Annons

”Fyra missförstånd om överskottsmålet”

Finansminister Magdalena Andersson har öppnat för att överge överskottsmålet i de offentliga finanserna, och i stället införa ett balansmål.
Finansminister Magdalena Andersson har öppnat för att överge överskottsmålet i de offentliga finanserna, och i stället införa ett balansmål. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi bör hålla fast vid dagens överskottsmål ett tag till. Först när vi kommit ned till 25 procents offentlig skuld kan vi våga överge överskottsmålet, skriver ekonomerna Fredrik N G Andersson och Lars Jonung, Lunds universitet.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

DEBATT | FINANSPOLITIK

Det finanspolitiska ramverket är nu föremål för livlig debatt. Diskussionen handlar främst om frågan: ska dagens överskottsmål på en tredjedels procent av BNP över konjunkturcykeln ersättas med ett balansmål? Balansmålet innebär att den offentliga sektorns intäkter och utgifter är i balans sett över konjunkturcykeln. En övergång till ett balansmål innebär ökade möjligheter för finansministern att expandera de offentliga utgifterna. Företrädare för Socialdemokraterna och dess organisationer är starka anhängare av denna linje. Den får även stöd utanför vänsterblocket.

Vi välkomnar höstens diskussion om ramverket. Tyvärr präglas den av ett par missförstånd. Vi vill reda ut dessa för att förbättra förutsättningarna för en konstruktiv dialog.

För det första, det finns en viss förvirring kring hur stor statens skuld faktiskt är. Två skuldmått blandas nämligen ofta ihop. Det ena måttet är den så kallade statsskulden. Den mäter hur mycket staten har lånat. Under 2018 uppgick denna till 1 350 miljarder kronor eller 27 procent av BNP. Utöver statens lån ingår här även Riksbankens valutalån. Det andra måttet är hela den offentliga skulden, det vill säga statens, kommunernas och landstingens samlade skuld. Denna skuld uppgick till 1 870 miljarder kronor eller cirka 39 procent av BNP. Under senare år har den statliga skulden minskat medan kommunernas skuld har ökat.

Annons
Annons

Vilket mått på statskuld bör vi då utgå från? Det finanspolitiska ramverket är baserat på hela den offentliga sektorns skuld, den så kallade Maastrichtskulden. Så är även EU:s budgetregler. Det är alltså Maastrichtskulden vi bör diskutera, inte statsskulden.

För det andra, några debattörer har hävdat att överskottsmålet har satt den offentliga välfärden på svältkost. Detta är ett bisarrt påstående. Sedan 1999 har de offentliga konsumtionsutgifterna ökat med 22 procent i reala termer, det vill säga efter att vi räknat bort inflationen. Konsumtionsutgifterna är i dag över 200 miljarder kronor högre per år jämfört med 1999 i fasta priser. De offentliga investeringarna har ökat med 60 miljarder kronor under samma period och Sverige har bland de högsta offentliga investeringarna i Europa sett till andel av BNP. Den offentliga sektorn har således ökat både sina konsumtionsutgifter och sina investeringar under de senaste 20 åren.

Därutöver har skatten sänkts. Det totala skattetrycket i Sverige har minskat med 5 procentenheter från 49 procent av BNP 1999 till 44 procent av BNP 2018. Även denna process har ägt rum inom reglerna för det finanspolitiska ramverket. Hade vi valt en annan väg och inte sänkt skattetrycket hade vi haft 150–200 miljarder att ytterligare att spendera på den offentliga sektorn. Det svenska folket prioriterade via sina folkvalda emellertid skattesänkningar före ytterligare utgiftsökningar.

Vill politiker öka de offentliga utgifterna tillåter ramverket det. Det enda kravet ramverket ställer är att de finansierar dessa utgifter utan att skicka notan till framtida generationer. Det är nämligen så att all konsumtion måste finansieras; antingen av dagens generation eller av framtidens generationer. Vis av erfarenheten bestämde svenska politiker på 1990-talet att dagens konsumtion ska betalas av dagens generation. Den principen bör vi hålla fast vid.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Ett tredje missförstånd är att svensk ekonomi skulle ha tagit skada av stabila statsfinanser. Det finns inga tecken på att så är fallet. Svensk tillväxt har legat 0,5–1 procentenhet högre i förhållande till andra jämförbara länder under 2000-talet. Vi har i dag den högsta sysselsättningen och den lägsta arbetslösheten sedan slutet av 1980-talet bland inrikes födda. Även bland utrikes födda med högre utbildning är siffrorna höga. De som vill hävda att svensk ekonomi utvecklats sämre på grund av överskottsmålet bör visa på ett jämförbart land som ökat sin offentliga skuld och haft en bättre ekonomisk utveckling. Vi har inte kunnat finna något sådant exempel.

Ett fjärde missförstånd är att finanspolitiken är nyckeln till de ekonomiska problem som Sverige står inför. En mer expansiv finanspolitik sägs kunna ge oss en högre tillväxt nu när penningpolitiken nått vägs ände. Detta är ett vilseledande budskap. Sveriges tillväxtproblem måste lösas med vad ekonomerna kallar för strukturpolitik eller utbudspolitik, det vill säga genom reformer av främst arbetsmarknadens och bostadsmarknadens funktionssätt. Riksbankens extremt expansiva penningpolitik har inte varit en konstruktiv väg. Expansiv finanspolitik genom ökade offentliga utgifter kommer inte att vara det heller. Snarare är risken stor att en sådan politik skulle försämra vår framtida tillväxt.

Vår slutsats är att grunden för en god och stabil ekonomisk utveckling är starka offentliga finanser. Vi bör därför hålla fast vid dagens överskottsmål ett tag till fram till dess Maastrichtskulden kommit ned till 25 procent av BNP. Vår analys visar att detta är en lämplig skuldnivå för att kunna möta en djup ekonomisk kris. Då har vid det finanspolitiska utrymme som krävs för att skydda hushåll och företag från krisens värsta konsekvenser. Först när vi kommit ned till 25 procents offentlig skuld kan vi våga överge överskottsmålet.

Fredrik N G Andersson
docent Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
Lars Jonung
seniorprofessor Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons