Annons

Fyra punkter som visar om du lider av sömnlöshet

Människor som lider av sömnlöshet – insomni – har svårt att sova på natten och känner sig slöa hela dagen.
Människor som lider av sömnlöshet – insomni – har svårt att sova på natten och känner sig slöa hela dagen. Foto: Rob Griffith/ TT

De ligger vakna om nätterna och kämpar med att ta sig igenom nästa dag. En av nio amerikaner lider av diagnostiserad insomni, eller sömnlöshet. Men insomni är inte samma sak som sömnbrist, utan kriterierna är specifika, även om det finns flera olika varianter av åkomman. Och vissa grupper i samhället drabbas värst.

Under strecket
Publicerad

Sömnlöshet (insomni)

Sömnlöshet, eller insomni är den vanligaste av alla sömnstörningar. Det är många som lider av sömnlöshet, men det är också många som felaktigt tror att de gör det. Innan jag beskriver störningens framträdande drag och vanligaste orsaker vill jag först säga något om vad insomni inte är, för att på så vis ringa in vad det faktiskt är.

Insomni är inte detsamma som sömnbrist. Rent medicinskt anses man lida av sömnbrist om man (i) har tillräcklig förmåga att sova men (ii) ger sig själv otillräckliga möjligheter att sova. Det vill säga personer som lider av sömnbrist kan sova, om de bara får eller ger sig själva tid att göra det. Insomni är raka motsatsen: (i) då man lider av otillräcklig förmåga att alstra sömn, trots att (ii) man ger sig själv tillräckliga möjligheter att sova. Personer som lider av insomni kan alltså inte producera sömn i tillräckliga kvantiteter eller av tillräcklig kvalitet, inte ens när de ger sig själva tillräckligt med tid (sju till nio timmar per natt).

Insomni har flera olika undergrupper, på samma sätt som det till exempel finns flera sorters cancer. En vanlig indelning skiljer på två huvudgrupper av insomni. Den första rör svårigheter att somna in. Den andra rör svårigheter att upprätthålla sömnen, att hålla sig sovande när man väl somnat. De båda huvudtyperna är inte ömsesidigt uteslutande: du kan ha den ena varianten – eller båda. Oavsett vilket så har en sömnläkare mycket specifika kliniska rutor som måste bockas av innan en patient kan diagnosticeras för insomni. För tillfället är dessa som följer. Patienten ska lida av:

Annons
Annons
  • otillfredsställande sömnkvantitet eller sömnkvalitet (vanligen kopplat till svårigheter att somna in, att hålla sig sovande eller att man vaknar för tidigt på morgonen);
  • betydande oro och försämrad prestationsförmåga dagtid;
  • sömnlöshet minst tre nätter i veckan under mer än tre månader;
  • inga samtidiga psykiska störningar eller medicinska tillstånd som skulle kunna utgöra symptomens egentliga orsak.

Enkelt uttryckt ska patienten alltså befinna sig i följande ihållande situation: personen har svårt att somna in, vaknar mitt i natten, vaknar för tidigt på morgonen, har svårt att somna om och känner sig slö hela dagen. Om någon av dessa symptom känns bekanta och har hållit i sig i flera månader, så skulle jag råda dig att söka upp en sömnläkare. Och jag betonar en sömnläkare, inte nödvändigtvis en husläkare, för även om dessa ofta har ypperliga kunskaper som allmänläkare har de sällan fått med sig annat än klart begränsade kunskaper i sömnfrågor från utbildning och praktik. Av begripliga skäl skriver många gärna ut sömntabletter, vilket sällan är rätt metod, som framgår längre fram i boken.

Det är viktigt att understryka betydelsen av hur länge sömnproblemen hållit i sig (mer än tre nätter i veckan under mer än tre månader). Mellan varven har alla perioder då man sover dåligt, ibland bara en natt, ibland mer. Det är normalt. Ofta finns en tydlig orsak i form av arbetsrelaterad stress eller någon konflikt i det sociala livet eller kärlekslivet. När dessa omständigheter får sin lösning försvinner ofta sömnsvårigheterna. Den sortens akuta sömnproblem faller inte under diagnosen kronisk insomni, eftersom det inte rör sig om ihållande, varaktiga sömnproblem, vecka efter vecka efter vecka.

Annons
Annons

Men också utifrån denna snäva definition är kronisk sömnlöshet förskräckande vanligt. Ungefär en av nio personer i USA fyller de kliniska kriterierna för insomni, vilket innebär att ungefär 40 miljoner amerikanska medborgare ligger med vidöppna ögon om natten och sedan kämpar för att ta sig igenom nästa dag. Orsakerna är ännu inte utredda, men sömnlöshet är nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män, och det är osannolikt att denna mycket betydande skillnad mellan könen skulle bero på att män möjligen är mindre benägna att erkänna sina sömnproblem. Etnisk härkomst har också ett stort genomslag, på så vis att insomni är vanligare bland afroamerikaner och amerikaner av latinamerikanskt ursprung än bland vita amerikaner, något som torde ha en betydande inverkan på det välkända faktumet att dessa grupper är överrepresenterade vad gäller vissa hälsoproblem som diabetes, fetma och hjärt-kärlsjukdomar, vilka alla har tydliga samband med bristfällig sömn.

Sömnlöshet tycks i själva verket vara ett ännu större och allvarligare problem än vad man förstår av dessa i sig ansenliga siffror. Om man för en stund mildrar de stränga kliniska kriterierna och endast ser på epidemiologiska data, så verkar det sannolikt att två av tre personer som läser den här boken har problem med att somna in eller att hålla sig sovande åtminstone en natt i veckan, varje vecka.

Utan överdrift kan man konstatera att sömnlöshet är en av det moderna samhällets mest angelägna och trängande hälsofrågor. Och ändå är det få som talar om det, erkänner problemet och ser sig föranledda att göra något åt det.

Annons
Annons

En avgörande fråga är förstås vad som orsakar insomni. Genetik spelar en viss roll, men det ger inte hela svaret. Sömnlöshet är delvis ärftligt – man har gjort uppskattningar av överföringsgraden från förälder till barn på mellan 28 och 45 procent. Men det gör ändå att de flesta fall av insomni måste kopplas till icke-genetiska omständigheter eller till samspelet mellan genetik och miljö.

De två vanligaste utlösande faktorerna bakom kronisk insomni är psykologiska: (1) stark oro på grund av omständigheter i vardagslivet, och (2) ångest, vars orsaker ofta är vagare.

Eftersom ångest är en så viktig faktor bakom insomni har många forskare börjat undersöka den biologiska sidan av dess känslokaos. Det har då visat sig att en gemensam nämnare återkommer: ett överaktivt sympatiskt nervsystem. Som framgått hänger det samman med kroppens flykt- och kampmekanism; det sympatiska nervsystemet slår på vid hot eller akuta påfrestningar, i situationer då man i det evolutionära förflutna hade verkligt behov av att snabbt kunna fly eller kämpa. Fysiologiskt märks det i form av ökad hjärtfrekvens, ökad blodcirkulation och ökad ämnesomsättning, genom att stressrelaterade kemikalier som kortisol utsöndras och i form av ökad hjärnaktivitet – alltsammans sådant som är till stor fördel vid verkliga hot och akuta faror. Men denna mekanism är inte tänkt att ”stå på” under någon längre tid. Som vi nämnt tidigare kan en kronisk aktivering av dessa delar av nervsystemet orsaka en mängd hälsoproblem, och vi vet numera att ett av dessa är insomni.

Annons
Annons

Hur ett överaktivt nervsystem kan förhindra att man sover bra kan delvis förklaras av faktorer som vi redan behandlat, delvis av sådant som vi inte tagit upp än. För det första leder ökad ämnesomsättning gärna till ökad kroppstemperatur. Som du kanske minns från kapitel 2 behöver vi sänka vår kroppstemperatur en aning för att kunna somna, ett steg som försvåras hos vissa insomnipatienter som lider av förhöjd ämnesomsättning och därför har förhöjd kroppstemperatur, så även i hjärnan.

En annan faktor är de högre nivåerna av det stresskopplade hormonet kortisol och de sammanlänkade neurokemikalierna adrenalin och noradrenalin. Alla dessa tre substanser ökar hjärtfrekvensen. Normalt lugnar sig vårt hjärta då vi går över i lätt och sedan djup sömn. Förhöjd hjärtfrekvens försvårar den övergången. Alla tre substanser ökar dessutom ämnesomsättningen och därmed kroppstemperaturen, vilket förvärrar det förlopp som tecknades nyss.

En tredje faktor hänger samman med dessa tre substanser och de förändrade hjärnaktivitetsmönster som kan kopplas till kroppens sympatiska nervsystem. Forskare har scannat och jämfört hjärnorna hos personer med goda sovvanor och hos insomnipatienter och mätt de skiftande hjärnaktivitetsmönstren hos båda grupperna då de försöker somna in. När den förra gruppen somnade in märktes en snabb aktivitetsminskning i de delar av hjärnan som är kopplade till starka känslor (amygdalan) och till att framkalla minnen (hippocampus), liksom i de grundläggande vakenhetsreglerande delarna av hjärnstammen. Så var det inte hos insomnipatienterna. Alla deras känslogenererande delar och minnesframkallande centra förblev aktiva. Detta gällde särskilt de vakenhetsreglerande delarna av hjärnstammen som envist vägrade gå av sitt vaktpass. Också talamus – porten för hjärnans sinnesintryck, som måste stängas för att sömn ska kunna uppstå – var aktiv och stod öppen på vid gavel. De sömnlösa patienterna kunde sammanfattningsvis inte lämna det aktiva, bekymrade, grubblande hjärnaktivitetsmönstret.

Annons
Annons

Kanske har du någon gång stängt igen din laptop och sedan kommit tillbaka för att upptäcka att skärmen är på, att fläkten surrar, att datorn fortfarande är vaken, trots det stängda locket? Vanligen beror det på att program och rutiner fortfarande är igång och att datorn då inte kan försätta sig i viloläge. Utifrån vad vi nu vet, tack vare den här sortens magnetkamerastudier, kan vi konstatera att ett liknande problem återkommer hos insomnipatienter. Vissa känsloprogram och bakåtblickande eller framåtblickande minnesrutiner står och hackar och hindrar hjärnan från att stänga ner och gå över i viloläge. En talande omständighet är att det finns en direkt och kausal förbindelse mellan nervsystemets flykt- och kampgren och alla dessa delar av hjärnan som styr känslor, minnen och vakenhet. Den dubbelriktade kommunikationsvägen mellan kropp och hjärna bygger här upp en ond cirkel som staplar upp värre och värre hinder för sömnen.

Den fjärde och sista identifierade faktorn som rör det överaktiva nervsystemets påverkan på insomnipatienter har att göra med deras sömnkvalitet då de äntligen törnat in. Även här tycks problemet vara en överaktiv flykt- och kamprespons. Insomnipatienter har lägre sömnkvalitet, vilket vid mätningar kommer till uttryck i grundare och svagare elektriska hjärnvågor under den djupa NREM-sömnen. De har också en mer uppbruten REM-sömn, genomstungen av korta uppvaknanden som de inte alltid är fullt medvetna om men som likafullt försämrar deras drömsömn. Allt detta gör att insomnipatienter vaknar utan att känna sig vederkvickta. De fungerar därför sämre nästa dag, kognitivt och/eller känslomässigt. Sömnlöshet är en störning som pågår dygnet runt och den fördärvar lika mycket på dagen som på natten.

Nu kanske det står klart hur fysiologiskt invecklat det bakomliggande tillståndet är vid insomni. Inte undra på att det amerikanska läkarförbundet (AMA) inte längre föreskriver att man ska motverka sömnlöshet med de trubbiga verktyg som sömnmedicin erbjuder − i princip bara ett primitivt sätt att slå ut hjärnans högre funktioner. Som tur är har det tagits fram en terapiform (KBT-I) som inte är läkemedelsbaserad och som kommer att behandlas i detalj längre fram. Den är bättre på att återställa det naturliga sovmönstret hos personer som lider av sömnlöshet och riktar in sig på precis de fysiologiska delar av problemet som beskrivits ovan.

ur ”Sömngåtan” av Matthew Walker, professor i neurovetenskap och psykologi vid Berkeley University i USA. Översättning: Nils Håkanson.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons