Annons

Tove Lifvendahl:Fundamentet i Moderaterna har vittrat sönder

Rak i ryggen. Anna Kinberg Batra gjorde en värdig sorti när hon på fredagens presskonferens meddelade att hon avgår som partiledare.
Rak i ryggen. Anna Kinberg Batra gjorde en värdig sorti när hon på fredagens presskonferens meddelade att hon avgår som partiledare. Foto: Tomas Oneborg
Under strecket
Publicerad

Ett stort betongparti till vänster. Ett stort betongparti till höger. Lite mindre partier med andra profiler. De två stora tar, var för sig och ibland gemensamt, ansvar för att genomföra den politik som sällan ger snabba cash i opinionsmätningarna, men som är nödvändiga för landets vällevnad. Så har modellen för det parlamentariska underlaget sett ut i många länder under många decennier. Nu utmanas den framför allt av att partier motsvarande Sverigedemokraterna ruckar balansen och försvårar för invanda majoriteter, vilket gör terrängen svårnavigerad.

Moderaterna har under många år varit betongpartiet till höger. På gott och på ont. Betongpartier förändras inte så enkelt, och det gör dem å ena sidan tröga och mellan varven lite efter sin tid, å andra sidan blir resultatet att de blir mycket pålitliga i sina värderingar och åsikter. Man vet var man har dem. De hinner inte alltid vända kappan efter vinden och blir därför mindre opportunistiska. Att lita på. Högern, som det stod på affischerna 1952.

Det förändrades. Under Fredrik Reinfeldts ledning gjordes ansenliga positionsförflyttningar i taktiskt syfte att ställa Moderaterna närmare Socialdemokraterna, för att på så sätt göra partiet valbart för fler. Omfamnande av arbetsrätten. Uttalad vilja att trumfa i satsningar på offentlig sektor: ”Allt socialdemokraterna bjuder om vård, skola och omsorg ska vi bjuda över” (augusti 2006).

Annons
Annons

Övergivande av en ideologisk position i frågan om privat och statligt ägande: ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar har i sig något egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet och driftsformerna bör prövas från fall till fall utifrån kriterier som tillgänglighet, kvalitet och samhällsnytta.” (Peter Norman och Anna Kinberg Batra i december 2012)

Avfärdande av försvarsfrågan, krönt av Reinfeldts famösa uttalande att ”försvaret är ett särintresse” (januari 2013). Och som spiken i kistan berättade Anders Borg att skatterna skulle kunna komma att höjas, som ett faktum och inte något som borde ställas mot frågan om minskade offentliga utgifter, och lät därmed precis som en socialdemokratisk finansminister (januari 2014).

Det fungerade. I åtta år styrdes Sverige av borgerliga partier, även om det skedde till priset av att Moderaterna släppte försvaret av ett antal för borgerligheten tämligen centrala kommandohöjder.

Problemet med den strategin är att det är ”som att värma upp sig genom att elda med möblerna”, för att citera Högermarginalens uttrycksfulla bloggare Fredrik Johansson. Om moderata kärnfrågor går så lättvindigt att göra sig av med, vad har man för garanti som väljare då att den makt man ger moderata politiker, används rätt? Risken är förstås också uppenbar att den väljare som lockats dit genom politik som liknar Socialdemokraternas, inte nödvändigtvis begriper varför den bör rösta på Moderaterna i ett annat val.

Nu har Moderaterna avsatt sin partiledare. Det är en mild omskrivning för den process som hon har utsatts för. Den värdighet med vilken Anna Kinberg Batra genomförde presskonferensen på fredagsmorgonen stod i bjärt kontrast till kuppmakarna, vars hårda omdömen så generöst kryddat nyhetssändningarna, och sannolikt aldrig framförts öga mot öga till partiledaren tidigare.

Annons
Annons

Man ska skilja på sak och person, sägs det. Men i det här fallet är personen den upplevda saken, och det är förstås partiorganisationernas medlemmar som äger frågan om vilket ledarskap de ska ha.

Men hur bekväm förklaringen än känns, är den avgående partiledaren inte roten till Moderaternas största problem. Hon har snarare varit ett symptom, och i gott sällskap, på den olyckliga transformation till dagsländor och vindflöjlar som Moderaterna har genomgått, inte ursprunget.

Om man inte vet vart man är på väg, kommer man att hamna någon annanstans, som ordstävet lyder. Man kan faktiskt hamna var som helst, beroende på hur man uppfattar väljarnas efterfrågan just nu. Själv blir man bara ett blint verktyg som försöker hinna ikapp.

Det illustreras av ett i moderata sammanhang överanvänt ord – konstatera. ”Jag konstaterar att...” skickar en signal om att avsändaren inte är ett handlande subjekt med en egen uppfattning eller eget ansvar, utan blott har att rätta sig efter omständigheter som inte går att påverka. Ett uttryck som Anna Kinberg Batra också använt i alldeles för stor utsträckning – dock inte när hon meddelade sin avgång.

Men det hördes däremot när moderata kommunalråd stod i tv och förklarade varför de ville att partiledaren skulle lämna. De sade inte: ”jag/vi vill/tycker...”. De sade: ”Man kan konstatera att väljarna anser att...” Med den logiken – kommer samma personer att rekommendera att till Moderaternas partiledare välja Göran Greider ifall de konstaterar att väljarna vill ha det så?

De svåra frågor som ännu är olösta, både när det gäller att få fram tillräckligt effektiva förslag på att komma tillrätta med problem i samhället, liksom frågan om samsynen med de andra partierna i Alliansen, finns, som just den gode Greider konstaterade på Twitter, ju kvar. Moderaterna har under Kinberg Batra tveklöst kommit en god bit på väg, men beaktat utmaningarnas omfattning återstår mycket att göra.

Det gäller också de frågor som under lång tid utgjort Moderaternas grundfundament. Graden av frihet för individer och olika samhällssfärer. Frågan om vem som ska ha makten över resurserna i samhället, vilket skattefrågan handlar om, liksom frågan om privat och statligt ägande. De bör aldrig tillåtas lämna dagordningen. Utöver detta är frågan om arbetsmarknadens in- respektive utlåsningseffekter alarmerande aktuell. Frågan om det svenska försvarets förmåga akut.

Högern. Den sade att den var att lita på under 1950-talet. Och visade det i handling under många år. Det gjorde den impopulär hos vänstern (ett tecken på att man gör rätt). Det renderade den skäll från förment mitten för att vara för höger (också en hint om att vara på rätt plats). Men den var konsekvent i ord, handling och över tid. Betongpartiets fundament höll, på gott och på ont. Ja, ni förstår utmaningen. Partiledarfrågan är den lilla saken i sammanhanget.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons