Annons

Why me? Why not?Gallagher saknar relevans – och han vet om det

Liam Gallagher.
Liam Gallagher. Foto: Britta Pedersen/TT

Liam Gallaghers nya skiva välter knappast världen – snarare är det frågan om en portion sentimental lättunderhållning där sångaren, på ett närmast rörande sätt, skildrar hur mycket han saknar Oasis.

Under strecket
Publicerad

Liam Gallagher vid premiären av dokumentären ”Liam Gallagher: As it was”.

Foto: Brett D Cove/TT Bild 1 av 1

Why me? Why not?

Artist
Liam Gallagher
Genre
Rock
Musikbolag
Warner
År
2019

Betyg: 3 av 6

Oasis debutalbum ”Definitey maybe” firade ett kvarts sekel för några få veckor sedan. Traditionsenliga jubileumsutgåvor och akademiska – alternativt, nostalgiska – essäer i brittiska söndagsbilagor om dess enorma inflytande på sin samtid avlöste varandra.

Noel Gallagher rullas ut, oftast sittandes i en tron, i dokumentärer där han likt en brittpopens Grampa Simpson slänger ur sig illa åldrade skämt om valfritt ämne, avskyr ny musik och tycker hiphop är larvigt. Med jämna mellanrum ger han ut nya album med sin orkester High Flying Birds som låter fascinerande enahanda, den liksom bara pågår. Som har han sedan länge pensionerat sig i en glädjelöst melodibefriad hammock.

Det är väldigt svårt att se vad poängen med Noel är 2019, vem som på allvar orkar engagera sig eller ens bli berörd av hans generiska brittradiorock, alltid framförd i samma lata gemak. Med undantag för den där märkliga singeln som lät förvillande lik Ricky Martins ”She bangs”.

Liam Gallagher förblir å andra sidan ett underhållande enigma. I lördags fyllde den en gång smått fulländade popstjärnan 47 och ägnar största delen av sin vakna tid åt Twitter där han i versaler skriker till sin bror att de måste återförena bandet, hur mycket han saknar Oasis och hatar att vara soloartist.

Annons
Annons

När Noel – som vanligt – inte svarar blir han svårt agiterad och övergår till rabiata personliga påhopp. Bröderna Gallagher har inte firat jul ihop på femton år. Eller ens talat med varandra sedan någon gång 2008.

”Why me? Why not?” är Liams andra soloalbum, så till och med det lilla nyhetsvärde som en solodebut eventuellt kan generera är borta. Artistens dokumenterade egen motvilja för sin situation och samarbeten med en arsenal av professionella låtskrivare i Los Angeles gör det instinktivt ointressant men, samtidigt, ju mer man funderar, allt mer lockande. På ett lätt perverst vis, jag vet, men en del av mig vill nog just därför höra resultatet.

Det dröjer nitton sekunder innan Liam sjunger ”Sunsheeeejain!”, sex minuter till de första raderna om ”live forever” och elva till en ELO-pastischig ballad om hur allt var så mycket finare och friare i ett diffust förflutet. Låten heter ”Once” och handlar förstås om Oasis. Det förblir mycket oklart om det egentligen alls är bra: men det finns någonting i Liams gränslösa uppriktighet och så vidöppet oförställda nostalgi som är en anomli i popmusik: en man som helt saknar någon funktion i nuet och erkänner det högljutt. ”Once” är därför, om man är kapabel att möta den med garden nere, lite rörande.

Annons
Annons

Liam Gallagher vid premiären av dokumentären ”Liam Gallagher: As it was”.

Foto: Brett D Cove/TT Bild 1 av 1

Liams en gång så framgångsrika klädmärke Pretty Green har stängt sin flaggskeppsbutik på Londons Carnaby Street och är ständigt konkurshotat men musiken han ger ut blir aldrig riktigt så usel som man fördomsfullt förleds att tro. Faktiskt inte ens hans kortlivade och så hånade post-Oasisorkester Beady Eye. Till skillnad från sin bror anlitar Liam arméer av kompositörer som skriver refränger som låter ungefär som hans brors refränger brukade göra för 25 år sedan. Jag gissar att det också är exakt vad Liam har beställt.

Liam Gallagher vid premiären av dokumentären ”Liam Gallagher: As it was”.
Liam Gallagher vid premiären av dokumentären ”Liam Gallagher: As it was”. Foto: Brett D Cove/TT

Det må vara en omöjlig uppgift att på ”Why me? Why not?” skilja medvetna pastischer från ett eventuellt seriöst uppsåt – förutom i ”The river” där lyriken verkligen vill vara relevant och politisk och man snabbt måste hoppa vidare – men jag tror att det är i sin ordning. Ty i en urbrittisk kontext är ”Why me? Why not?” – och, alltmer, Liams hela uppenbarelse – en modern arvtagare till cabaret, music hall och varietéer.

Det är sentimental lättunderhållning för en lördagseftermiddag på piren i Blackpool och, handen på hjärtat, är det inte just så man ändå önskade att Liam Gallagher skulle åldras?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons