Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Frustrationen är en del av föräldraskapet

Under strecket
Publicerad

Får man säga vad som helst om sina barn som förälder? Nej, inte i offentligheten. Det visar den uppmärksammade Idag-serien här i Svenska Dagbladet om mammor och pappor som ångrar sitt föräldraskap. Detta är nog något av det mest förbjudna, vilket de många anonyma rösterna vittnar om. Men mängden röster säger också något.

Detta är en verklighet, detta är äkta känslor. Ändå är det en situation som nästan ingen pratar om. Hårda reaktioner på sociala medier visar också hur fördömd den mor eller far blir som ens andas att hen funderar över meningen med att bli förälder. Låt bli att skaffa ungar om du inte kan ta hand om dem, är en vanlig kommentar.

Jag har länge slagits av att så fort jag har satt ord på att jag längtar efter sömn, arbetsro, eller bara att få tänka en hel tanke klart utan avbrott från mina barn, också känner mig nödgad att bedyra att jag älskar dem. Som om det egentligen har med varandra att göra.
Kärleken till ett barn är en så fantastisk känsla just för att jag tycker att jag inte behöver förklara, eller försvara, den. Kärleken bara är.

Annons
Annons

Självklar, och därför omöjlig att stänga av.

Men jag blir alltid misstänksam när föräldrar hävdar att de älskar varje stund med sina barn, att det är den enda meningen med deras liv, att de aldrig har ångrat ens för en millisekund att de satte ett eller flera barn till världen. Lite som att kärleken trots alla vackra ord är så skör att den aldrig någonsin får utsättas för tvivel eller ifrågasättande, för att bubblan då riskerar att spricka.

Vi är inga supermänniskor, tror vi det riskerar vi motsägelsefullt nog att dressera fram små über-människor av våra älskade avkomlingar.

Tröttheten, tyngden av det ansvar det är att uppfostra barn, frustrationen och grälen är en del av att vara förälder. Men det är också något en mamma eller pappa måste få lov att sucka över, till och med finna övermäktigt i stunden. Vi är inga supermänniskor, tror vi det riskerar vi motsägelsefullt nog att dressera fram små über-människor av våra älskade avkomlingar.

Jag tänker att det här till viss del också handlar om synen på mödrar respektive fäder. Min far som tillbringade en stor del av min barndom på flygplatser och hotell runtom i Europa blev inte direkt ifrågasatt i den tidsanda som rådde då. Ingen sa till honom att han skulle tänkt sig för innan han skaffade tre döttrar.

Men när jag själv blev förälder möttes jag av märkliga kommentarer, allt från att det bara är karriäristmammor som får problem med amningen till att jag, inte pappan, borde se till att barnen fick kortare dagar på förskolan.

En man som fortsätter leva sitt liv mer eller mindre som förut, också då han har en eller flera avkomlingar, får inte ständiga frågor om han verkligen älskar sina barn. Vi antar att pappor på affärsresor, golfrundor eller jobbmiddagar känner kärlek där de befinner sig, om så på avstånd.

Modern däremot antas bäst visa sin kärlek genom konstant närvaro och genom att aldrig någonsin längta någon annanstans. Det säger sig självt att det blir en bubbla som är väldigt lätt att spräcka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons