Annons

Stina Oscarson:Frostenson inser nog att det är för sent för hennes sanning

Katarina Frostensons bok ”K” om  händelserna kring maken Jean-Claude Arnault.
Katarina Frostensons bok ”K” om händelserna kring maken Jean-Claude Arnault. Foto: Henrik Montgomery/TT

När jag parallelläste Stig Dagermans ”Tysk höst” och Katarina Frostensons ”K” hände någonting. I Dagermans reseskildring lyser en ärlig strävan efter sanning, något som ter sig väldigt avlägset från dagens medielogik.

Under strecket
Publicerad

Katarina Frostenson.

Foto: Jonas Ekströmer/TTBild 1 av 2

Stig Dagemans ”Tysk höst”.

Foto: NorstedtsBild 2 av 2

Det är alltid spännande att läsa böcker parallellt. De mest oväntade texter kan ge varandra nytt djup genom sina motsägelser eller oväntade likheter. Som när jag samtidigt med Mattias Göranssons ”Björnen kommer” läste Selma Lagerlöfs ”Antikrists mirakler.”

Göranssons bok är en grundlig genomgång av alla ubåtar och spökraketer som svenska folket tyckt sig se genom åren och som Försvarsmakten jagat med den absoluta övertygelsen att de varit ryska. Lagerlöfs roman är ett mästerverk om en falsk kristusbild som färdas över världen och de under som sker i dess spår. Eller snarare det som folk tolkar som under.

Diametralt olika verk till synes, men båda berättelserna handlar om att vi ser det vi förväntar oss att se. Och med hjälp av Lagerlöfs humanistiska blick på människan ter sig dessutom plötsligt försvarets alla hysteriska ubåtsjakter rätt komiska och jag kan se på dem med en något mer förlåtande blick. För även om Lagerlöfs roman är en uppgörelse med både religionen och socialismen så finns där framförallt en djup insikt om att människan trots allt behöver något att tro på.

Annons
Annons

Katarina Frostenson.

Foto: Jonas Ekströmer/TTBild 1 av 1

Den senaste riktigt intressanta parallelläsningen var dock Stig Dagermans ”Tysk höst” och Katarina Frostensons ”K”.

Så ”ja ja”, tänkte jag, när jag vänt sista bladet, låt dem hålla på. Det finns ju värre saker man kan tro på än ubåtar.

Vissa böcker ger dock inte utrymme att läsa något annat parallellt. Det finns liksom inte luft till det. Ayn Rand till exempel var jag tvungen att läsa i ensam majestät. Jag behövde låta hennes kompromisslösa tro på människans storhet och frihet uppfylla hela min tankevärld för att fullt ut förstå vad hon menar.

Katarina Frostenson.
Katarina Frostenson. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Efteråt hade jag dock ett nästintill omedelbart behov av att kasta mig över Harry Martinsons ”Utsikt från en grästuva”. Rands ensamma tvivellöshet behövde en motpol och vad kunde då vara mer lämpligt än Martinsons precisa beskrivningar av småkryp som i all sin ömhet förmedlar både tröst och ansvar genom insikten att vi blott är en del av något mycket mycket större.

Den senaste riktigt intressanta parallelläsningen var dock Stig Dagermans ”Tysk höst” och Katarina Frostensons ”K”. I ”Tysk höst” skildrar Dagerman sina tankar efter kriget. Han har rest till Tyskland för att försöka förstå det folk som världen dömt. ”K” är som bekant Katarina Frostensons skildring av den landsflykt hon befann sig i efter de brott som hennes make Jean-Claude Arnault gjort sig skyldig till.

Annons
Annons

Stig Dagemans ”Tysk höst”.

Foto: NorstedtsBild 1 av 1

I skenet av denna berättelse blir Dagermans reseskildring ett slags rannsakan av den journalistik som föregått Frostensons fall. En påminnelse om den makt och det ansvar som ligger i att äga en penna.

Stig Dagemans ”Tysk höst”.
Stig Dagemans ”Tysk höst”. Foto: Norstedts

Dagerman skildrar hur många journalister, när de ställde frågan till tyskarna om de hade det bättre under Hitler och de svarade ”ja”, tog detta som bevis för att tyska folket var nazister.

Den enskilde kan förvisso ge ut sin egen bok. Med sin sanning. Som Frostenson gjort.

Han gjorde inte det. Han fortsatte att fråga och fann att sanningen var mer mångfasetterad. Att de varit mindre hungriga under Hitlertiden. För som han beskriver det: Frågar man någon som svälter på två skivor bröd om dagen om han hade det bättre när han svalt på fem svarar han ”ja”.

Genom ”Tysk höst” lyser en ärlig strävan efter sanning. Något som ter sig väldigt avlägset från dagens medielogik där målet stundtals tycks vara att skapa en självgående folkdomstol som man sedan kan tälja guld utav och där den enskildes värdighet inte sällan sätts i pant.

Den enskilde kan förvisso ge ut sin egen bok. Med sin sanning. Som Frostenson gjort. Men är man redan dömd är det, vilket hon nog också inser, oftast för sent att föra sin egen talan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons