden är ett slags sömn. Därför är det inte särskilt underligt att sömnlöshet blir ett utbrett problem i ett samhälle som i stället för fritiden sätter arbetets ständiga aktivitet i centrum.

Annons
Annons

Fritid är för Pieper alltså ett bejakande av tillvarons godhet. Det är att göra det som Första Moseboken berättar att Gud gjorde efter varje skapelseakt, det vill säga: se att det skapade är gott. Därför är fritid till sitt innersta väsen fest, att glädja sig och förundras inför det som är. 

Och det är här det andra begreppet som vi hittar i titeln till Piepers bok blir aktualiserat: kulturen eller snarare kulten. Fritiden har sina rötter i kulten och religionen, hävdar Pieper. Detta gäller såväl i den bibliska litteraturen som i det antika Rom och Grekland. Att vila från arbete innebär alltid att ägna sig åt tillbedjan, kult och dyrkan. Dessa fritidens religiösa rötter blir vi i Sverige rent språkligt ständigt påminda om. Här heter ju våra lediga dagar helgdagar. Det vill säga helgade, heliga, dagar. En helgdag är ämnad att ägnas åt det heliga, åt kulten.

Pieper har som inledande motto för sin bok ett citat från Platon, som berättar om hur gudarna gav männi­skan ett antal återkommande festdagar så att hon kunde finna näring och styrka genom ”festlig kamratskap” med det gudomliga. Om fritidens väsen, skriver Pieper, är firande av universums mysterium och godhet, då kan det inte finnas någon mer meningsfull fritid, eller någon högre form av fest, än att prisa och tacka Skaparen för skapelsen. Ja, han menar rentav det inte finns någon verklig fest utan koppling till det gudomliga. ”När fritid frikopplas från tillbedjan av det gudomliga”, skriver Pieper, ”då förvandlas fritid till lättja och arbetet blir något omänskligt.”

Annons
Annons

Det kan låta som ett svårsmält budskap i ett så sekulariserat land som Sverige. Men tänk på de helger och högtider som alltjämt betyder mest även för många icke-troende. I dessa tenderar spår av kult och ett förhållande till det gudomliga att leva kvar. Även den som inte tror ett dyft på att Gud har blivit människa kan nog ändå uppleva ett skimmer av helighet kring jul. 

Eller ta högtiden som vi precis har firat – midsommar. En verkligt helig dag för många svenskar. Man kan i midsommarstången välja att se ett grönklätt kors eller en hednisk fallos som befruktar jorden. I vilket fall som helst är det uppenbart att ett inslag av kult dröjt sig kvar i vårt firande. Och få högtider är väl för svensken lika förknippad med ett festligt bejakande av skapelsens skönhet och godhet som midsommar. Där firar vi, som Pieper skulle ha sagt, inte för att kunna återvända till vardagen som bättre och mer effektiva arbetare. Vi firar för att vi är människor.

Så kanske finns det ändå ett religiöst inslag kvar även i det till synes mest sekulariserade firande. Och kanske har vi inte blivit så mycket mindre religiösa. Vi har bara börjat dyrka andra saker. När jag går från frisören den där dagen tänker jag att den högpresterande mellanchefen gjort arbetet till sin religion. En sådan religion finns det all anledning att ifrågasätta och förhålla sig kritisk till. Annars är risken att vi offrar inte bara vår fritid, utan också vår mänsklighet, på arbetets altare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons