Annons

”Game of thrones ärrade min känsliga själ”

Illustration: Emma-Sofia Olsson
Illustration: Emma-Sofia Olsson Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, HBO

Första gången han såg ”Game of thrones” tyckte Jan Söderqvist att serien var jönsig. Nu återvänder han till ett första avsnitt så uselt att det en gång ärrade hans känsliga själ – och försöker se om det trots allt går att göra något roligt av dvärgar, drakar och incest.

Under strecket
Publicerad

Jag tror inte att jag är särskilt kinkig när det gäller tv-serier, kan tugga mig igenom det mesta med glatt humör, inte minst med barnen. Såg, till exempel, en hel säsong av mordisk dejtingmelodram (”You”) utan att knota härommånaden.

Men någon sorts principer måste man ändå ha, en gräns för vad man utsätter sig för. Man kan testa det mesta, men om dessa gränsvärden överskrids måste man resolut sätta ner foten och vända bort blicken.

Och då skulle jag säga såhär: Dvärgar, drakar och incest – om en serie checkar i alla dessa tre boxar redan i första avsnittet så finns det goda skäl att vända den ryggen. Det hela blir sannolikt alltför jönsigt. En oändlig räcka av timslånga avsnitt med detta… nej, det får någon annan ägna sig åt. Jag avstår.

Men sedan denna pyramidala succé! Rekordpublik. Jag talar alltså om ”Game of thrones”. Alla dessa skriverier, alla dessa kompisar som höjde serien till skyarna och lovprisade det ena och det andra i det senaste avsnittet – inte sällan den goda förekomsten av textilfria kvinnor som lär varandra hur man driver muskulösa män till vanvettets gräns med sofistikerad förförelsekonst. Och priser har den fått, minsann.

Annons
Annons

Med anledning av den här sommarserien i SvD tänkte jag att ”Game of thrones” skulle få en ny chans. Kanske hade jag fel, kanske var jag för snabb att rensa bort den ur min mediediet. Kanske kan man faktiskt göra något intressant av dvärgar och drakar (och incest). Varför jag återvänder till detta första avsnitt som hade ärrat min känsliga själ då för länge sedan, och sedan går vidare med den första säsong som skapade så stor entusiasm på många håll.

Vad ska vi med drakarna till?

Men nej. Det är verkligen precis så dumt som jag mindes och föreställde mig. Möjligen faktiskt ännu värre i kraft av den förlamande tråkigheten. Avsnitten vill ju aldrig ta slut! Jag förnekar givetvis inte att här finns betydande så kallade produktionsvärden. Det är påkostat som nästan ingenting annat. Och så alla dessa skådespelare som kunde förhandla om sina kontrakt i takt med seriens framgångar och förlängningar. Men det blir till slut som att sitta och titta på pengar – imponerande men enahanda.

Till att börja med har jag problem med själva fantasygenren. Vad ska vi med drakarna till? Argumentet att vi minsann kan behöva litet verklighetsflykt ibland är ovidkommande eftersom all konst och all fiktion innebär verklighetsflykt per definition. Sagor för barn har sina poänger, liksom för all del sagor för vuxna – men då krävs fler dimensioner. Som hos Lewis Carroll, där det sagoaktiga fungerar på flera nivåer samtidigt och där sagan vet att den talar med kluven tunga i alla möjliga riktningar.

Så är ju inte direkt fallet i ”Game of thrones”, där sagan talar till vuxna barn med en och samma stabbiga tunga. Inga under- eller övertoner, ingen kulturell resonans utan bara denna flykt undan det mångtydiga. Även om det kan vara kul med naket, så dödar denna entonighet allt liv. Serien spelar hela tiden i mono, med samma signal i alla kanaler, stryker under i stället för att nyansera och/eller komplicera. Det är olidligt.

Annons
Annons

Den späda barnkvinnan skälver och stirrar med ögon så uppspärrade att man gärna skulle genomföra ett drogtest.

När den späda barnkvinnan med det blonda håret ska förevisas för sin blivande make, en fåordig machobuse från ett fruktat krigarfolk, skälver hon hjärtskärande ängsligt och stirrar på honom med ögon så uppspärrade att man gärna skulle genomföra ett drogtest. Det här är skådespeleri för närsynta, en sorts kasperteater utan dockor.

Och hennes bror, som har ambitionen att erövra tronen och som använder hennes giftermål till att främja sina skumma syften, är en löjligt feminin hysteriker som serien gärna ser rituellt förnedrad, helst inför kvinnor. Vilket, för övrigt, är ett återkommande mönster. Också den unge prinsen, vad han nu heter, gör bort sig inför sin tilltänkta gemål och tvingas överkompensera på ett fånigt sätt som inte inger respekt hos någon. Scenen presenteras helt enligt gängse formulär. Och så vidare.

Så behåll ni er ”Game of thrones”, ni som säger er finna glädje och stimulans däri. Jag tror ju att ni driver med mig.
Samtliga säsonger av ”Game of thrones” finns att se på HBO Nordic.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons