Annons

Stina Oscarson:Fritt fram för SD inom kulturpolitiken

SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson möter väljare inför valet 2018.
SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson möter väljare inför valet 2018. Foto: Pontus Orre/TT

Kulturpolitiken uppnår inte de kulturpolitiska målen. I stället för att låtsas som ingenting bör man diskutera hur kulturpolitiken ska stöpas om – annars blir SD de enda ”progressiva” på detta område.

Under strecket
Publicerad

Är du till salu? Jag förstår egentligen vad han menar, men formuleringen känns så märklig att jag inte svarar direkt. Hans kollega rycker in och försöker förtydliga: ”Bengt här undrar om du kan tänka dig att komma och hålla samma föreläsning igen.”

De två männen är arrangörer av program för en hembygdsgård i Västerbotten. ”Ja, i den aspekten är jag till salu”, säger jag. ”Fint”, säger Bengt, ”men vad kostar du?” ”Det är nog ingen fara”, säger jag. ”Nej”, säger Bengts kollega. ”Det är ingen fara. Vi har ju förlustbidraget. Om det nu finns kvar i den nya budgeten.” ”Det har du rätt i”, säger Bengt. Förlustbidraget. Då ska det nog gå. ”Fast det känns lite konstigt”, fortsätter han, ”för det vore ju en vinst om du kom till oss. Men så är det med politik. Det är rätt konstigt.” ”Ja”, säger jag, ”det är rätt konstigt. Inte minst kulturpolitik.”

Förlustbidraget är ett stöd som arrangörer kan ansöka i händelse att deras evenemang går med förlust och ja, det finns kvar. Men så är också det mesta sig likt på det kulturpolitiska området.

Annons
Annons

Och är det något som är konstigt så är det nog det, med tanke på hur mycket samhället förändrats sen grunderna för vår kulturpolitik lades, och inte minst när den förda politiken i mycket liten utsträckning visat sig bidra till att uppnå de kulturpolitiska målen.

Ibland tänker jag att man just inom kulturpolitiken är allra sämst på området politikutveckling. Möjligen med undantag för försvarspolitiken. Där forsätter man också ropa efter exakt samma saker som för hundra år sedan trots att världen i dag ser helt annorlunda ut och de hot vi i dag står inför knappast kommer att lösas med nya ubåtar eller kanoner. Ändå känns stiltjen där mer begriplig, då ju försvarsmakten är en klassiskt konservativ sfär.

Mer förvånande är att kulturlivets aktörer, som gärna ser sig som progressiva just när det gäller politik som rör det egna fältet, är så livrädda för varje förändring att det enda man kan säga är att man vill ha mer pengar eller kräva stopp på nedskärningar.

I ett samtal nyligen ställde jag till panelen frågan varför just bibliotek ska vara fredade från utförsäljningar.

I ett samtal nyligen ställde jag till panelen frågan varför just bibliotek ska vara fredade från utförsäljningar när allt annat sålts ut. Skola, sjukvård, apotek, äldreomsorg. Jag ställde frågan inte för att jag anser att biblioteken ska säljas ut, tvärtom, men jag anser att det är en fråga som alla som förespråkar en offentlig kulturpolitik är skyldig att kunna svara på. Men bara genom att ställa den blev jag närmast betraktad som en förrädare.

Dock tror jag frågan är helt nödvändig. Och vill man ha svart på vitt är det bara att läsa rapport 2019:01 från myndigheten för kulturanalys, där man krasst konstaterar att ”kulturpolitiken på flera områden inte fört oss närmare de kulturpolitiska målen” och gör sedan bedömningen att detta kan hota legitimiteten för hela den nationella kulturpolitiken.

Annons
Annons

Ändå fortsätter det mest som förut. Vare sig januariöverenskommelsen eller höstbudgeten innehåller något som nämnvärt pekar i annan riktning. Jag passade därför nyligen på att ställa frågan till de kulturpolitiska talespersonerna för samtliga riksdagspartier om de använder sig av rapporterna från myndigheten för kulturanalys i sitt arbete, och i så fall hur och om det på något sätt påverkat politiken.

Så man kan fortsätta säga att det enda som behövs är lite mer av det man redan gör.

Fem av åtta svarade och ja, man verkar läsa rapporterna. Men utifrån svaren att döma verkar man exceptionellt bra på att lägga märke till just de detaljer som passar den kulturpolitik man redan utnämnt till den bästa.

Så man kan fortsätta säga att det enda som behövs är lite mer av det man redan gör. Hos Socialdemokraterna och Liberalerna verkar dock finnas en något större självkritisk insikt om att problemet är större än så. Och det är bara att hoppas att denna lilla skärva av tvivel kan utgöra en öppning för en större diskussion om vad kulturpolitik är och skulle kunna vara.

Ty detta vore bra. För att inte säga nödvändigt, så man inte lämnar fältet öppet för SD att vara de enda ”progressiva” på detta område.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons