Annons

Edward Lucas:Fritt fram för Johnson

Boris Johnson talar i parlamentet efter sin seger.
Boris Johnson talar i parlamentet efter sin seger. Foto: Jessica Taylor / AP

Den stora frågan framåt är Johnsons personlighet – lugnar han ner sig eller söker rampljuset?

Under strecket
Publicerad

Det är oklokt att satsa emot Boris Johnson. Premiärministerns pajaskonster, slarviga vanor och kaotiska privatliv döljer knivskarpa politiska instinkter. Hans väg till makten är kantad av fallna politiska fiender, dels inom det egna partiet, men nu även Liberaldemokraternas och Labours partiledare.

Hans triumf förra veckan var förödmjukande för oppositionspartierna och innebär att brexit nu blir av. Så sent som i somras framstod de praktiska och politiska hindren för att lämna EU snart, eller ens någonsin, närmast oöverstigliga.

Men Johnson lyckades, tvärtemot mångas fasta förvissning, inklusive min.
Det finns ännu svårigheter. EU kommer att driva hårda förhandlingar om det fortsatta ekonomiska förhållandet till Storbritannien. De omtalade frihandelsavtalen med resten av världen är osäkra och föga givande. USA under Donald Trump är ingen idealisk allierad. En konstitutionell kamp väntar med Skottland.

Det är också svårt att se hur brexit ska göra det enklare att hantera Ryssland och Kina. De länderna utnyttjar just sådan splittring och sådana meningsskiljaktigheter som brexit ger upphov till.

Annons
Annons

Tidigt i valkampanjen hindrade Johnson publiceringen av en parlamentarisk utredning om ryska påverkansoperationer. Jag och många med mig blev rasande. Han gick oberörd ur det hela.

Johnsons rungande seger innebär att det nu saknas stora, parlamentariska hinder för att göra lagstiftning av hans utträdesavtal. Än viktigare är att han inte längre kan pressas av extrema falanger inom det egna partiet, när det gäller detaljer om vad som händer efter utträdet, sista januari. Den friheten låter honom, om han så önskar, acceptera en snabb överenskommelse med EU, även om en sådan vore ofördelaktig för delar av landets industri.

Allmänheten bryr sig inte nämnvärt om teknikaliteter i tullunioner och regelböcker. De vill främst att folkomröstningens resultat respekteras. Och så kommer det att bli. EU-utträdet kan skada landets långsiktiga tillväxt. På kort sikt däremot, innebär den minskade osäkerheten en nyttig skjuts till investeringar och produktion. Johnsons regering kommer att ta åt sig äran även för detta.

För första gången på fyra år kommer andra stater ha att göra med en stabil brittisk regering. Den kommer att vara i fem år och kan mycket väl vinna även nästa mandatperiod. Det är en välkommen förändring. Landets försvagade ställning i världen kommer att börja återhämta sig under 2020. Utrikes- och försvarsministrar från närstående länder borde snart boka sina biljetter till London.

En sak att hålla ögonen på är den strategiska försvarsutredningen, som sannolikt kommer till sommaren. Storbritanniens försvarsmakt är ordentligt överutnyttjad. De måste börja prioritera; ska fokus ligga på att vara en global maktfaktor och stötta USA i fjärran insatser, eller på att stärka försvaret i Europa? Att försöka göra båda sakerna samtidigt vore dumdristigt.

Men den stora frågan är Johnsons personlighet. Kommer han att lugna ned sig och styra landet sansat, eller låta sig distraheras av en Trumpaktig fäbless för rampljuset?

Hans historik, som borgmästare i London och senare utrikesminister är, milt uttryckt, svajig. Han vann valet, inte på grund av tidigare framgångar, utan i egenskap av det minst dåliga alternativet. Det är en skakig, om än inte omöjlig, grund för fem års regeringstid.

Johnson begår många misstag, vilket gör det frestande att satsa emot honom. Men, som besegrade rivaler och motståndare – och tyckare likt undertecknad – kan intyga, är det oklokt att göra.

Översättning: Jesper Sandström

EDWARD LUCAS skriver för The Economist och är Senior Vice President vid Center for European Policy Analysis, en tankesmedja verksam i Warszawa och Washington DC.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons