Annons

Lisa Irenius:Frostensons bok får inte effekten hon önskar – tvärtom

Katarina Frostenson.
Katarina Frostenson. Foto: Lars Pehrson

Hon vill övertyga läsaren om att det är fel att hon tvingades lämna Svenska Akademien. I stället befäster Katarina Frostensons bok ”K” bilden av att det var nödvändigt att så skedde.

Under strecket
Publicerad

Blir det ny fart på krisen i Svenska Akademien nu? Jag anar nästan något hoppfullt i frågan från en tysk tv-kanal. Den både förfärande och fascinerande följetong som länge utspelade sig kring en ärorik institution i norr följdes av stiltje. Och så – ta-dam! – släpps nästan samtidigt två nya böcker där Horace Engdahl och Katarina Frostenson ger sina bilder av krisen.

Men nej, det blir inget snurr på skandalen igen. Tvärtom faktiskt. Engdahls och Frostensons böcker befäster bilden av att det är fullt rimligt att det inte var dessa två som gick segrande ur Akademiens strider (även om Engdahl faktiskt lyckats hålla sig kvar på sin stol).

Katarina Frostenson vill i boken ”K” övertyga läsaren om att det är fruktansvärt att hon tvingades lämna Svenska Akademien. I stället förstår man att det var helt nödvändigt att så skedde. Inte för att hon är gift med Jean-Claude Arnault, utan för att hon har valt en sorts total lojalitet med maken som verkar göra henne oförmögen att se andra perspektiv.

Arnault har alltså dömts för våldtäkt i två instanser, och ett trettiotal kvinnor har i olika sammanhang och oberoende av varandra berättat om olika trakasserier och övergrepp.

Annons
Annons

Men för Katarina Frostenson är detta bara lögn och förtal. Kvinnorna är ”illasinnade eller frustrerade; hämndandar”, svenskarna är ute efter Arnault för att han är utlänning. Hon skriver vackert och fängslande, och det hela är mycket sorgligt på flera sätt. Men med en sådan konspiratorisk världsbild hade det varit en omöjlighet att sitta kvar i Svenska Akademien, och att ha inflytande över dess priser och stipendier.

Ibland refererar Frostenson till ”H”. Han tycker inte att hon ska lämna Svenska Akademien.

Kanske är ”H” Horace Engdahl. Kanske inte. Deras båda böcker visar i alla fall att de delvis uppfattar händelserna på liknande vis. Det talas om syndabocksjakter och förtal.

Deras resonemang bör inte avfärdas helt. Visst fanns det tendenser till syndabocksjakter under metoo. Och Horace Engdahl har rätt i att människan har en beklaglig benägenhet till skitsnack (vilket inte heller Engdahl eller Frostenson står över). Ibland kan det spåra ur. Frostensons kritik av advokatutredningen som påstår sig bevisa att hon har läckt Nobelpristagare är inte helt obefogad – som jag tidigare har påpekat är utredningen inte övertygande. Verkligheten är inte svartvit och det är bra att Horace Engdahl och Katarina Frostenson ger sin syn på den.

Men de har inte mycket nytt att komma med. Det läsaren får ta del av är framför allt bitterhet, sorg och upprördhet – och höga pretentioner.

Horace Engdahl skriver in sig i en tradition av sanningssägare vars böcker förbjudits. Katarina Frostenson drar paralleller till andra författare som har gått i landsflykt: ”Ekelund. Strindberg. Swedenborg. Bergman. Och Almqvist!”

För Engdahl och Frostenson, två skrivande människor, var det antagligen en nödvändighet att få ur sig dessa böcker för att bearbeta det som har hänt. Horace Engdahl gör det i kortfattade och vaga ordalag, Katarina Frostenson gör det förvånansvärt explicit och detaljerat. Som författare kommer de att fortsätta bidra till den svenska litterära offentligheten. Men aldrig från en lika upphöjd position som förr.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons