Annons

Fyra själar i kamp mellan gott och ont

Ole Forsberg, Hannes Meidal, Rolf Lassgård och Peter Oscarson spelar Bröderna Karamazov, en kvartett som bär på arvet efter den mördade fadern.
Ole Forsberg, Hannes Meidal, Rolf Lassgård och Peter Oscarson spelar Bröderna Karamazov, en kvartett som bär på arvet efter den mördade fadern. Foto: TOR JOHNSSON

KARAMAZOV. Hur spelar man god? Hannes Meidal brottas med rollen som Aljosja, yngst av Bröderna Karamazov, när Peter Oskarson sätter upp pjäsen byggd på Dostojevskijs mastodontroman på Stockholms stadsteater.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

– Hur naiv kan jag framställa Aljosja? Hur gestaltar man en alltigenom god och religiös människa utan att han blir skenhelig som biskopen i Fanny och Alexander? Det vore också synd om han framstod som dum eller fanatisk för då förtar man Dostojevskijs ärende, att skilda en god människa, men inte ett helgon. Aljosja tvivlar ju också.

Hannes Meidal suckar lite och medger att han ännu famlar efter denna hjältefigur. Det är mer tacksamt att spela cyniker och livsrumlare, som det finns gott om i både Dostojevskijs original och i britten Richard Cranes pjäs, som tar fasta på diskussionen om Gud, skuld och den fria viljan.

Bröderna Karamazov blev Dostojevskijs sista roman, utgiven 1879–80. Den är ett mäktigt panorama över människor och idéer, brott och straff och kampen mellan gott och ont. I centrum står den glupske och försumlige godsägaren Karamazov och hans moderlösa söner, som på olika sätt tacklar sitt arv. Här finns också en kriminalhistoria, ett fadermord.

– Richard Crane är själv skådespelare och han har inte gjort en traditionell bearbetning av romanen utan en pjäs i sin egen rätt. Han väljer ut de fyra bröderna och skapar en polyfoni av röster som blir delar av människans motsättningar och viljor, säger Hannes Meidal.

Annons
Annons

Dmitri, den äldste, är livsnjutaren och på många sätt faderns spegelbild. Han spelas av Rolf Lassgård. Ivan, som görs av Peter Oskarson själv, är den intellektuelle tvivlaren som brottas med teodicéproblemet: om Gud finns, hur kan det då finnas ondska i världen? Aljosja är den fromme klosternovisen som tror på Gud, kärlek och förlåtelse. Kvartetten fullbordas av den utstötte halvbrodern Smerdjakov (Ole Forsberg).

Alla bröderna spelar också fadern genom att sätta på sig en djurlik päls, samt andra roller som blir en sorts förlängning av varje rollfigur.

– Peter Oskarson vill inte i första hand arbeta med psykologiska porträtt utan låter alla bröder driva ett tema. Jag måste aktivt agera gott, men hur gör man det? funderar Hannes Meidal.

Aljosja har drag av Jesus och även av Furst Mysjkin, den godhjärtade huvudpersonen i Dostojevskijs roman Idioten som också den har dramatiserats på Stockholms stadsteater.

– I romanen suddar Dostojevskij ut Aljosjas konturer, men på scenen finns jag ju med min kropp och person. Aljosjsa är också medlaren. Han är som lillebrodern i en dysfunktionell familj som vill ställa allt till rätta. Hans repliker andas både underläge och moralisk resning, säger Hannes Meidal.

Vi sitter i Kulturhusets kafé med utsikt över urbana Plattan – en händelse som ser ut som en tanke. Utanför fönstret finns nedgången till det källarrum där Hannes Meidal med den fria gruppen Limbo år 2007 iscensatte Trompe l’œil, en monolog i mörker fritt efter Albert Camus roman Fallet. Camus hämtade inspiration i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet. Frågorna om hur människan ska leva utan en Gud återkommer hos såväl Dostojevskij som en modern existentialist som Sartre.

Annons
Annons

– Ja, det är frihetens ok och börda. Hur hanterar man friheten när man tvingas ta ansvar för sina handlingar? Det är intressant att spela den här pjäsen i dagens sekulariserade samhälle, där samtidigt trosfrågor präglar dagordningen i världspolitiken.

Samma år som Hannes Meidal dök ner i ”Camus källare” gjorde Peter Oskarson sin första uppsättning av Bröderna Karamazov i Folkteatern Gävleborgs gasklocka. Redan det höga, kyrkolika rummet gav en speciell atmosfär. Både de geografiska och rumsliga förutsättningarna är annorlunda på Stockholms stadsteater, dit scenografen Peter Holm tar med sig bronsklockorna, som nu får klämta på Lilla scenen.

Samma team – undantaget Meidal och Forsberg – medverkar. Men uppsättningen är ny. Arbetet inleddes med träning inför pjäsens fyrstämmiga a cappella-sång.

– I två veckor övade vi med en litauisk körmaestro, expert på ortodox sång. Det ger en rysk klangvärld åt föreställningen. Det var skönt att verkligen lyssna på varandra och arbeta med små nyanser.

Hannes Meidal tycker det är spännande att för första gången få arbeta med Peter Oskarson och ”Gävlegänget”. Han beskriver hur regissören, som har gjort översättningen från engelska tillsammans med Jan Mark, avlyssnar texten som ett musikaliskt partitur med fraseringar och klangrum.

– Bröderna Karamazov är som en manskvartett. Eftersom vi bara är män på scenen, som även gestaltar kvinnorollerna, blir det en tydlig och sorglig bild av de frånvarande kvinnorna. Aljosja verkar själv ibland skräckslagen inför kvinnan och sexualiteten.

Hannes Meidal gillar idén om teatern som ett existentiellt rum där publiken kan tänka över sina liv och val.

– Det är en otrendig föreställning som tar teaterns och det teatralas potentiella kraft på stort allvar. Jag tror att vår tid har behov av allvar.

Stockholms stadsteater, 3 mars.**

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons