Annons

Per Jönsson:Fritt Storkurdistan en alltmer avlägsen dröm

Med över 30 miljoner människor är kurderna världens största folk utan en egen stat. Drömmen om ett ”Storkurdistan” lever vidare trots att den knappast är realistisk – i sin nya bok beskriver Ingmar Karlsson de inre splittringar och det motstånd från omvärlden som står i vägen för självständighet.

Under strecket
Publicerad

Kurdiska flyktingar i Grekland firar Newroz, det kurdiska nyåret.

Foto: Marios Lolos/IBLBild 1 av 1

Kurdiska flyktingar i Grekland firar Newroz, det kurdiska nyåret.

Foto: Marios Lolos/IBLBild 1 av 1
Kurdiska flyktingar i Grekland firar Newroz, det kurdiska nyåret.
Kurdiska flyktingar i Grekland firar Newroz, det kurdiska nyåret. Foto: Marios Lolos/IBL

Vem var det som riktade följande dom över kurder?

”Jag är stark förespråkare för insats av giftgas mot ociviliserade stammar.”

Nej, det var inte Saddam Hussein, trots att han ofta beordrade kemvapenangrepp mot upproriska kurder, mest känt mot byn Halabja 1988 då minst 5 000 civila dödades. Inte heller var det Bashar Assad, trots att hans krigsmakt uppges ha använt nerv­gasen sarin och andra kemiska stridsmedel mot olika ­syriska rebellgrupper. Inte heller Islamiska statens Abu Bakr al-Bagdadi, trots att IS ofta beslagits med användande av kemvapen mot såväl yazidiska kurder som andra ”otrogna”. Och inte var det någon turkisk general, trots att Turkiet alltsedan Kemal Atatürks tid har gjort det mesta för att utplåna kurder och kurdisk nationalism.

Annons
Annons

Den som rekommenderade giftgaskur mot ”ociviliserade” kurder var i stället en av 1900-talets mest hyllade statsmän, nämligen Winston Churchill, när han som krigs­minister ville tämja kurdiska uppror mot det brittiska kolonialstyret i Irak efter första världskriget.

”Sådana metoder var enligt Churchill ett vetenskapligt hjälpmedel som inte skulle stoppas av fördomar hos personer som inte kunde tänka klart. Insatser av gasstridsmedel visade sig enligt honom ha en utmärkt moralisk effekt …”

Så skriver Ingmar Karlsson i boken ”Inga vänner utom bergen. Kurdernas historia” (Historiska Media) – det säkert tjugonde verket om Mellanöstern och Islam som denne flitige ex-diplomat och forskare har författat under det senaste kvartsseklet.

Kurderna är idag världens största folk utan egen stat – mellan 30 och 35 miljoner människor som lever i ett sammanhängande område större än Sverige, plus ett par miljoner i exil. De har två saker gemensamt, konstaterar författaren: många känner en gemensam kurdisk identitet även om denna varierar i styrka, och de är alla starkt beroende av majoritetsbefolkningen i de stater där de ­lever – Turkiet (cirka 15 miljoner), Irak (4–5 miljoner), Iran (6 miljoner), Syrien (drygt 2 miljoner). Med början för snart hundra år sedan har det också bland kurder i samtliga länder vuxit fram och fostrats en vision om en enda kurdisk nationalstat, ett ”Storkurdistan”.

Men den visionen förblir blott en utopi, slår Ingmar Karlsson fast. Och boken handlar främst om denna för flertalet kurder nedslående tes. Att utopin inte kan bli verklighet bottnar enligt Karlsson i två faktorer: kurdernas egen splittring, samt värdländernas absoluta motstånd mot en kurdisk statsbildning.

Annons
Annons

Att kurderna historiskt har varit uppdelade i många skilda läger stavas ”stam” och ”språk”. Ingen bör stämplas som kolonialist av Churchills kaliber för konstaterandet att det kurdiska samhället i samtliga fyra länder präglas av tribalism, ett stam- och klanorienterat styresskick som påstås bygga på familjeband till någon eller flera urfäder. Tribalism är förstås inte unikt för kurder – det är vanligt i större delen av tredje världen, men också i Europas tidigare historia, fast här har det kallats feodalism eller adelsvälde.

För de kolonialmakter (Frankrike och Storbritannien) och inhemska regimer som härskat över kurder har detta kurdiska stamtänkande underlättat en söndra och härska-politik: genom att gynna somliga klaner och klanhövdingar kan man kontrollera och försvaga deras rivaler. Samtidigt har det omöjliggjort för kurdiska nationella ledargestalter att framträda i såväl äldre som modern tid, på­pekar Ingmar Karlsson: ”Kurderna saknar /…/ en enande nationell gestalt och pådrivare som Garibaldi eller Bismarck. Ingen kurdisk ledare har tagit på sig eller kan axla rollen som en ‘Atakurd’, en kurdisk ledare och företrädare för en pankurdisk nationell idé.”

Till kurdernas historiska splittring hör också att de inte brukar samma språk. ”Nordkurdiska” eller kurmandji talas i olika dialektala former huvudsakligen i Turkiet, Syrien och nodligaste Irak, medan ”sydkurdiska” eller sorani talas i de södra delarna av irakiska kurdområdet och den iranska provinsen Kordestan. Denna språkliga åtskillnad har givetvis försvårat för kurderna att ena sig om ett nationellt kurdiskt program, även om ett sådant hade funnits. Somliga kurdiska nationalister brukar invända att kurmandji och sorani är olika dialekter av samma språk, samt att även arabiskans dialekter är så olika att alla araber inte förstår varandra. Gentemot den senare inställningen bör påpekas att ”araberna” inte heller själva förmått skapa någon ”arabisk nationalstat” – det var europeiska kolonialmakter som lät upprätta dagens arabstater efter Osmanska rikets sammanbrott kring 1920.

Annons
Annons

Ovanpå denna tribalistiska och språkliga fragmentisering har i modern tid fogats radikalt annorlunda utvecklingsmodeller för kurder i Turkiet, Syrien, Irak respektive Iran. ”Ett enat ’Storkurdistan’ skulle föra samman grupper som levt åtskilda i fyra olika statsbildningar i snart mer än 100 år. Både kultur, nationell medvetenhet och de politiska mobiliseringsstrategierna har utvecklats i olika riktningar och under olika förtecken”, skriver Karlsson.

I Turkiet har Abdullah Öcalan och hans 1978 bildade PKK (Kurdistans arbetarparti) genom drygt tre decenniers krig mot turkiska statsmakten tillvällt sig en monopolställning som representant och talesman för den kurdiska saken. Detta har skett med närmast stalinistiska våldsmetoder mot kurder som hyst en avvikande mening från PKK, men också genom att den turkiska staten (såväl före som under Erdoğan) har behandlat alla kurdiska ­oppositionella såsom verktyg för det terroriststämplade PKK. Med denna totala antagonism mellan Turkiets båda huvudaktörer befarar Ingmar Karlsson att Öcalans skapelse kommer att utvecklas i Islamiska statens riktning, med ”målsättningen att åstadkomma största möjliga förödelse och förluster av människoliv med katastrofala följder för hela det turkiska samhället”.

I Syrien har PKK:s avläggarparti PYD (Demokratiska unionspartiet) genom att inte ta ställning i inbördeskriget mellan Assadregimen och arabiska/islamistiska rebellgrupper lyckats etablera statsliknande kurdiska enklaver mot gränsen till Turkiet. Därtill har PYD vunnit politiskt och militärt stöd från USA och Ryssland för sina ­effektiva insatser i bekämpandet av IS. Detta har förstås väckt ilska i Ankara där Erdoğan betraktar PKK/PYD som större hot än till och med IS. Med tanke på att både Moskva och Washington är angelägna om att inte hamna i bestående konflikt med Turkiet misstänker Karlsson att ­Putin och Trump utan samvetsbetänkligheter kommer att överge PYD den dag IS har kämpats ned.

Annons
Annons

I Irak har kurderna ända sedan Kuwaitkriget 1991, och särskilt sedan Saddams fall 2003, byggt ett långtgående självstyre, Kurdistans regionala rege­ring (KRG), som till och med är erkänd i Iraks nya grundlag. Dock råder nu, liksom under Saddam Hussein-epoken, ett ömsom kallt, ömsom hett krig mellan de båda ledande partierna i KRG, stamhövdingen Massoud Barzanis KDP (Kurdistans demokratiska parti) och utbrytarpolitikern Jalal Talabanis PUK (Patriotiska unionen i Kurdistan). KDP och PUK har varsin väpnad ­organisation (peshmerga) som bevakar varandra med misstänksamhet, inte minst i oljeprovinsen Kirkuk och andra områden som kurdstyrkor erövrade i samma veva som IS intog Mosul och andra storstäder 2014.

Även i sina relationer med omvärlden är KDP och PUK i konflikt med varandra. Barzani har numera ekonomiskt och militärt goda förbindelser med Turkiet och försöker liksom Ankara förhindra att PKK och PYD utvidgar sin närvaro i norra Irak. Talabani, däremot, har visst stöd från Iran (som ju bedriver ett eget maktspel i Irak) och stödjer öppet PKK och PYD. Åtminstone KDP har därtill i decennier haft täta förbindelser med israelisk säkerhetstjänst som periodvis utbildat peshmergasoldater.

I Iran, där en Sovjetstödd kurdisk stat faktiskt existerade under ett knappt år 1945–46 (Mahabadrepubliken), råder en delvis annorlunda rivalitet mellan två ledande oppositionsgrupper. Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDP-I) med rötter ända sedan 1945 har växlat mellan ­krigiska och fredliga metoder för att uppnå kurdisk autonomi, ­eller åtminstone utvidgade rättigheter för kurder – med ungefär lika lite framgång under såväl shahväldet som ayatollaväldet. Sedan 2004 har KDP-I fått konkurrens från en av turkiska PKK upprättad iransk avknoppning, Partiet för ett fritt liv i Kurdistan (PJAK), som genomfört sporadiska angrepp mot iranska säkerhetsstyrkor. Enligt rätt trovärdiga tidningsuppgifter har PJAK fått stöd i form av utbildning från USA och Israel som ett instrument för att underminera den iranska regimen. Även Saudiarabien har sagt sig vilja verka för skapandet av ett Kurdistan i Iran i syfte att försvaga Irans ställning i regionen. Dock påpekar Ingmar Karlsson att motsättningarna mellan de olika regimerna i Teheran och Irans kurder aldrig varit lika hårda som i Turkiet, Syrien och Irak – i valet till nu­varande presidenten Rouhani röstade 79 procent i provinsen Kordestan för honom.

Annons
Annons

Men bortsett från all historisk och aktuell kurdisk splittring – även om all världens kurder vore eniga om att upprätta ett ”Storkurdistan” så skulle omvärlden och värdnationerna aldrig tillåta det. Så här skriver Karlsson: ”Det enda som politiskt har förenat Turkiet, Syrien, Irak och Iran sedan 1920-talet har varit motståndet mot en kurdisk statsbildning.”

Och idag är heller ingen av stormakterna – USA, Ryssland, EU – det minsta benägen att stödja en sådan kurdisk statsbildning, framför allt av rädsla för att det skulle börja riva upp de statsgränser i Mellanöstern som paradoxalt nog utgör regionens kanske enda stabila komponent. Det var de gränserna – symboliserade av Sykes–Picot-avtalet mellan fransmän och britter 1916 – som Abu Bakr al-Bagdadi förband sig att riva upp när han utropade det nya ”kalifatet” Islamiska staten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons